lördag 28 december 2013

Vad hände med min vackra, vita jul?

Var är min vackra, vita jul?
Ännu en dag när Södertörn varit insvept i det mest kreativitetsstjälande, inspirationsstjälande, energistjälande grålulleväder jag kan minnas i år. Jämngrå - askgrå - lågtflygande och inkontinent molnmassa. Iskallt strilregn. Inte en solglimt på hela den korta dagen, inte den minsta lättnad i molntäcket som kunnat antyda existensen av en sol någonstans där ovan eller där utanför. Ett dagsljus som mest lyst med sin frånvaro. Överväger att ringa Skansen och be dem maka på några björnar så också jag kan gå i ide.

Det brukar annars vara en idé som drabbar mig i gråaste november, inte i juletid. Men denna jul känns sällsynt grålullevädersdrabbad. Eller är det bara jag?

Jag önskade en vit jul. Ungefär så här.
Av outgrundlig anledning kallas jular som denna gröna jular. Den som kom upp med det uttrycket måste fan vara färgblind!

Grå. Grå. Grå.
Den är inte grön – den är grå!

Grå Jul. Själva antitesen av vit jul. Med mängder med snö. Med strålande solsken som får snön att gnistra. Med snötyngda eller frostlurviga träd. Med klassiskt stillsamt julkortssnöfall.

En vit jul var den punkten på min önskelista i år. Kära tomten – kära SMHI – vad gick fel med min önskan om en gnistrande vit jul? Var det att begära för mycket?

Vi behöver snön och frosten för att lysa upp mörkret
Det lutar åt att det här blir gråväderjulsdeppigt värre men man skriver varav hjärtat är fullt och det här grålullevädret har slagit ned på mig hela sin kreativitetsstjälande, inspirationsstjälande, energistjälande kraft och tryckt ned mig till anklarna i den tjällösa, vattenstinna marken. När dagarna är så korta som de är nu är jag beroende av att jag får min dagliga dos anständigt dagsljus. Den sorts grådassiga dagsljusersättningssörja som serverats i dag – och allt för många av de senaste dagarna – är en klen ersättning för blå himmel och strålande solsken.

 Som sagt, jag överväger att ringa skansen. Maka på er björnar, jag vill sova tills det blir ljusare.

Julen behöver snö. Så enkelt är det.
Punkten om en vit jul på önskelistan har underkänts av såväl tomten som SMHI, vilket får mig att undra om jag varit en stygg flicka eller om jag lyckats förolämpa vädergudarna. Eller kan jag skylla det på den globala uppvärmningen?

Fast det är som det är. Ett spel mellan lågtryck och högtryck, och vilka parkeringsplatser de har funnit. Inte mycket att göra åt – och det är inte bara jag som misslyckats med min beställning hos SMHI. Det grumsas. Bland vänner, bland främligar på bussar och pendeltåg, i butikerna i centrum, på nätet. Det är grått, det är milt, det är regnigt. Det är ojuligt.

Vi har mörkret utanför fönstren, vi har ljusen inomhus, vi har granarna och pyntet och maten och julmusiken och våra familjer. Men vi saknar ljuset från snön, vi saknar vinterlandskapens skönhet, vi saknar promenaderna och utomhusaktiviteterna. Och vi saknar dagsljuset.

Jag försökte skriva!
Man skall inte klaga. Men jag är frustrerad. Det känns som om detta kreativitetsstjälande, inspirationsstjälande, energistjälande grålulleväder sörplar i sig all min kreativitet, min inspiration, min energi och min skrivarglädje när jag försöker skriva.

Och chokladen är slut så jag kan inte tanka hjärnan.

Man skall inte klaga. Men var är min vackra, vita jul?

fredag 20 december 2013

Romance - engelskprojektet i nya farvatten

Förväntan
Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill kräver en hel del självinsikt och finess. Vid millennieskiftet bestämde jag mig för att jag skulle avge mitt livs första (och enda) nyårslöfte - jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Vid den tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska så jag bestämde att jag skulle läsa böcker i den genren på engelska eftersom det fanns så många flera, spännande böcker i dessa genrer på engelska än vad som fanns översatt till svenska – särskilt i favoritbokhandeln, Science fiction bokhandeln i Gamla Stan.

Så mitt engelskaprojekt drevs i mer än ett årtionde på en diet av science fiction och fantasy – och senare också alternativhistoria på engelska – 1632-serien av Eric Flint med flera blev helt enkelt oemotståndlig, framför allt med sin svenska anknytning till trettioåriga kriget och Gustav II Adolf. Vartefter åren gick blev det allt lättare läsa på engelska, jag fick ut mer av böckerna och till slut tänkte jag inte längre på om jag läste på svenska eller engelska.

De obligatoriska fnurrorna på tråden
Jag läser fortfarande en del science fiction och fantasy och alternativhistoria på engelska – särskilt ovan nämnda 1632-serie, David Webers böcker om Honor Harrington och Lois McMaster Bujolds Vorkosiganserie - och givetvis också hennes fantasyböcker. Andra författare som hamnat i toppen av inköpslistan är bland andra Lisa Shearin och Elizabeth Moon.

Men i våras blev mitt engelskaprojekt a romance with the English language, när jag breddade fältet med just romance på engelska. Också det en genre där det finns så många flera, spännande böcker på engelska än vad som finns översatt till svenska.

Men hur kom jag in på det här med romance från början?

Men kanske finns det ändå hopp?
Efter en tonårsromans med romance (på den tiden kärleksromaner) hade jag fladdrat iväg mot mer hårdkokta äventyrsromaner, thriller, deckare, historiskt och en massa annat innan jag sladdade in på science fiction och fantasy runt mitten av nittiotalet. Men för några år sedan fick Sverige en egen romancedrottning – Simona Ahrnstedt – som debuterade 2010 med den härliga, smarta och oförglömliga Överenskommelser. På sin hemsida skrev Simona om hur romance är en betydligt större genre, framför allt i USA och Storbritannien. Hon rekommenderade också en rad engelskspråkiga författare, bland dem Mary Balogh, Joanna Bourne och Tessa Dare.

