torsdag 19 april 2018

Skrivdagbok, 19 april

Temat den sista tiden har, för min del, varit prologer.

Först och främst prologen till mitt mastodontmanus (historiskt/romantiskt). Den var rätt bra som den var, men det kändes som den inte riktigt grep tag i en - vilket är direkt livsviktigt att textens inledning gör.

Den hade visserligen en riktigt, riktigt stark första mening (viktigt, det med).

Också de båda följande meningarna var riktigt bra, men sedan kändes det som om jag nog kunde dra åt skruvarna ett eller par varv till. Det saggade. Det var för många förklaringar.

Det var risk för att man (eventuella framtida läsare, alltså) skulle tappa intresset.

Det är det jag hållit på med under helgen och början av veckan. Vässat. Trimmat. Skärpt.


Jag tror att den nya inledningen till prologen har vunnit på behandlingen. Nu återstår bara den andra halvan av den, som måste upp på samma nivå. Fast just nu får den vila, så jag kan se med fräscha ögon på den när jag tänkt ett par varv till.


Sedan har jag också grunnat en del på prologen till min historiska/romantiska text med övernaturliga inslag. Den är bra, det är inte det. Men jag undrar om den verkligen - med tanke på att den behandlar de medeltida sekvenserna som ligger till grund för händelserna i borgruinerna - var optimal för texten.

Med tanke på att man bara snuddar vid de medeltida legenderna och inte går på djupet med dem i den här boken så känns de litet ur fas med resten av texten, som utspelar sig i början av 1900-talet. Här utgör de bara kärnan i de gåtfulla intryck Katarina och hennes döttrar förnimmer i borgruinen.

Kanske vore det bättre att spara den här prologen till den andra boken i serien, där de medeltida händelserna uppdagas och undersöks? Där mysteriet med borgruinen står i centrum för berättelsen på ett helt annat sätt. Kanske vore det bättre att skriva en ny prolog till den här boken, en som bättre anknyter till resten av texten?

I går kväll hade jag nått ett beslut. Jag säkerhetskopierade prologen och skapade en ny, alternativ prolog. Historien tar nu sin början när Wilhelm och Alexander anländer till Stockholm för att hämta Katarina och hennes döttrar, för att sedan - i första kapitlet - fortsätta i Katarinas kök.

Så här långt känns det jag skrivit, drygt två sidor, klockrent.





måndag 16 april 2018

En kaotisk hemfärd

I dag blev hemresan milt sagt kaotisk - och därtill ett mästerprov i innovativt tänkande och improvisation på språng.

När jag kom till Odenplan med tunnelbanan och skulle ned till den djupare belägna pendeltågsstationen gick larmet. Rulltrappan jag var på väg ned i stannade - som tur var när den var nästan nere, så jag behövde inte ta några högre kliv innan jag nådde perrongnivån. Folk välde av pendeltågen, högtalarröster uppmanade oss att utrymma pendeltågsstationen - det hade inträffat ett tillbud.

Bara det, inte mer än så.

Litet bristfällig information, tycker jag. Man visste inte vad tusan som hade hänt. Hur brådskande det var att utrymma. Hade varit värdefullt att veta, jag gör för närvarande inte många knop i timmen.

Man skulle också följa personalens anvisningar.
Problemet med det, var att jag inte såg till någon personal alls.

Så jag zick-zackade mig in mellan stressade, evakuerande människor och fick en plats i den uppåtgående rulltrappan intill - bara för att upptäcka att att rulltrappan jag kommit ned med nu hade vänt och även den gick uppåt. Men, jag har nu en gång inte ögon i nacken.

Väl uppe på Mellanplanet igen tog jag vägen upp till tunnelbanan igen och eftersom ingen larmade om utrymning där uppe tog jag tunnelbanan mot Farsta Strand i hopp om att komma hem den vägen.

Men jag åkte inte hela vägen till Farsta Strand, vid Gullmarsplan kom jag på att jag kunde ta en av direktbussarna till Haninge. Och det gick galant!

Här hemma fick jag byta till en lokalbuss. Däremot åkte jag inte direktbussen ända till ändhållplatsen, utan steg av där områdets båda lokalbussar fortfarande kör parallellt innan de kör slutsträckorna på ömse sidor om förorten. På det viset skulle jag inte behöva vänta en halvtimme på bussen om den just hade gått.

Hur som helst, trots en kaotisk eftermiddag i kollektivtrafiken, var jag hemma litet över två timmar efter det att jag lämnat jobbet. Allt som krävdes var litet halsbrytande improvisationer och innovativt tänkande medan man var på språng.

Ah, förlåt, medan man linkade sig fram.




söndag 15 april 2018

Böcker, tunna eller tjocka?

