söndag 22 oktober 2017

Skrivande - om att inte ge upp

Jag vet inte om jag berättat - och om jag gjort det, så är det förmodligen några år sedan - att jag från slutet av 90-talet till omkring 2012 skrev på flera olika fantasyprojekt. Det var när jag 2012 slutligen accepterade att jag faktiskt gjorde mer av världsbygge än egentligt skrivande.

Och då hade jag ändå massvis med text. Jag hade arbetat med något av ett mastodontprojekt den gången också och hade kanske fyra- till femtusen sidor skrivna. Problemet var att de sidorna inte hängde samman. Och att de existerade i olika versioner av sig själva.

Det var mer världsbygge över lag än skrivande och slutänden blev det ingenting av det.

Men jag ångrar ingenting av de där årens skrivande. I dag ser jag dem som mina lärospår, projekten jag vässade tänder och klor på - samtidigt som jag hade väldigt, väldigt roligt.

Man kan, om man så vill, välja att se det som om jag gav upp. Jag har dock valt att se det som att jag, vid en tidpunkt när det kändes som om jag inte kunde komma längre där och då, öppnade en dörr och vågade pröva en annan genre för att se vad jag kunde åstadkomma.

Det var där och då jag växlade över till "någonting romantiskt".

Om genren inte funkar, trots flera års försök, testa att byta genre.



Japp. Någonting romantiskt. Jag vet nämligen inte om jag kan kalla det romance, även om jag siktade på att skriva det, jag har nämligen en känsla av att jag nog bryter mot varenda regel som finns inom genren. Ah, det blir ett slags lyckligt slut. Om än kanske ett lyckligt slut på vägen mot ett ännu lyckligare slut, om det låter begripligt?

Men jag har en speciell styrka med mig från fantasytiden, någonting som utvecklades genom åren och som visat vara förbaskat svår att skaka av sig. Jag är bra på att hantera många olika berättarperspektiv. Många olika berättarröster. På att ge de olika personerna olika perspektiv på händelseförlopp och olika pusselbitar med information som, i sin tur, ger läsaren ett vidare perspektiv på situationen än huvudpersonerna själva har.

Jag skriver, tror jag, som om det gällde att väva jacquard eller damast. Eller gobeläng. Komplicerat. Krävande. Med precision och distinkt, disciplinerad detaljrikedom som framträder i relief. Och jag är, om jag får säga det själv, en förbaskat bra väverska.


Det innebär dock att jag bryter mot vissa grundregler för romance. Kanske så många att det jag inte skriver kan klassas som som romance. Men det är en styrka jag allt mer inser att jag vare sig vill eller kan ge upp. Och när slutresultatet, åtminstone bitvis, blir så bra som det ändå blir känns det som om jag gör klokast i att följa texten åt det håll den drar.

Om formulan inte funkar, trots flera års försök, spräng formulan.



Så det är fullt möjligt att det projekt jag huvudsakligen skriver på just nu är mer av romantisk, historisk släktkrönika än renrasig romance. Det går inte att tvinga texten i en riktning, inte när den drar åt ett annat håll och bara blir starkare och bättre när man följer den åt det håll den vill.

Men det handlar inte alltid om att att byta genre eller spränga etablerade formler. Eller acceptera att det man skrivit på i flera år, kanske lagt ned sin själ och sitt hjärteblod i, inte håller den minimistandard man själv satt upp för sitt skrivande. Ibland, handlar det helt enkelt om att hålla ut.

Att vägra ge upp.

Att hålla fast vid att den här texten, den är så viktig - om så kanske bara för mig - att den förtjänar en andra och en tredje och en fjärde chans. Också när man är så led på den att man färdig att spy på den.

Också när den drar iväg åt ett helt annat håll än man själv tänkt och vägrar rätta in sig i flodfåran igen hur man än försöker styra den tillbaka dit.

Också när den mest av allt ser ut som en tågurspårning. I en tunnel. En lång tunnel. Under ett berg. I otillgänglig terräng. Och det väller ut het, svart rök ur båda tunnelmynningarna och sikten är lika med noll och försöken att bärga tåget och reparera spåren och öppna banan för trafik igen - också förefaller vara lika med noll.


Det är då det gäller att hålla ut.
Att bita sig kvar. Att ge den förbaskade texten den där tionde chansen.

För till syvende och sist är det det seriöst skrivande handlar om. Att inte ge upp.




lördag 21 oktober 2017

Bokaktuella Simona Ahrnstedt

Akademibokhandeln har gjort en intervju med Simona Ahrnstedt. En riktigt fin och läsvärd intervju där såväl författare som romancegenren behandlas med den respekt de förtjänar - och det är ju alltid roligt att läsa. Länkar här nedan.


Författare i fokus

Resten av intervjun, om ni har problem att finna den, finner ni om ni klickar på bilden i vinjetten på första sidan. Eller här.





fredag 20 oktober 2017

Jodå, jag också - #MeToo

Tidigt åttiotal. Mitt i julruschen, i värsta rusningstid.
Överfyllda tunnelbanevagnar.
Trängsel.

Trängseltafsare på tunnelbanan.


Jag såg inte varifrån handen kom, vi stod för tätt packade. Men in under min öppna kappa försvann den och klafsade och krälade över mitt bröst.

Huvudmisstänkt var - och förblir - en gubbe med vattniga ögon i närheten. Han glodde på mig med de där vattniga ögonen och såg mer än lovligt belåten ut.


Den gången frös jag. Jag hade aldrig varit med om någonting liknande, jag var rent pinsamt blyg och höll mig helst tyst i folksamlingar. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad jag skulle säga. Vad jag skulle göra.

Sträckan Hötorget T-Centralen (en station med Stockholms tunnelbana) hade aldrig känts så ändlöst lång. Så småningom försvann den där vidriga handen utom synhåll när den migrerade nedåt och började gnida, rakt igenom en kraftig yllekjol, som om det gällde att på kortast möjliga tid göra upp eld.

Gubb-jävla-pervo.


Nej, det enda som tog eld var mitt humör - som gränsade till spontan självantändning. Men tyvärr inte nog för att övervinna blygseln och skammen och paniken. Slutligen - efter en halv, förbannad evighet nådde vi T-Centralen. Halvkvävd av raseri och äckel lyckades jag tränga mig av tunnelbanan.



I dag hade jag kört tumnageln så djupt in i insidan av hans handled jag bara kunnat. Vridit till eller karvat in den riktigt, riktigt ordentligt. Allt för att få bort det där äckligt belåtna och självnöjda uttrycket som tycktes säga "du vet att du inte vågar säga något, vad jag än gör". 

Alltså - fan ta dig, gubbslem.


Och, ja, i dag skulle jag ha skrikit:

"Se upp! Vi har en trängseltafsare ibland oss!" 


Tror jag.
Hoppas jag.



Ibland, finner man orden - eller rösten - för sent.


Men även om tillfället är längesedan förlorat för min del, är det ett bra ord. En bra fras. Ett utmärkt varningsrop. Jag delar det här delvis i förhoppningen att någon lägger ordet på minnet så hon har åtminstone ett ord att använda när hon behöver det.

När en trängseltafsare tror sig kunna härja ostört och riskfritt i trängseln.




torsdag 19 oktober 2017

För recensenter som måste recensera romance

Här är en artikel recensenter som inser att de måste recensera romance - och inte har en chans att undkomma ödet - verkligen borde läsa. Innan de ger sig ut på svag is över djupa, kalla, strömmande vatten.

Eller gör bort sig fullständigt.

A How-to Guide for Reviewing Romance for the Inexperienced (and Indifferent) Critic