Och ibland får man en andra chans
Jag började med böcker av Joanna Bourne - The Spymasters Lady - och Mary Balogh - The Temporary Wife och Slightly Dangerous - och sedan var jag fast. Sedan dess har underlaget till my romance with the English language utökats med böcker av författare som Tessa Dare, Stephanie Laurens, Julia Quinn och Sabrina Jeffries. Sedan har jag också klassiker som Fredericia av Georgette Heyer.

Vad kan jag säga? Annat än att mitt engelskaprojekt har blivit rikare, roligare, mer underhållande och mer romantiskt. Vem vet, kanske kommer jag en dag att läsa Jane Austen på engelska?

Leve romantiken!

onsdag 27 november 2013

Arkiverat under ”G” för Gran?

Hur arkiverar man en julgran?

Det är egentligen enkelt. Endera under ”G” för Gran eller under ”J” för Jul.

Och hur kommer man ens upp med en så fånig fråga?

Svaret på den frågan är ännu enklare. Vi gjorde det. På Televerket, i början av nittiotalet om jag inte missminner mig.

Det skulle vara julstämning på kontoret
Efter en jätteomorganisation hade vår nybildade sektion flyttat in i nya lokaler och till jul införskaffades en plastgran till fikarummet för att skapa litet julstämning. Så plastgran och tillbehör införskaffades lagom till Lucia och så kom den stora utmaningen. Granen skulle monteras, gren för gren – det skulle vara enkelt. Det var det inte.

Uppdraget att montera och klä granen föll givetvis på oss på administrationen – vilka andra kunde komma i fråga? Juldekorera kontoret tycks vara en sådan där avgjort feminin arbetsuppgift. Plastgranen var en av de mer exklusiva och levererades med lösa grangrenar i olika storlekar som skulle monteras på olika nivåer på stammen. Men inte nog med det, varje gren skulle sedan vridas och böjas individuellt för att ge ett naturtroget intryck. Enkelt? Nej. Svettigt? Ja.

Sedan skulle granen kläs med nyinköpt julgransbelysning och glitter och kulor – det skulle vara enkelt. Det var det inte.

Låt vara att glittret och kulorna var relativt enkelt – men slingan med julgransbelysning!

Hur vi än försökte var ljusslingan alltid för snäv på något ställe och stretade så granen böjdes åt icke önskvärt håll. Vi monterade ned den, försökte på nytt – den här gången från andra hållet. Samma resultat, bara med den skillnaden att ljusslingan nu stretade åt andra hållet. Nytt försök, samma förbannade halvstrypt-gran-resultat.

Vid det laget började tålamodet tryta för oss. Förbipasserande – manlig – programmerare anmärkte att ”det där gör ni allt fel, tjejer”. Förbipasserande programmerare blev nästan strypt med ljusslingan och tog till flykten.

Vi gjorde vårt bästa för att utstråla julfrid
Definitivt fel sak att säga till ett gäng stressade, frustrerade, utmattade och svettiga kvinnor som har bättre saker att göra än att juldekorera kontoret – som om vi inte hade nog av det hemma, kanske?

Märkligt nog tycks manliga programmerare sällan besitta ens den mest basala självbevarelsedrift.

När vi väl blivit av med vår baksätesgranklädare föreslog någon av oss att vi skulle leta upp mitten av ljusslingan, börja montera den från toppen och ned åt båda sidor samtidigt.

Det tog bara ytterligare två försök – innan vi fått till det så att sladden skulle nå ända till eluttaget också. Sedan slängde vi på glitter och kulor och hade en fullt acceptabel gran.

Luciafikat kom och gick. Detsamma gjorde inför-julledighetsfikat och hela jul och nyårshelgen och efter trettonhelgen var i stort sett alla tillbaka på jobbet. Och det där med julgran i fikarummet började se sådär förra året ut. Det var dags att avdekorera och montera ned såväl julen som vår julgran. Av outgrundlig anledning också det en sådan där absolut feminin arbetsuppgift.

Vi lassade av glitter och färgglada julkulor och packade ned dem för säsongen. Sedan tittade vi på granen. På den förbaskade, omonterbara ljusslingan med julgransbelysning. Någon av oss konstaterade ”samma jädra slit nästa år”. Någon annan konstaterade ”och då har vi säkert glömt hur vi löste det”.

En tredje böjde sig ned, drog ur kontakten till julgransbelysningen och sade ”vi ställer den i arkivet, det finns gott om plats”.

Det gjorde det, till våra nya lokaler hörde ett stort arkiv. Två kvinnor bar in granen där och ställde den i ett hörn. När Lucia nalkades nästa år var det bara att hämta granen i arkivet, skaka av den litet damm och plugga in den i eluttaget. Varde Jul.

Åtminstone sedan vi hade hängt på glitter och kulor.

Men frågan kvarstår – arkiverar man en julgran under ”G” för Gran eller ”J” för Jul?

lördag 16 november 2013

Södertörn i snökanonens sikte

För mig har Södertörn med omkringliggande öar alltid känts som ett Sverige i miniatyr. Här finns blankslipade klippor vid kusterna, här finns sandstränder och strandängar och öppna odlingslandskap. Här finns sjösystem och vattendrag, kärr och våtmarker. Här finns partier av lövskog, vidsträckta partier barrskog och partier av orörd och bevarad urskog. Här finns tätorter med järnvägar och motorvägar, trafikkaruseller och järnvägsstationer. Men intill dessa tätorter finns också små villasamhällen, mer eller mindre traditionella byar och jordbruksbygder med gårdar och kreatur och allt däremellan. Här finns hamnar med internationell sjöfart sida vid sida med idylliskt lantliga semesterparadis, här existerar miljonprogrammets betongmonument sida vid sida med små faluröda stugor i skogsbrynet. Det enda vi inte har, tror jag, är nog fjäll.

Jag är född och uppvuxen på Södertörn och bortsett från en kort sejour i Örebro när jag studerade vid högskolan har jag bott här hela mitt liv så det må ursäktas om jag är lokalpatriot. Det är någonting visst med Södertörn. Vi har storstadens närhet och puls och nöjesliv bara någon halvtimmes resa bort. Ändå har de flesta av oss bara några minuters promenader innan vi är ute i naturen och kan uppleva djurliv, tystnad och frisk luft.