Tidigare i veckan skrev jag om tunna eller tjocka böcker. Jag skulle vilja följa upp det med ännu ett inlägg, och den här gången vill jag analysera frågan ur såväl ett läsande som ett skrivande perspektiv.

Jag skrev i onsdag att jag över lag föredrar böcker som är minst 300 – 400 sidor. Förutsatt, givetvis, att de var bra. D v s intresseväckande, medryckande och välskrivna. Jag skrev också att för min del fick böckerna gärna vara ännu längre, även om jag i det segmentet nog krävde att de i så fall skulle vara riktigt, riktigt bra.

Anledningen till att jag generellt föredrar längre böcker är jag upplever att det ofta märks när en författare får tillräckligt med manöverutrymme för att bygga upp sin historia. Utrymme nog för att låta såväl personerna som berättelsen djupna och mogna fram. För att ge berättelsen det väl avrundade slutet som inte känns jäktat eller rumphugget.

Det är som om det händer någonting närmast magiskt. Som om orden kommer till liv på sidorna och vinkar åt en. Lockar och bjuder en att stiga in i texten och följa med på färden.

Såvida de inte hoppar ut från sidorna och lappar till en ordentligt.


Jag tror att detta har att göra med en väl avvägd världsbyggnad, med omsorgen om detaljerna, karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen.


Världsbyggnad
  • Världsbyggnad är inte bara någonting som hör hemma i fantasy och science fiction eller paranormalt. Som författare behöver du bygga upp din värld trovärdigt. Alldeles oavsett om du skapar en fiktiv villagata i en förort, en hel förort, ett kvarter i Stockholm, en norrländsk by eller en semesteranläggning på Maldiverna.
     
  • Vad du än skapar så behöver du göra det trovärdigt, logiskt och begripligt. Och därtill attraktivt och lättillgängligt för läsaren.

Omsorg om detaljerna
  • Det är de unika detaljerna som skapar berättelsens atmosfär. Det är de som bygger upp känslan av rumslighet och miljö. Ju större omsorg du lägger ned på detaljerna, desto tydligare blir det för läsaren.
     
  • Därmed inte sagt att du skall gödsla med detaljer, stapla dem på varandra eller skriva långrandiga och detaljerade utläggningar som bara får läsaren att gäspa käken ur led.

Karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen
  • Ju närmare vi tillåts komma såväl textens huvud- som bipersoner, desto bättre. Utan pekpinneförklaringar, vill säga. Vi lär känna dem. Vi börjar förstå dem – och deras agerande. Och om du gör det bra, så börjar vi sympatisera med dem. Ta dem till oss. Investerar intresse och känslor och vår lästid i dem medan deras problem ställer till det för dem och deras hemligheter avslöjas för oss.

  • Och det är väl det du, som författare, vill?
     
  • Sedan måste alla (i alla fall de flesta), såväl huvudpersoner som bipersoner, utvecklas. Ingen (i alla fall få) av oss brinner för att läsa om personer som stagnerat. Som står och stampar på samma fläck berättelsen igenom. Speciellt huvudpersonerna kan inte vara de samma, som de var på första sidan, när man når den sista sidan.
     
  • Intellektuellt hungrar och törstar vi efter att få följa med i en utveckling. På en resa. Låt dem göra den resan – och bjud in oss att följa med.


Jag skrev också i det förra inlägget om tunna eller tjocka böcker att jag tyvärr ganska ofta upplevde kortare böcker som litet för slimmade för min smak. Men att det stundtals dyker upp en och annan författare som faktiskt behärskar konsten att skriva kort och bra.

Och, jäklar, så bra det kan bli då!




lördag 14 april 2018

Bokviftande i arla morgonstund

Japp, det har blivit ännu en morgon med halvt hysteriskt viftande med bok i tvättstugan.

Jag föredrar att klara av tvätten det första jag gör på morgonen, så jag har dagen fri utan tvättider att passa. För att fördriva tiden medan jag väntar på torkande tvätt i torktumlare eller torkskåp brukar jag oftast ha en bok med mig och sätta mig och läsa.

Tyvärr är dock de nybyggda husen i kvarteret bakom mitt åtta våningar höga och skymmer morgonsolen så att den inte längre når ned i tvättstugan. Istället får jag förlita mig på taklamporna. Tyvärr är dock dessa, i sin tur, i dessa energispartiders nit såväl tid- som rörelsestyrda och slocknar om ingen rört sig i tvättstugan efter ett antal minuter.

Ett ganska kort antal minuter.
Mycket störande för läsron.

Och jag känner inte direkt för att studsa upp från stolen var femte minut, eller så, bara för att bevisa för lamporna att jag fortfarande är där (jag är när allt kommer omkring inte direkt någon studsboll längre). Istället viftar jag med boken. Det brukar räcka för att återställa ljuset.