onsdag 25 april 2012

Kontemplation över tandfickor - II


När en avgrund öppnar sig…

Jag är en tand fattigare. Det vet ni som läst föregående inlägg, ”Kontemplation över tandfickor”. Vad som särskilt förvånat mig är hur fort det utvecklat sig. Förra året fanns det ingenting som tydde på det här. Det kom som en överraskning, när jag för någon vecka sedan besökte tandhygienisten och hon hittade ett ställe som fick mig att låta ”Aow! Aow! Aow!”

Det är inte så lätt att artikulera ”Aj!” när man har en spegel, en tandhygienists fingrar och ett sylvasst redskap i munnen. Nästa obehagliga överraskning kom när hon pejlade djupet. Det inte var en vanlig, tämligen harmlös tandficka. Det var en avgrund.

Det blev en röntgenbild. Som avslöjade exakt vad hon – och vid det laget även jag – befarat. Tandfickan gick hela vägen kring tanden och var infekterad. Konsultation med tandläkaren följde, varefter första möjliga tid bokades. 

När en avgrund öppnar sig är det bäst att handla raskt. Göra pinan så kort som möjligt. Få det överstökat. Jag är en tand fattigare, jag har ont – inte lika ont som i går, kanske, men ont nog. Men snart är det förhoppningsvis över. 

Var rädda om era tänder. Ignorera inte smärtsignaler - hur svaga de än är - eller tillfälliga ilningar. De kan vara tecken på större problem. Undvik obehagliga och smärtsamma - och kostsamma - överraskningar. 
De är nämligen dyra i drift, bissingarna.

tisdag 24 april 2012

Kontemplation över tandfickor

I dag känner jag för att göra en cover på Lena Philipssons Det gör ont. För det gör verkligen ont. Inte just nu, nu har den förenade kraften hos Alvedon och Ipren trätt i tjänst. Men innan dess – oh, ho!

Tidigare i dag hade jag en träff med tandläkaren. Och en tand mötte sitt öde.

Det är nog bra med djupa fickor när det gäller att ha och spendera pengar. Däremot finns det absolut inga fördelar med djupa tandfickor. Inte när de går hela vägen ned under tanden, så den mer eller mindre balanserar i tomma intet.

Det blev bedövning. Ungefär lagom dos för att sänka en elefant. Jag kände ingenting. Ingenting utöver vickandet på tanden, så hörde jag ett slags kraschande eller bristande ljud och fick en känsla av att nu, nu håller den på att lossna. Tången försvann ur min mun, jag tänkte att tandläkaren skulle skifta grepp för att kunna dra ordentligt och stålsatte mig inför rycket.

Istället fick jag hör att den var ute. Nej, jag hade inte tittat – saker som gör ont har en tendens att göra en aning mindre ont om man inte tittar. Han var tvungen att visa mig den blodiga tanden innan jag var övertygad.

Vid fyratiden började bedövningen klinga av. Det var då - innan kombinationen av Alvedon och Ipren nått full verkan mot värken - lusten att sjunga Lena Philipssons Det gör ont väcktes. Men jag skall bespara såväl er som mig själv det eländet. Jag kan inte hålla ton - och det är min filosofi att man inte skall utsätta människor för onödigt lidande. Jag skulle bara önska att tanduslingen delat min filosofi.

Jo, nog är det bra att ha djupa fickor när det gäller att spendera pengar.
Själv är jag en tand fattigare.

måndag 23 april 2012

Nu sjösätter jag min andra blogg!

Jag har en tid haft en idé som jag ville pröva. Eftersom det här med ekologisk hud- och hårvård ligger mig varmt om hjärtat ville jag skapa en blogg där jag kunde dela med mig av mina erfarenheter och skapa intresse kring ekologisk hud- och hårvård.

Konventionella, syntetiska hud- och hårvårdsprodukter innehåller en hel del som varken är nyttigt för oss eller för miljön. Den som vill veta mera kan läsa Katarina Johanssons bok: "Badskumt: gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg".

Nu i helgen var tiden mogen. Jag har arbetat mer eller mindre hela helgen med att snickra ihop en andra blogg i WordPress. Varför jag inte gjorde det enkelt för mig och lade upp en andra blogg här? Jag behövde verkligen lära mig åtminstone grunderna i hur WordPress fungerade och vad kunde vara bättre än att lära genom att göra.