Som det ibland kan bli när snön kommer tidigt
Vi har också såväl inlandsklimat som kustnära klimat. Jag märkte definitivt skillnaden däremellan när jag arbetade som CV-coach i Nynäshamns kommun. Särskilt den där novemberdagen 2007, när en snökanon lamslog södra och mellersta delarna av Södertörn och Nynäshamn förvandlades till ett veritabelt svart hål. Ingenting kom in, ingenting kom ut. Och vi som ville hem, kom ingenstans.

Nynäshamn, en vacker vinterdag
Nere vid Nynäshamns station var det så pass milt att det ymniga snöfallet sjönk samman som en misslyckad sufflé och blev en decimeterdjup, halvsmält snösörja. Vi som väntade på tåget, frustrerade över otillräcklig – och motsägelsefull – information, insåg inte hur mycket värre situationen var längre inåt land där vägar korkades igen av bilar som fastnat i snön eller halkat av vägen och järnvägsspåren blåst igen. Tågen kom inte. Och ersättningsbussarna satt fast någonstans i snökaoset på Nynäsvägen. Och informationen vi fick via högtalarsystemen vid stationen? Ah, det fortsatte att ge oss motsägelsefulla besked i flera timmar innan sanningen så småningom kröp fram.

Det var först framemot niotiden på kvällen, när det första tåget från stan på evigheter lyckades ta sig ned till Nynäshamn och vända, som vi insåg hur mycket snö det egentligen fallit. Segersäng var helt insnöat. Hemfosa var begravt i snö. Och när jag kom hem låg snödrivorna mer än halvmeterdjupa när jag vadade hem från stationen.

Södertörn var sig inte riktigt likt efter snökanonen
Det var inte svårt att inse hur lätt ett modernt samhälle kunde lamslås av snö, när man väl kunde se hur mycket som som kommit ned på en gång. Morgonen därpå, när dagen grydde, såg jag ut genom fönstren över en skimrande vit värld med djupa snödrivor och snötyngda träd och undrade om jag verkligen befann mig några få mil söder om Stockholm. För utsikten från sjunde våningen sade snarare några få mil söder om polcirkeln. Det var bara fjällen vid horisonten som saknades.

Ack, Södertörn, ibland överraskar du oss.

torsdag 31 oktober 2013

Skrivprocessen - den nödvändiga vilan

Skrivande och eftertanke
Likheten mellan skrivprocessen och brödbakning är att såväl texten som degen behöver vila och jäsa. Låt texten vila och mogna en tid och läs den sedan med kritiska ögon. Gör ändringar och noteringar, strykningar och tillägg, bearbeta svaga partier, vässa de bra partierna och styr upp fladdriga partier.

Hur länge ens text behöver vila är individuell – en månad, ett kvartal, ett halvår. Jag lämnade en text att vila i april, gjorde en första granskning i juli och lät den sedan ligga och jäsa ännu en tid. Nu har jag tagit upp den igen och granskar såväl texten som mina bearbetningar med utvilade ögon och utvilad hjärna.

Det är en viktig, nödvändig - och underskattad - del av skrivprocessen. Om du aldrig släpper taget om texten och stiger ur den kan du inte heller läsa den som en läsare skulle läsa den. Du vet för mycket - du har texten i blodet och benmärgen, du är mer eller mindre marinerad i handlingen och du lever och andas med dina karaktärer.

Det är svårt att släppa texten när det bara kliar i fingrarna – och hjärnan – att fortsätta skriva. Bli färdig. Gå i mål. Avsluta. Få en text klar och börja försöka hitta ett sätt att få den publicerad.

Men den här pausen är nödvändig!

Ta dig den tiden – unna din text den tiden. Skriv någonting annat under tiden, måla om lägenheten, åk på semester, fokusera på jobbet – vad som helst men låt texten vila. Den kommer att bli så mycket starkare, så mycket bättre.

onsdag 23 oktober 2013

Grålullevär

Grålullevär, det var ett ord som mamma använde om just sådant här väder, när himlens utanför fönstren antagit en blaskigt skummjölksaktig ton och horisonten försvinner i ett dis.

Enbart horisonten?

Nej, halva industriområdet är som uppslukat av grådis. Under förmiddagen klarade gatlyktorna nere i industriområdet inte ens av att identifiera det rådande ljusförhållandet som dagsljus utan fortsatte att lysa i flera timmar. Till och med höstfärgerna har mist sin flammande prakt och sin inneboende glöd och ser dämpade och dova ut.

Är det konstigt om blir gråsinnad en sådan här dag?

Nej, det vore konstigare om man inte blev det. För det är en särskild sak med grålullevär. Det tär på sinnet. På livsglädjen och livsandarna och energin och kreativiteten.

Hm – vadå att jag klagar på vädret?
Det här är en väderleksrapport från Södertörn:
”Grålullevär råder för närvarande över centrala delar av Södertörn!”

onsdag 3 juli 2013

Stambyte som livstil - om än temporär

Summering av erfarenheter av STAMBYTE
(Tips och råd för er som kanske inom några år står inför samma process)
  1. Kattlåda för Människor (aka Skogstoa) har fungerat långt över förväntan
  2. Det stora problemet är inte att vara utan toalett eller rinnande vatten - allt sådant kan lösas med tappställen, flaskvatten och Kattlåda för Människor. Det värsta är att vara utan avlopp. För var skall man göra av allt vatten man använder, hur litet man än använder?
  3. Tejpa alla nyckelhål. (Ovärderligt tips från en kvinna jag träffade på kursen som nyligen hade varit igenom ett stambyte - hon hade tillbringat tre veckor med att topsa damm ur nyckelhålen efteråt)
  4. Försök inte laga mat. Du vill inte ha byggdamm som extra krydda - och diskproblemet är själsknäckande. Köp mattråg och halvfabrikat och sådant som bara är att lägga upp på tallriken, som potatissallad och skinka eller rostbiff.
  5. Håll sovrummet så tillstängt som möjligt under hela processen - du vill inte ha byggdamm i sängkläderna.
  6. Ett av de verkligt stora problemen kommer att bli hårtvätten. (Jag hade förmånen att ha en fullkomligt underbar frisör som skämde bort mig kungligt under den här tiden)
  7. Få för allt i världen inte influensa med nästan 40 graders feber under processen. Framför allt inte när processen är inne i ett skede där byggjobbarna med stor entusiasm går lös med slagborrar.
  8. Var beredd på att du kommer att bo mitt i en rangerbangård. Det kommer att ränna byggjobbare och hantverkare i lägenheten under HELA dagen. Du kommer inte att ha mycket till privatliv.
  9. Inrätta din Kattlåda för Människor så trevligt som möjligt. Du kommer att tillbringa mycket tid med den. Litet utsikt är alltid trevligt.
  10. Det kommer dagar när du undrar om det verkligen kommer att bli ett badrum. Och inte en Schweizerost, sedd inifrån.
  11. Håll ut - det kommer att bli färdigt. Förr eller senare. Även om det stundtals känns som en evighet.
  12. Försök se humorn i det hela.
    Om humorn inte räcker till - ta till galghumorn.

