måndag 20 augusti 2012

"Ett riktigt blåbär"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen.

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.


 Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Ett riktigt blåbär"

Den där sommaren, när Nellie var valp, fanns det fortfarande ett fint blåbärsställe mindre än tio minuters promenad hem. Sedan dess har ett radhusområde vuxit upp runt den där bergknallen. Om det någonsin hann bli några blåbär bevakades de svartsjukt av radhusfolket – och ve den som vittjar deras bärmarker...

Men den där sommaren, när en liten gul labradorvalp tog över vårt liv, frodades ännu blåbären i skogsbacken. Det var där mamma och jag och Nellie tillbringade stora delar av vår tid. Vi hittade blåbärsstället av en slump. Våra strövtåg förde oss vida omkring – så vida nu ett par små valpben tillät – och en dag följde vi en gammal igenvuxen väg som ledde upp genom ett skogsparti. Vi traskade uppför den, och vidare upp i berget – och snavade över ett stort, härligt och bortglömt blåbärsställe.

Nellie fick ströva fritt, befriad från kopplet. Hon var ännu för liten för att utgöra någon fara för de små i naturens barnkammare. Den enda risken var att hon skulle ge sig av på egna strövtåg. Och det var just vad damen gjorde. Rätt vad det var stack hon iväg och försvann bakom ett snår. I nästa ögonblick lät det som om en älg brakade fram genom skogen. Mamma och jag skyndade efter. Nellie hade hittat vad som måste ha varit Södertörns minsta kärr och svalkade av sig med ett dopp i det bruna, inte allt för rena vattnet. Vi fångade in damen, kopplade henne - hon var inte på sitt allra bästa humör, dagen var varm och vattnet var svalt och skönt – vände oss om och lade för första gången märke till våra omgivningar. Vi stod i vaddjupt blåbärsris, mitt i ett förstklassigt blåbärsställe.

Från den dagen lämnade vi aldrig våningen utan att beväpna oss med plasthinkar, skopor och muggar. Alltid fick vi väl ihop upp emot en liter åt gången. Visst hade vi kunnat plocka betydligt mera, men en liter var ungefär den övre gränsen för Nellies tålamod. Sedan började hon kasta trånsjuka blickar mot kärret.

En knapp liter låter kanske inte så märkvärdigt. Men om man plockar blåbär fyra, fem gånger i veckan under hela blåbärssäsongen blir det åtskilliga liter. Nu minns jag inte exakt hur många liter vi fick ihop, men den vintern behövde vi aldrig köpa vare sig djupfrysta blåbär eller blåbärssylt.

Att ha en labradorvalp med sig i blåbärsskogen var både lärorikt och roligt. Jag hade aldrig trott att en hund kunde plocka blåbär. Nellie bevisade att jag hade fel. Hon gick fram som en slåttermaskin och åt blåbär direkt från blåbärsriset. Ända tills hon satte blåbärsblad i halsen och fick hostanfall. Efter det brukade hon komma fram till mamma eller mig – företrädesvis den som hade mest blåbär i handen - lägga tassen på vår arm och tynga ned handen. Det gick inte att misstolka budskapet:

"Ge mig!"

Och visst gav vi henne. För vem kunde väl motstå en hostande valp, som faktiskt plockat blåbär alldeles själv?

Ofta hade vi med oss fika och åt mellanmål där i skogsbacken. Det blev en skön paus för oss och en förströelse för Nellie. Vi fick vara uppfinningsrika för att hålla henne borta från kärret.

En dag, mot slutet av blåbärssäsongen, var Nellie på sitt mest miserabla humör. Hon skulle tvunget bada i kärret. Eller springa ned till byggarbetsplatsen, det blivande radhusområdet, där grävmaskiner och lastbilar nu dånade fram och förberedde grunderna till radhusen. Blåbär - intresserade henne inte alls. Hon ställde till med alla möjliga hyss och var helt enkelt omöjlig att ha att göra med.

Slutligen välte hon mitt kvartslitermått – fullt med blåbär, givetvis. Det var droppen. Jag kopplade samman tre koppel till en improviserad löplina, fäste det runt en tallstam och kopplade vår motspänstiga, fyrbenta familjemedlemmen. Nellie grumsade en hel del. Hon sade en del som jag är glad att jag inte förstod. Det torde, av tonfallet att döma, ha varit svavelosande saker. Nellie klampade omkring runt tallen – ja, hundar kan klampa. Om de verkligen vill. Kopplet lindades ofrånkomligen ett par varv runt stammen. Hon nappade åt sig några blåbär direkt från riset. Lade sig slutligen att sova mitt i blåbärsriset.