Det tog större delen av lördagen innan jag fått så pass kläm på grunderna att jag kunde komma igång - men nu, nu sjösätter jag min ekologiska hud- och hårvårdsblogg!

fredag 20 april 2012

Hur är det egentligen med papper och kaniner?

Jag har länge närt min egen lilla teori om papper. Jag misstänker nämligen att det finns hanpapper och honpapper och att det är med papper som med kaniner. Och om man råkar lägga ett hanpapper på ett honpapper – eller vice versa – så har man snart väldigt, väldigt mycket mera papper.

Ja, så måste det vara. Hur skulle det annars kunna bli så mycket papper?

En annan förklaring skulle kanske kunna vara att någonting oväntat och motsägelsefullt inträffat på vår färd in i det papperslösa samhället. Tack vare våra datorer och skrivare och kopiatorer och datorstyrda tryckpressar kan vi producera mer information och framställa fler dokument och reklamblad och kataloger och tidningar än någon tidigare generation någonsin kunnat drömma om.

Men kanske är det varken oväntat eller ens motsägelsefullt.

Man har länge talat om Peak oil, att vi är på väg mot den tidpunkt när vi har uppnått maximal råoljeproduktion, varefter den kommer att minska tills den råolja som tekniskt och ekonomiskt kan utvinnas i praktiken tar slut. Att denna punkt förr eller senare kommer att inträffa är oemotsägligt - oljan är en ändlig resurs. Men exakt när detta händer är omtvistat.

Kanske finns det en motsvarande Peak paper. Som innebär att vi just nu kan producera mer papper än någon tidigare generation haft möjlighet att producera. Eller som någon generation efter oss kommer att anse det lönt - eller ens vara intresserade av - att producera.

Kanske är det så. Fast jag vet inte, jag. Jag håller nog i alla fall fast vid teorin om hanpapper och honpapper och pappers kaninliknande reproduktionsförmåga. Framför mig ser jag nästan hur de små pappersavkommorna skuttar bort mot det gryende papperslösa samhället.

lördag 7 april 2012

Hundar, katter och människor

Jag har inga problem med en person som tycker bättre om katter än hundar. Katter har sin charm och sin grace, sitt egensinne och sin självständig och jag tvivlar inte på att de på sitt sätt berikar vår tillvaro i lika hög grad som hundar. Vi är människor, människor som tycker om djur - och smaken är olika.

Jag har inte heller någonting emot personer som älskar katter och kanske är så där måttligt förtjusta i hundar. Kattmänniskan och jag är fortfarande människor som tycker om djur.

Jag har inga som helst problem med människor som är rädda för hundar. Sina rädslor rår man inte över, en dålig erfarenhet kan sitta i hela livet. Jag kan känna ett vemod för deras skull, för en glädjerik och berikande relation som de är utestängda från.

Men när jag stöter på en person som påstår sig hata hundar, då börjar jag undra:
 ”Vad slags människa är du - egentligen?”

fredag 6 april 2012

Ett steg leder till nästa

Senast jag var aktiv på webben, utöver sociala medier, var det som entusiastisk hemsidesnickrande amatör under åren kring millennieskiftet. Jag skrev för några dagar sedan om mina erfarenheter från den tiden. Det var en närmast magisk tid. Före Twitter, före Facebook, Google+ och LinkedIn och andra strukturerade, välplanerade sociala nätverk. Runt om i världen kastade sig amatörer, som ofta hade med mer entusiasm och skaparglädje än reella kunskaper ut på internet och snickrade ihop sina egna hemsidor.

Jag skrev också att jag lade ned min gamla havererade hemsida. Fast helt skrotad, det blev den inte. Vissa sidor var så bra placerade på Google att de fått ett nytt liv, som vägvisare och trafikdirigenter till bland annat den här bloggen.

Men därmed uppstod också behovet av en ny, ändamålsenlig hemsida. Eller för att säga det rakt ut - ett trevligt, representativt skyltfönster mot världen.

Valet föll på N.nu som erbjuder gratis hemsidor. De har snygga mallar, är enkla att lägga upp och administrera - och vill man ha fler finesser finns det möjlighet att uppgradera. Exakt hur min nya sida kommer att utveckla sig, det återstår att se. Jag har många idéer, det gäller att sortera dem och se vilka som kan samsas och dra åt samma håll.