lördag 23 mars 2013

En pälsmössa till pappa

Pappa var ingen storspelare men det blev den sedvanliga tipskupongen och sedermera lottokupongen, och några gånger om året åkte han och några arbetskamrater till Solvalla. De spelade aldrig om några större summor, åtminstone inte pappa, och det var mest för att göra någonting trevligt grabbigt tillsammans. Men en dag sprang kusarna hans väg.

Nej, någon storvinst – det blev det inte. Han hade inte satsat några större summor till att börja med. Men för en gångs skull hade han litet pengar han kunde göra precis vad han ville med. Och han visste vad han ville.

Han var nämligen som jag, pappa. Han frös om öronen.
Och nu skulle han råda bot på det. Han skulle köpa sig en pälsmössa.

Vi åkte till Domus i Farsta, mamma, pappa och jag och traskade in på herravdelningen. Det fanns rader av pälsmössor. Olika modeller, olika skinn – ljusa eller mörka, långhåriga och fluffiga eller korthåriga och sidenskimrande - det var bara att välja och vraka. Pappa skulle äntligen få sin pälsmössa, få någonting som kunde värma hans frusna öron när vinterkylan kom.

Det var bara ett problem.

Pappa brukade beskriva sig själv som ”långa ben, kort överkropp och litet huvud”. Det var det senare som var problemet. Den ena mössan efter den andra åkte ned över ögonbrynen på honom. Hotade att när som helst glida ned helt över ögonen och förblinda honom fullständigt. Expediterna hämtade de minsta modeller de hade. Det hjälpte inte. Pälsmössorna landade fortfarande på pappas ögonbryn.

Slutligen föreslog en av expediterna att pappa kanske skulle försöka på barnavdelningen. Kanske skulle en mössa i pojkstorlek passa.

Det var nu inte riktigt vad pappa tänkt sig, men någon annan lösning verkade inte finnas. Har man litet huvud så har man. Och har man tunt och fint hår blir inte saken bättre. Nej, han var inte tunnhårig, pappa. Långt upp i åren – tills cancerbehandlingarna skadade det – hade han sitt vackra, blonda hår i behåll även om det började skifta i silver. Det kunde till och med se tjockt och rikt ut, däremot var hårstråna tunna och mjuka.

Vi traskade vidare. Till barnavdelningen. Och nog fanns det pälsmössor med värmande öronlappar där – rader av dem. Så pappa fick slutligen sin pälsmössa – en som inte hotade att när som helst falla ned och förblinda honom – och slapp frysa om öronen, den vintern och många vintrar framöver. Fast han hade nog inte riktigt tänkt sig att den skulle vara av äkta polyester.

fredag 22 mars 2013

Stenkulor, hockeypuckar och andra julkakor

I mitt barndomshem bakades det varje år vid juletid kakor – som i de flesta andra hem vid den tiden på året. Varje år var det klassiker som schackrutor och brysselkex, drömmar och pepparkakor. Och så de Komplicerade Favoriterna som var avlånga mördegsplattor som mättes ut med linjal och sporrades ut med en lustig sporre innan man spritsade en sträng mandelmassekräm i dekorativa serpentiner över plattan innan kakorna åkte in i ugnen.

Jag sade väl att de var komplicerade? Det bakades ingenting annat den dagen de bakades. Mamma ansåg att de var ett dagsverke i sig, så komplicerade som de var och så många steg som ingick. De bakades därför endast till jul – och möjligen till jämna födelsedagar, som femtio- och sextioårsdagar.

Varje år brukade mamma också pröva någonting nytt, någonting hon hittat i veckotidningar eller receptsamlingar. Det var alltid lika spännande, för vi visste aldrig hur det skulle bli. Ibland slog det väl ut och kakorna blev kära favoriter som återkom år efter år. Som de skurna pepparkakorna med mandel eller Gassners kakor, som var runda mördegskakor som toppades med kokossmet och en klick sylt.

Ibland blev det äventyrligt, som när vi gjorde plättbakelser som gräddades i plättlaggen och sedan skulle böjas till rätt form. Vi hade ingenting lämpligt att böja dem över, inte hela laggen på en gång. Tills vi kom på att om vi klädde in röret till dammsugaren med smörpapper och lade det mellan ryggarna på två stolar, då hade vi plötsligt tillräckligt kapacitet. Säga vad man ville, men inte led vi brist på kreativ fantasi. Samma teknik användes för övrigt många år senare, när vi införskaffat ett gorånsjärn.

Äventyrligt blev det eftersom det här var under åren vi hade en glad och livlig – och matglad – labrador med gott luktsinne i huset. Rätt som det var bröt hon igenom barrikaden vi satt upp mot matrummet och ville nosa litet närmare på de ljuvliga dofterna som spred sig från köket.  När hon stötte emot en av stolarna som höll röret uppe rullade det runt och tippade en hel lagg kakor som nästan svalnat och stelnat i golvet.

Nellie var extatisk när hon mumsade kaksmulor över hela köksgolvet, mamma var så arg att hon närmast tuggade fradga och morrade. Nellie var i onåd. Och jag också – ”ta reda på DIN hund”. För då var Nellie plötsligt bara min hund, annars var hon ofta mammas duktiga flicka.