Nellie sov bortåt trekvart så mamma och jag fick gott om tid att plocka blåbär. Och när hon vaknade var hon på sitt mest soliga humör.

Året därefter var det inte mycket till blåbärssäsong. Och året därpå, ja, då var vårt blåbärsställe fullständigt inringat av nybyggda radhusområden.

torsdag 16 augusti 2012

"Är du inte klok, människa?"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen. 

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.


Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Är du inte klok, människa?"

Nellie sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick. Såg ut att vilja säga:

"Är Du inte klok, människa?"

Nellie kom till oss vid dryga åtta veckors ålder, en gul labradorvalp, pigg, lekfull och ständigt hungrig. Vi hade fått noggranna instruktioner om skötsel och utfordring. Frukost - Royal Kanin valpfoder. Middag - köttfärs, fisk eller korv med potatis eller ris och grönsaker. I princip det samma som vi åt till middag. Fast utan kryddor. Eller - om vi åt något som inte lämpade sig för en valp - gröt.

Det var alls inget fel på damens aptit. Hon åt allt som sattes fram åt henne. Oftast innan man hade hunnit sätta ned skålen på golvet. När vi gjorde i ordning middagen satt Nellie och tittade hål i kylskåpsdörren. Eller sniffade längtansfullt på dofterna från spisen. När hon blev fullvuxen brukade hon stå med tassarna på bänkskivan, huvudet inträtt under ens egen arm och hakan på matskålens kant. Hon rörde aldrig någonting, men när man skulle sätta ned bunken på golvet hade hon nosen i bunken innan man fått ner den i knähöjd.

Vi lyckades aldrig lära damen bordsskick för hundar.
Vankades det mat, då gällde det att äta kvickt!

Kanske blir det så när man är en av de minsta av tio valpar och får tampas om maten? Kanske är alla valpar sådana.

Royal Kanin valpfoder - frukost! - var små hårda kulor som skulle svälla i vatten. Om man hällde kallt vatten på dem på kvällen var de färdiga att servera på morgonen. Om man glömde det fick man koka upp vatten på morgonen och låta anrättningen svälla en kvart, tjugo minuter innan man utfordrade vilddjuret. För ett vilddjur var just vad damen var om hon tvingades vänta medan hennes frukost stod på bänken och svalnade, svällde och doftade. För när man slog hett vatten över kulorna luktade det en aning - och damen hade minsann gott väderkorn.

Just den här morgonen, när damen var runt tre månader gammal, hade vi glömt att göra i ordning frukosten kvällen innan. Damen trampade oroligt omkring i köket. Väntade. Undrade. Vad var det här för fasoner?

Vi - familjens tre tvåbenta medlemmar - skulle denna morgon utfodras med gröt. Mamma beslöt då att det var onödigt att koka upp vatten och låta jycken tramsa runt i köket medan valpfodret svällde och svalnade. Nellie tyckte ju om gröt, så då kunde hon väl lika gärna äta det till frukost?

Mamma öste upp gröt i Nellies matskål och satte ned den på golvet. Nellie körde ned huvudet i bunken, hejdade sig och sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick.

"Är Du inte klok, människa?"

Att lägga några kulor valpfoder uppe på gröten hjälpe inte det minsta. Nellie knaprade i sig kulorna och tittade uppfordrande på mamma.

"Var är min frukost?"

Det blev till att koka vatten och slå över valpfodret i Nellies andra matbunke. Och vänta en kvart innan det var färdigt att servera. Damen var inte på sitt bästa humör, hungrig som hon var. Hon tramsade runt i köket, grumsade och gick ivägen överallt. Så var det då äntligen klart. Nellie höll på att slå ifrån mamma bunken innan hon hann sätta ned den på golvet. Hon åt så det skvätte omkring henne – inget bordskick där inte.

Och när Nellie ätit upp sin frukost - åt hon också upp gröten.
Det var alls inget fel på gröt. Men gröt, var inte frukost.

söndag 12 augusti 2012

"Nere för räkning"


Vårens mellanspel med tandproblem påminde mig om en text jag skrev någon gång kring millennieskiftet – under min hemsidesnickrande period. Hands on. FrontPage och FTP och hela den hantverksmässiga balletten. Men nog om detta, jag har beskrivit den tiden utförligt nog i ”Jag lägger ned världen” och ”Ett steg leder till nästa”.

