"Ett riktigt blåbär"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen.

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

 Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Ett riktigt blåbär"

Den där sommaren, när Nellie var valp, fanns det fortfarande ett fint blåbärsställe mindre än tio minuters promenad hem. Sedan dess har ett radhusområde vuxit upp runt den där bergknallen. Om det någonsin hann bli några blåbär bevakades de svartsjukt av radhusfolket – och ve den som vittjar deras bärmarker...

Men den där sommaren, när en liten gul labradorvalp tog över vårt liv, frodades ännu blåbären i skogsbacken. Det var där mamma och jag och Nellie tillbringade stora delar av vår tid. Vi hittade blåbärsstället av en slump. Våra strövtåg förde oss vida omkring – så vida nu ett par små valpben tillät – och en dag följde vi en gammal igenvuxen väg som ledde upp genom ett skogsparti. Vi traskade uppför den, och vidare upp i berget – och snavade över ett stort, härligt och bortglömt blåbärsställe.

Nellie fick ströva fritt, befriad från kopplet. Hon var ännu för liten för att utgöra någon fara för de små i naturens barnkammare. Den enda risken var att hon skulle ge sig av på egna strövtåg. Och det var just vad damen gjorde. Rätt vad det var stack hon iväg och försvann bakom ett snår. I nästa ögonblick lät det som om en älg brakade fram genom skogen. Mamma och jag skyndade efter. Nellie hade hittat vad som måste ha varit Södertörns minsta kärr och svalkade av sig med ett dopp i det bruna, inte allt för rena vattnet. Vi fångade in damen, kopplade henne - hon var inte på sitt allra bästa humör, dagen var varm och vattnet var svalt och skönt – vände oss om och lade för första gången märke till våra omgivningar. Vi stod i vaddjupt blåbärsris, mitt i ett förstklassigt blåbärsställe.

Från den dagen lämnade vi aldrig våningen utan att beväpna oss med plasthinkar, skopor och muggar. Alltid fick vi väl ihop upp emot en liter åt gången. Visst hade vi kunnat plocka betydligt mera, men en liter var ungefär den övre gränsen för Nellies tålamod. Sedan började hon kasta trånsjuka blickar mot kärret.

En knapp liter låter kanske inte så märkvärdigt. Men om man plockar blåbär fyra, fem gånger i veckan under hela blåbärssäsongen blir det åtskilliga liter. Nu minns jag inte exakt hur många liter vi fick ihop, men den vintern behövde vi aldrig köpa vare sig djupfrysta blåbär eller blåbärssylt.

Att ha en labradorvalp med sig i blåbärsskogen var både lärorikt och roligt. Jag hade aldrig trott att en hund kunde plocka blåbär. Nellie bevisade att jag hade fel. Hon gick fram som en slåttermaskin och åt blåbär direkt från blåbärsriset. Ända tills hon satte blåbärsblad i halsen och fick hostanfall. Efter det brukade hon komma fram till mamma eller mig – företrädesvis den som hade mest blåbär i handen - lägga tassen på vår arm och tynga ned handen. Det gick inte att misstolka budskapet:

"Ge mig!"

Och visst gav vi henne. För vem kunde väl motstå en hostande valp, som faktiskt plockat blåbär alldeles själv?

Ofta hade vi med oss fika och åt mellanmål där i skogsbacken. Det blev en skön paus för oss och en förströelse för Nellie. Vi fick vara uppfinningsrika för att hålla henne borta från kärret.

En dag, mot slutet av blåbärssäsongen, var Nellie på sitt mest miserabla humör. Hon skulle tvunget bada i kärret. Eller springa ned till byggarbetsplatsen, det blivande radhusområdet, där grävmaskiner och lastbilar nu dånade fram och förberedde grunderna till radhusen. Blåbär - intresserade henne inte alls. Hon ställde till med alla möjliga hyss och var helt enkelt omöjlig att ha att göra med.

Slutligen välte hon mitt kvartslitermått – fullt med blåbär, givetvis. Det var droppen. Jag kopplade samman tre koppel till en improviserad löplina, fäste det runt en tallstam och kopplade vår motspänstiga, fyrbenta familjemedlemmen. Nellie grumsade en hel del. Hon sade en del som jag är glad att jag inte förstod. Det torde, av tonfallet att döma, ha varit svavelosande saker. Nellie klampade omkring runt tallen – ja, hundar kan klampa. Om de verkligen vill. Kopplet lindades ofrånkomligen ett par varv runt stammen. Hon nappade åt sig några blåbär direkt från riset. Lade sig slutligen att sova mitt i blåbärsriset.

Nellie sov bortåt trekvart så mamma och jag fick gott om tid att plocka blåbär. Och när hon vaknade var hon på sitt mest soliga humör.

Året därefter var det inte mycket till blåbärssäsong. Och året därpå, ja, då var vårt blåbärsställe fullständigt inringat av nybyggda radhusområden.