Ibland blev det mindre lyckat, oftast eftersom någonting inte riktigt stämde i recepten. Som Ökensand, som mamma fastnade för ett år – det där skulle hon göra. Och nog såg kakorna goda ut på bilden och i receptet stod det att de porösa kakorna formligen smälte i munnen. Jag vet fortfarande inte hur Ökensandskakor smakar för vad som kom ut ur ugnen var snarast Stenkulor. Ingen som var rädd om bissingarna skulle frivilligt sätta tänderna i dem.

Något år senare fastnade mamma för något slag läckra chokladkakor som enligt beskrivningen skulle vara ett mellanting mellan drömmar och muffins men inte heller det receptet visade sig hålla måttet. Vad som kom ut ur ugnen den gången var runda, mörka, stenhårda kakor av samma storlek – och samma densitet – som hockeypuckar.

Ingenting för bissingarna, de heller. Pappas förslag att vi skulle donera dem till traktens knattelag som hockeypuckar föll inte i god jord. Jag vill minnas att domherrarna fick dem. Och det kunde de ju vara värda.


lördag 2 mars 2013

Konversationskonsten i otakt

Mamma var hemmafru. Bortsett från vissa hemmajobb. Hon hade två dagbarn – ett när jag själv var liten, en liten flicka som förmodligen hade ADHD eller någon annan bokstavskombination. Eller som man sade förr, hon hade kvicksilver i blodet. Flickungen var i alla fall hyperaktiv och klättrade formligen på väggarna.

Mammas andra dagbarn fick hon på äldre dagar, en flicka i huset som frågat om hon inte kunde få gå till ”Nellies mamma” på mornar och eftermiddagar när hennes tidigare dagmamma inte längre tog emot lågstadiebarn före och efter skolan. Hon hade bott i samma port och mer eller mindre vuxit upp med Nellie som en av sina bästa vänner innan hennes föräldrar köpte hus på andra sidan järnvägen. Under ett par år gick hon till oss när föräldrarna åkte hemifrån och tillbringade någon timme där innan hon fortsatte till skolan. Till mammas och Nellies och hennes egen förtjusning.

Mamma hade också diverse sy- och stick- och virkuppdrag för grannar och vänner. Under en kort period skrev hon rent dokument åt en gammal kollega som arbetade med olika projekt, då stod det en stor och skrymmande elektrisk skrivmaskin på matbordet.

Men allt var hemarbete och under perioder hade hon ingenting utöver hushållet och syning och stickning till familjen och senare också Nellie att sysselsätta sig med. Det innebar att när pappa och jag – oftast i omvänd ordning – kom hem från jobb respektive skola hade hon, som den sociala och utåtriktade människa hon var, ett uppdämt behov av att prata.

Jag kom i regel hem ungefär en timme eller en halvtimme innan pappa kom hem så jag fick ta första stöten. Problemet var att jag, som vistats i en stökig skolmiljö full av larm och sorl hela dagen, värderade få saker högre än den där timmen när jag i lugn och ro kunde krypa upp i en fåtölj och fly in i en spännande bok. Det var min lästid, efter maten väntade läxorna. Och mamma bara pratade och pratade och pratade – om allt och alla och allt om alla. Ett telefonsamtal med någon av hennes systrar kunde återges i detalj, med alla kusiners senaste förehavanden. Att köttfärsen hade varit slut i butiken men att han i charken malt ny åt henne. Att man hade höjt priset på mjölken. Igen. Att det hade öppnat en ny butik i Centrum, att en annan slagit igen. Att hon mött den eller den grannen när hon var och handlade.

Det blev litet si och så med läsron. Jag ville läsa, skolåren var inte direkt någon trevlig tid för mig och högstadieåren var i särklass värst, jag behövde den där tiden att fly in i böckernas värd. Tid för att varva ned och andas och komma till ro i tankarna. Prata, det kunde vi väl göra vid matbordet, kunde vi inte?

Samtidigt ville jag inte vara otrevlig nog att be mamma vara tyst, jag gillade henne och tyckte om att prata med henne och lyssna på henne. Hon var en av dessa människor som är en naturligt god berättare. Det var ofta mycket underhållande att höra henne lägga ut texten. Det var bara tidpunkten. Så med tiden utvecklade jag en teknik där jag försjönk i min bok och på lämpliga ställen – när tystnad uppstod – levererade ett ”Jaha” eller ett ”Nähä”, ett ”Uhu”, ett ”Ah”, ett ”Hm” eller ett ”Mmm”.

Mamma lät sig invaggas i tron att hon var lyssnad på, jag fick möjlighet att ägna läsningen min uppmärksamhet medan hennes röst sköljde över mig som bakgrundsmusik. Det brukade funka en kvart kanske, tills jag råkade inflika ett ”Jaha” där det borde ha varit ett ”Nähä” – eller vice versa. Då kom det ett indignerat ”har du hört ett ord av vad jag sagt?”

Och det hade jag ju, i ärlighetens namn, egentligen inte gjort.

torsdag 21 februari 2013

Under isen – fullständigt under isen

Jag minns inte hur gammal jag var. Tio? Elva? Tolv? Tretton? Egentligen spelar det ingen större roll, jag var i alla fall i en ålder när benägenheten att ta risker och tro att man var odödlig och oövervinnerlig var vida större än självbevarelsedriften eller hjärnans förmåga att bedöma risker korrekt. Egentligen borde jag inte vara förvånad.

Något år tidigare hade jag gått genom murken våris. Som tur var så pass nära land att vattnet inte ens nått mig till knäna. Däremot hade det nått precis över skaften på allvädersstövlarna så ett illvrål hade ekat över nejden när iskallt vatten forsade ned i stövlarna.

Så jag borde väl ha lärt mig att vårisar var riskabla och vattnet under dem iskallt, borde jag inte?

Men inte. Ena stunden stod jag på den fasta högbryggedelen, just där rampen ned mot den nu vinterförvarade flytbryggan började, och blickade ut över solgasset över Drevvikens vårmurkna is som lyft nästan en halvmeter över vattenytan närmast land.

I nästa satt jag på sjöbotten, med vatten upp till armhålorna, kippande efter luft i den plötsliga iskylan. Skakad, omtumlad och genomkyld men i övrigt märkligt nog oskadd.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, antagligen hade jag trampat på en isfläck på kanten av rampen. För plötsligt hade jag kanat utför den, utan att kunna göra någonting alls för att förhindra det. Av bara farten hade jag glidit in under iskanten – för när jag huttrande tittade upp från min iskalla, sjöblöta sittplats tittade jag rakt upp i isen. Kanske en tjugo centimeter över mitt huvud.