En sektion av min omsorgsfullt hemsnickrade hemsida bestod av egna texter, främst men inte enbart kåserier. En del av dem är faktiskt läsvärda och underhållande än i dag och kommer kanske att dyka upp här igen. Givetvis efter viss bearbetning. Nio terminer vid Skrivarakademins Författarskola har gjort sitt för att höja såväl standarden på mitt språk i skrift som mina egna minimikrav på de texter jag släpper ifrån mig. Eftersom ”Nere för räkning” anknyter till temat i ”Kontemplation över tandfickor I & II” är den först ut.

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.
Men hon var också den mest tillgivna vovva man kunde tänka sig. Ja, vovva. Jag vet inte varifrån denna feminina form av vovve kom, om det är ett sörmländskt idiom som varken finns i Svenska Akademiens Ordlista eller Svenska Akademiens Ordbok. Men vovva, det var vad mamma kallade Nellie. Såvida hon inte sade hunden. Aldrig vovve. Jag har aldrig hört uttrycket, vare sig förr eller senare, men meningen var klar. Tik.
Jo, tillgiven var hon, våran vovva. Nellie. Hon kom aldrig riktigt över det där att när hon växte upp från valp till unghund, växte hon också ur mammas knä. Hur hon än försökte få plats åkte alltid en del av henne ur knät när hon försökte och slutligen fick hon foga sig att ligga i soffan – eller på balkongbänken – och bara lägga huvudet mot mammas ben.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Nere för räkning"

Mamma brukade ibland, när våra år med hund kom på tal, berätta om den gången Nellie kom insladdande i köket och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När jag närmade mig tjugoårsåldern stod det klart att mina visdomständer inte skulle bete sig som man förväntade sig. De låg nämligen omkull och jag var för trång i käken för att de skulle kunna resa sig och komma upp. Det var väl inte i sig något stort problem. Jag skulle klara mig utmärkt utan dem. Vad värre var, var att tre av visdomständerna skavde mot rötterna på intilliggande tänder. Något som i längden kunde leda till skador på dessa tänder. Till slut beslutades att visdomständerna skulle opereras ut. 

Jag fick en remiss till käkkirurgin på Sabbatsberg. För det räckte inte med en vanlig tandläkare, inte när man måste öppna käkbenet – eller vad det nu är för ben tanduslingar ligger inbäddad i. Jag trodde jag var förberedd på att det skulle göra ont. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag nästan skulle åka i golvet när kirurgen/tandläkaren bände loss tanden med något som kändes som en kofot. Modell mindre, visserligen. Men ändå.

Men tillslut var det över. Jag betalade en blodig räkning, raglade ut genom sjukhusentrén och tog en taxi hem. Och svimmade för andra gången i mitt liv. Jag var borta i flera kilometer och åtskilliga minuter. Utan att taxichauffören märkte det. Innerstadstrafiken var redan då såväl tät som livlig och jag hade haft ansiktet vänt mot fönstret på passagerarsidan. Vid de följande operationerna eskorterades jag av mamma.

Men var kommer hunden in i bilden, undrar kanske den otålige nu?
Hav tålamod, förklaringen kommer snart.

Efter varje operation hade jag fått hålet efter tanden hopsytt. Jag kunde inte äta någonting annat än nyponsoppa med uppblötta Bragokex. Mjölkprodukter, som filmjölk, gjorde tråden slemmig och äcklig. När jag svalde var jag tvungen att hålla handen om kinden och en kvart efter varje måltid – eller varje gång jag druckit någonting – stod jag på huvudet i närmaste fåtölj och ylade. Så ont gjorde det. Och råkade jag stöta till käken, ja, då såg jag universums alla stjärnor dansa cancan.

En dag när jag kom hem och steg in i kapprummet kom Nellie skumpande för att välkomna mig. Det spelade helt enkelt ingen roll om man varit bort tio minuter eller tio timmar, man välkomnades lika varmt och översvallande i båda fallen. Nellie formligen kastade sig i famnen på hemkommande familjemedlemmar.

Jag var rädd om käken. Så jag böjde mig ned för att hindra att Nellie hoppade upp mot mig. Jag var bara bråkdelen av en sekund för sent ute. Hon var redan på väg upp.

Hennes hjässa träffade undersidan av min käke. Rakt under hålrummet efter den senaste bortopererade tanden. Jag hann aldrig se universums alla stjärnor. Jag stöp i golvet.

Mamma brukade berätta hur Nellie kom insladdande i köket, med sin mest skyldiga min, och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När mamma kom ut i kapprummet höll jag som bäst på att försöka kava mig upp från golvet. Men talbar, det var jag inte den närmaste kvarten.