Skillnaden från förra gången jag gjorde en hemsida är enorm. Det är närmast att jämföra med skillnaderna mellan att renovera ett fallfärdig gammalt hus - ett ständigt arbete med hammare och vattenpass i högsta hugg - och att flytta in i en nyproducerad, toppmodern bostadsrätt. Hur kul det än var att snickra ihop sin egen sida från grunden i FrontPage, och även om jag kan sakna den pionjäranda som rådde på webben runt millennieskiftet så är det bara att erkänna - det här är betydligt enklare och bekvämare.

Det är inte utan att jag fått blodad tand. Det är kul!

Välkomna att besöka mig: 

söndag 1 april 2012

Om man inte kan lita på vatten…

För hur är det egentligen med vårt dricksvatten?

Den frågan tog Mikaela Åkerman upp i artikeln Stora brister i dricksvattenkontroll på SvD Nyheter och man behöver bara erinra sig problemen i Östersund och Skellefteå 2010 - 2011 för att förstå hur omfattande konsekvenserna skulle kunna bli. För det är inte utan att artikeln oroar en. Livsmedelsverket drar efter en granskning slutsatsen att det finns stora brister i kontrollen hos såväl kommunerna som i producenternas egen kontroll. Granskningen, som omfattade 80 kommuner, genomfördes under åren 2007 - 2010 och omfattade dels miljö- och hälsoskyddskontorens kontroll av dricksvattenproducenter och dels producenternas egen kontroll.

Vid alla kontroller upptäcktes brister. Hos kommunerna var dricksvattenkontrollen alldeles för lågt prioriterad. Ofta p g a av att övergripande strategier saknades eller var bristfälliga, det samma gällde dokumenterade rutiner för hur kontrollerna skulle gå till och hur resultatet av kontrollerna skulle bedömas saknas. Ett annat problem var svårigheterna de som ansvarade för kontrollverksamheten hade att föra fram budskapet till beslutsfattarna, framför allt lokala politiker, som avsatte resurser för verksamheten. Politikerna saknade vanligtvis specialkunskap inom området och behövde konkreta och överskådliga argument från tekniker och experter. Kunskapsnivån hos politikerna behövde höjas, teknikerna och experterna behövde bli tydligare.

Samtidigt hade var femte dricksvattenanläggning återkommande problem med kvaliteten på dricksvattnet och Livsmedelsverkets kontroller visade på stora brister även i producenternas egen kontroll. Allra sämst var man, inte oväntat, på att informera konsumenterna om dricksvattnets kvalitet. Där nio av tio fick anmärkningar. Och just det är någonting jag själv upplevt. För några år sedan blev vår förort plötsligt helt utan vatten. När det återvände var det brunt. Som riktigt klent kaffe. Ingen information. Överhuvudtaget.

Så småningom, efter mycket spolande, började vattnet klarna. Men det hade ett oljigt, oaptitligt utseende. Det blev till att köpa dyrt flaskvatten. En lång tid framöver. Dyrt, onödigt, tungt att släpa hem - och inte särskilt miljövänligt. Senare läste jag i lokaltidningen att ett företag i industriområdet vid detta tillfälle tagit ut för mycket vatten vilket tydligen lett till att vattnet missfärgats av rost. 

I Östersund drabbades 2010 flera tusen människor av magsjuka när parasiten cryptosporidium tagit sig in i dricksvattnet. Senare drabbades också Skellefteå av ett liknande utbrott.

Vi tar drickbart, ofarligt vatten för givet
Vi borde kanske inte göra det. För kan vi lita på de som bär ansvaret för att producera och distribuera vattnet från dricksvattentäkten till våra kranar har full kontroll över vattnets kvalité? Hur står det till med dricksvattnet i din kommun?


Visste ni förresten att vatten och dricksvatten har en egen dag? Världsvattendagen, den 22 mars. Det visste inte jag, man lär sig mycket på nätet. För mer information, se Världsvattendagens hemsida.

Dricksvatten är vårt viktigaste, mest livsnödvändiga livsmedel. 
Det är hög tid att det får den uppmärksamhet, den respekt och den omsorg det förtjänar. Hos kontrollmyndigheter, hos dem som producerar och distribuerar dricksvatten, men även hos ansvariga politiker och oss som konsumenter.

För om vi inte kan lita på vårt vatten – vad kan vi lita på då?