Iskanten låg kanske rakt över min hjässa och det var min eviga lycka att isen rest sig närmast land som den gjort. Annars hade jag brakat rakt in i den i full fart, i värsta fall med antingen pannan eller halsen just i nivå med isen, och slagit mig själv sanslös. Och aldrig, efter det, blickat upp och sett ljuset sila genom istaket över mitt huvud.

Det var en egenartad känsla att se upp i isens märkligt halvupplösta kristaller som bröt ljuset på de märkligaste sätt. Det var ett säreget ljus, en säregen känsla – kölden oräknad. Och på många sätt en egendomligt översinnlig känsla av att vara en ofrivillig besökare i en frusen undervattensvärld som inte var ämnad för människor.

Men kylan gjorde sig påmind, jag klapprade tänder och huttrade så jag skakade. Kunde nätt och jämt andas, kölden slöt som hårdsnörd korsett omkring bröstkorgen. Jag jämkade mig baklänges så kvickt jag bara kunde. Tog mig upp på knä, reste mig från en värld till en annan.

Så kändes det, när jag reste mig ur vaken vid foten av den fasta bryggans sluttande ramp och med isigt vatten ett stycke över knäna kom upp i den klara vårsolen. En ny kyla träffade mig när mina blöta kläder ögonblickligen klistrade sig om min kropp. Jag kravlade mig upp på isen och tog mig in mot land. Jag var kall, så genomkylt kall att jag undrade om jag någonsin skulle kunna bli varm igen.

Mamma satt där jag lämnat henne, på långbänken utanför bastuväggen, dåsande i solgasset. När jag kom närmare och hojtade till mellan tandklappret såg hon motvilligt upp.

”Vad i all världen?”

Jag hade uppenbarligen inte kommit mig för att skrika när jag kanat utför rampen. När jag av bara farten glidit in under iskanten. Under isen hade kylan stulit min stämma. Eller mina ord. Det hade varit en kylslaget andlig upplevelse, i tystnaden och egenartade ljuset där under isen. En värd där ord hade förefallit mig lika främmande som min egen vistelse där.

Och på vägen in över bågnande, knakande is, huttrande och skakande av köld? Jag hade inte lyckats formulera några ord, jag hade bara klapprat tänder.

Det var en badplats. Det fanns en bastu. Tyvärr var den stängd och tillbommad. Däremot fanns den långa bänken på solsidan av huset, den där mamma nästan somnat i solskenet och värmen. För det var varmt där, mot väggen. Jag fick skala av mig varje plagg jag hade på mig och lägga mig på bänken med mammas solvarma kappa som ett täcke över mig medan mamma bredde ut mina kläder till tork i solskenet på resten av bänken och vände stövlarna upp och ned.

Vi kom att stanna längre än vi egentligen tänkt där vid badet. Timme efter timme medan mina kläder torkade så gott det gick i solskenet och värmen mot bastuväggen. Det blev oväntat nog, vinterbadsincidenten till trots, en angenäm eftermiddag med mycket prat och skratt och långa stunder när vi bara dåsade i värmen vid den solvarma väggen.

Underkläderna och den tunna jumpern hann torka helt – och torra underkläder hjälper långt. Strumpbyxorna var nästan helt torra, vilket var mer än man kunde säga om allvädersstövlarna. Jeansen var inte blöta men fukten dröjde sig kvar i tyget och kylde. Koftan var fortfarande en smula fuktig men den tunna anoraken var i alla fall så gott som torr.

Och om vårvinterns sol kan sägas följande – den slutar värma ganska tvärt när den är på väg ned. Det blev en lång och obehaglig promenad till bussen men jag kan inte minnas att jag blev sjuk.

Och än i dag kan jag ibland bli påmind om den nära nog översinnliga känslan av att vara gäst i en främmande, egenartat vacker och gåtfull men oändligt kylslagen värld.

söndag 10 februari 2013

Snöänglar och lovikavantar

Det var mycket med vintern vår Nellie älskade. Man kunde göra snöänglar i nysnön. Förlåt – hundänglar. Eller kanske änglahundar.

Man kunde lägga sig på ena skuldran och skjuta på med bakbenen utför en sluttning med skarsnö, det kittlade skönt i pälsen. Man kunde klättra högst upp på snöplogvallarna och överblicka parken från nya höjder. Man kunde hoppa ut i djup snö på andra sidan plogvallarna. Det gjorde matte också, en gång. Dök bara rakt ned i snön en blåsig kväll.

Man kunde gräva i snön också, så den sprutade omkring en. Man kunde jaga pulkåkande tvåbenta lekkamrater i pulkbacken. Och sedan var det den årligen återkommande snöborstningen av mattor, som alltid ägde rum när det just kommit rikligt med nysnö. När våningens alla mattor rullades ihop och bars ut till piskställningen och släpades i snön. När mamma och matte skyfflade snö över mattorna och borstade fram dem igen innan mattorna piskades.

Mycket roligare än vanlig mattpiskning. Speciellt som man fick hjälpa till att sprätta snö på mattorna och fick hoppa och skutta på dem när de släpades genom snön. Speciellt när ens tvåbenta lekkamrater kom och hjälpte till att ösa upp snö på mattorna eller släpa dem i snön.

Oh, vintern kunde vara härlig för en labrador. Man kunde mulla ned sig alldeles i djup lössnö så man hade snö upp till ögonbrynen – eller kanske snarare hundars motsvarigheter till ögonbryn. Man kunde om man hade litet tur övertyga matte och mamma om att det var en alldeles underbar idé att kasta snöbollar som man kunde fånga. I luften, om man hade en liten gnutta tur.

Och sedan var det det kanske underbaraste av allt. Lovikkavantar.

Familjens människor anade inte hur förföriskt lovikavantar doftade. Hur ljuvliga de var att sätta tänderna i, att bära omkring på medan man gick pliktskyldigast fot.

Och vadå ”ge mig vanten, det är kallt om handen?”

Varför kunde människor inte förstå att lovikavantar var skapade för att bäras i munnen? Att mullas ned i kall och fluffig nysnö när man lade sig ned så man kunde vila hakan på dem. Då var vintern och det kalla vita perfekt.

Det fanns bara en sak som var bättre än lovikavantar. Det var mammas lovikamössa.

Så mycket härlig, mjuk, bitvänlig, bärvänlig ull som doftade så förföriskt och var så ljuvlig och värmande att vila hakan på när man lade sig i snön och njöt av vintern.

Jo, nog älskade hon vintern, vår änglahund.

torsdag 7 februari 2013

Nellies synpunkter på objekt lämpliga att apportera

Nellie, vår labrador, hade ett suveränt förakt för små pinnar. Det verkade som om hon tyckte att små pinnar, det var något för små hundar. Möjligen kunde hon tänka sig att hämta en mindre pinne om man kastade den i sjön.

Men på landbacken?

Nej, stora saker, det var mer hennes grej. Bland de större objekt hon försökte apportera alternativt släpa hem var bland annat:

A – En kullblåst asp (ett ungträd, visserligen men i alla fall)
B – En stor, jordig rotklump med rötter som spretade åt alla håll
C – Ett pendeltåg i full fart

Hur det hänger ihop?

Aspen hade vuxit upp utanför ett staket i industriområdet, i grund jord mellan stängslet och trottoaren, och i en höststorm hade den blåst omkull. Det var ett ungträd – men det var ett träd, inte aspsly. Och av någon anledning flög det i Nellie att hon skulle bära hem den.

Nåja, släpa hem den.

Enda problemet var att hon nätt och jämt kunde rubba den ur fläcken. Hon tittade vädjande på oss, på pappa och mamma och mig, men vi förhärdade oss. Det tog dock en god stund att övertyga henne att lämna sin asp i dikeskanten.

Rotklumpen hittade Nellie, när de gamla sommarstugeområdena omvandlades till radhusområde. Den låg högst upp på en hög med schaktmassor och var tydligen fullständigt oemotståndlig. Den skulle bäras hem, och så var det med den saken. Att den var enorm, oformlig och jordig och att rötterna spretade åt alla håll, det frågade hon inte efter. Hem skulle den.

Jag var väl inte riktigt av samma uppfattning. När Nellie släpade på den hade jag en mängd jordiga och åbäkiga rötter i knähöjd och snubblade stup i ett när de träffade mig över knäna eller i knävecken. När vi kom upp på järnvägsbron fick jag nog och vräkte den över räcket.

Inte över spåren, givetvis, utan halvvägs nedför slänten ned mot järnvägen där den lade sig till ro bland träden.

Nellie var mycket förtretad.
Men det var å andra sidan jag också.

Pendeltåget kom i full fart på en raksträcka mitt emellan två stationer. Vi – mamma, Nellie och jag – befann oss på kärret, där det på den tiden inte fanns något stängsel mot spåren. Och än i dag begriper jag inte vad som flög i Nellie, men hon flög iväg mot spåren och försökte springa ikapp tåget.

Vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?

Olyckligtvis såg det ut som om hon skulle kunna lyckas. Tåget kom från det håll där den hade en lång raksträcka framför sig medan Nellie hade en genare väg till den plats där de skulle sammanstråla.

För första – och sista – gången i mitt liv tog jag höga C. Eller höga någonting.

Stämbanden blev sig inte lika på hela dagen.

”Nelliiiiiiiiee!”

Och hon stannade, Nellie. Undrade väl vad det var för olåt och varifrån den kom. Men hon missade i alla fall tåget och det gav mamma och mig tid att fånga in henne och koppla henne innan nästa tåg kom.

Som sagt, vem vet vad som rör sig i en hundhjärna?
Men hur många hundar skulle komma på tanken att apportera ett pendeltåg i full fart?

måndag 4 februari 2013

Oh, måndag, måndag – den här veckan börjar bra!

Måndagen kom, med dunder och brak. Eller kanske snarare med knak, krasch, brak och dunder. Fåtöljhaveri. Fåtöljen spottade ur sig ena bakbenet (vilket den gjort förr, utan andra problem än att man fått lägga ned den på sida och trycka benet på plats igen) och höger sida av fåtöljen vek sig. Det var knak, det. Så kraschade det till på vänster sida, när det kvarvarande bakbenet sprack i längdriktningen och fåtöljen vek sig åt vänster. Så brakade det till när fåtöljen sjönk bakåt och ytterligare delar av underredet gav vika och det spräckta benet brast.

Så svimmade fåtöljen. Med mig i. I ultrarapid var vi på väg mot golvet i en baklängessaltomortal med fåtölj och en skål fil och flingor. Duns.

Efteråt osade det svavel när jag yttrade en del glosor en dam aldrig skulle drömma om att yttra. Vilken tur att jag aldrig har gjort anspråk på att vara en dam.

Men det kändes förbenat mycket bättre efteråt.

Märkligast av allt är nog att jag hela tiden lyckades balansera skålen med fil och flingor så jag inte fick alltihopa över mig i fallet. Jag fick visserligen fil över tårna och i sandalen, på mattan och vardagsrumsgolvet men när jag landade på golvet – fortfarande ”sittande” i fåtöljen – med benen i vädret och huvudet på golvet höll jag alltjämt frukostskålen i handen, med det mesta av dess innehåll i behåll.

Jag konstaterade att jag levde, ställde ifrån mig skålen på golvet, rullade sidledes ur fåtöljen –det var enda chansen att ta sig ur den upp- och nedvända bur den förvandlats till – och tog mig på fötter för att beskåda förödelsen.

En varning – om era fåtöljer börjar på att regelbundet spotta ur sig ena bakbenet är det en säker varning på att ett fåtöljhaveri är förestående. Kanske inte i dag, kanske inte i morgon, men en vacker dag. Hm, stryk förresten det där sista – det är lovikagrått, slätmulet och snöar små isigt sylvassa flingor över knögelis. Det går alldeles utmärkt en sådan här dag också.

Nu står brasveden vid dörren, i dyster väntan på en tur till sophuset. Jag har torkat upp filen från golvet, sköljt ur sandalen och tvättat foten. Just nu sitter jag som bäst och tittar på IKEAs och Mios hemsidor utan att riktigt kunna finna något som skriker "jag är din nya favoritfåtölj!"

Nog tycker jag att jag förtjänar en bra och bekväm fåtölj. Problemet är några möbelinköp inte riktigt ingick i årets planerade utgifter med tanke på extra utgifter i samband med stambyte och allt annat så det måste vara en budgetvariant. Så här långt är det här något av det intressantaste och mest prisvärda jag sett. Eller kanske den här – jag gillar medarna, inte så stor risk att ett ben poppar ur då tror jag.

Men jag hade som inte planerat för att köpa nya möbler. Jag hade inte planerat för en baklängessaltomortal med fåtölj och fil heller. Oh, måndag, måndag – den här veckan börjar bra!

fredag 1 februari 2013

Att agna kroken med rätt sorts bete

Min engelska var ganska risig. Det hade sina skäl, jag var mobbad i skolan och någonting som tydligen var extra lustigt var mitt uttal av engelska ord. Gapflabb, så fort jag öppnade käften och sade något. Så jag blev allt tystare, sade så litet jag kunde komma undan med och resultaten blev ofrånkomligen därefter. Jag kom att avsky engelskan – innerligt och helhjärtat – och för den delen tanken på att lära mig eller använda något främmande språk.

Var inte svenskan ärans och hjältarnas språk, kanske? Det dög gott för min del. Jag kom att lova mig själv att aldrig utsätta mig för förödmjukelsen att använda engelskan när jag väl lämnat gymnasiet.

Och jag höll det löftet. Det var i början på åttiotalet, man kunde fortfarande klara sig långt utan att använda engelska. Såvida man inte skulle jobba på en avdelning som hade internationella kontakter.

Men sakta krympte världen samtidigt som portarna mot den slogs upp på vid gavel. Engelskan kröp närmare och närmare och med internet höjdes ribban ytterligare. Engelska – blev nödvändigt.

Så hur förmår man en tjurskalligt envis kvinna att omvärdera sin inställning till ett språk?

Och hur återerövrar man sin engelska?

Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill – absolut inte vill – kräver en hel del finess. Millennieskiftet stod för dörren och det gav mig en idé. Jag skulle avge mitt livs första och enda nyårslöfte för att fira millennieskiftet – mitt Millennielöfte – och jag skulle hålla det. Jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Det var en illistig plan jag kokade samman. Jag var smart nog att inse att om jag var för ambitiös och sade ”jag skall läsa Austen och Dickens och Shakespeare på engelska” så skulle projektet självdö på tre månader. Jag fick lov att vara smart, att agna kroken med rätt sorts bete. Och jag hade en idé – lömsk, insiktsfull och illistig idé.

Vid den här tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska. Jag hade hittat en underbar bokhandel i Gamla Stan, Science Fiction Bokhandeln, där jag fann många bra böcker. Men jämfört med den engelskspråkiga avdelningen var den svenskspråkiga ganska liten. Jag hade fortsatt in på den engelskspråkiga avdelningen, bara för att se vad som fanns i utbudet, och hittat böcker som

   ”Åh, det där låter spännande!” 
och
   ”Det där skulle jag verkligen vilja läsa!” 
och
   ”Tänk om någon ändå kunde översätta det där till svenska!”

Så i december 1999 åkte jag till Gamla Stan och traskade Västerlånggatan uppför till Science Fiction Bokhandeln. Jag redan sett böcker jag skulle vilja läsa och jag skulle inte vänta och hoppas att någon skulle komma på den utomordentliga idén att översätta dem till svenska. Jag skulle läsa dem på engelska.

Sagt och gjort. Jag steg in i Science Fiction Bokhandeln, gick raka vägen till den engelska avdelning och valde ut tre böcker som såg intressanta ut till mitt engelska projekt. Och började.

I början satt jag med boken i famnen och mitt svensk-engelska/engelsk-svenska lexikon i knäet och slog upp ungefär vart tredje ord – och undrade vad tusan jag givit mig in på. Men jag hade varit smart nog att agna kroken med rätt slags bete och ord för ord, mening för mening, sida för sida kämpade mig igenom bok efter bok.

Och sakta, sakta började det gå lättare. Så småningom låg lexikonet inte längre i knäet utan på bordet intill mig. Så småningom hamnade det på skrivbordet och med tiden fick det återvända till sin plats i bokhyllan – jag kunde alltid gå och hämta det när jag behövde det.

Åren gick. Det gick allt lättare läsa, jag fick ut mer av böckerna. Någon gång runt 2005, 2006 passerade jag en osynlig gräns. Det var en vinterdag med obligatoriskt pendelkaos, när hemresan tog över en timme med alla stopp och förseningar. Mig gick det ingen nöd på – jag hade fått sittplats, jag hade min bok, jag läste. Och spännande var det. Jag läste och läste. Och när pendeltåget slutligen stånkade in vid min station och jag motvilligt slog samman boken insåg jag en sak som var så överväldigande att jag nästan glömde stiga av tåget. Jag hade överhuvudtaget inte ägnat en tanke åt på vilket språk jag läst.

Så småningom utökade jag aktiviteterna med konversationskurser på Folkuniversitetet. Jag blev placerad på nivå B1 när det gällde tal och skrift men betydligt högre när det gällde läsförståelse. Konversationskurserna var på nivå B1. En tid hade jag också ett litet skrivprojekt på engelska. Inledningsvis kallat ”En mening om dagen”.

Det var nämligen meningen att jag skulle skriva en mening om dagen på engelska. Men eftersom jag är den jag är (lätt skrivgalen ordmänniska med outsinlig fantasi – som dessutom läste fantasy på engelska) skenade det så småningom det iväg för mig. Jag skrev mer än meningar. Det blev hela stycken. Små scener, vad som för stunden föll mig in, ur en fantasyberättelse som växte fram på en egensinnig och lätt självsvåldig engelska.

Och scenerna kunde bli allt större och kräva flera dagars skrivande. Det var hur roligt som helst. Problemet var att jag fick allt för litet tid över för mina svenska skrivprojekt, vilket – med tanke på att jag vid den här tiden fortfarande gick på skrivarkurser och hade texter att leverera till kurstillfällena – inte var så lyckat.

Och lexikonet?
Jag minns inte när jag använde det senast, just nu kan jag inte ens hitta det.