fredag 24 januari 2014

De hade böcker i bokhyllan!

Vi läste. Min familj, alltså. Böcker var ett väsentligt inslag i vårt hem, även om jag inte kan påstå att vi levde våra liv omgivna av böcker så hade alla alltid någon bok på gång. För min del var det vid den här tiden barnböcker, mamma hade alltid en roman på nattduksbordet och pappa slog sig gärna ned i favoritfåtöljen med någon faktabok eller möjligen en deckare eller någon av Alistair MacLeans böcker om det inte fanns någonting intressant att titta på de två kanaler som en svensk tv-publik den gången hade tillgång till.

Vi var, förmodar jag, närmast vad man brukar kalla bildad arbetarklass. Musik och kultur och tv-sända pjäser hörde till våra uppskattade nöjen och jag flöt in i denna värld och världsbild som en barkbåt på en vårbäck. Innan mamma gifte sig och flyttade ut i förorten hade hon haft abonnemang på Operan och sett åtskilliga operor och baletter. Och sedan var det böckerna.

Mina föräldrar var över fyrtio innan de flyttade samman och gifte sig och båda hade hunnit samla på sig åtskilliga böcker innan det var dags att dela liv och bokhyllor. Vi hade en lång bokhylla i vardagsrummet, en stringhylla, som var fylld och överfylld med böcker. Vi hade mammas bokhyllor i matrummet och ännu en i sovrummet, vi hade ett underskåp i köket fyllt med kokböcker. Det fanns böcker överallt.

Det var vad jag var van vid. Jag kunde inte föreställa mig att det kunde vara annorlunda. Hade överhuvudtaget inte reflekterat över att det kunde vara annorlunda. Jag var väl inte särskilt observant på min omgivning som barn men min ignorans på den här punkten skulle komma att skakas grundligt.

En dag hade en av mina lekkamrater och jag kommit på någonting vi ville göra – och, nej, jag minns absolut inte vad. Jag minns inte ens vad hon hette, hon var en av de där som bara bodde några år i området innan familjetillökningen fick familjen att växa ur lägenheten eller familjen fick råd att köpa radhus eller bygga hus någonstans ännu längre ut från stan. Jag minns ett intryck av en ljushårig flicka med rakt hår i hästsvans. Och givetvis själva händelsen.

Hur som helst följde min lekkamrat med mig hem så jag kunde fråga mamma om lov. Jag minns att hon såg sig om och tittade på bokhyllorna i matrummet och vardagsrummet, på alla böckerna, men tänkte just inte mer på det. Jag hade väl huvudet fullt av vad det nu var vi hade hittat på.

Sedan gick vi hem till henne. Hennes mamma satt i köket och fikade med en väninna. Min lekkamrat ställde sin fråga och mamman sade ja, under förutsättning att att min mamma sade ja. Jag sade att vi varit hemma hos mig och frågat om lov. Just som vi skulle gå ut igen nådde tydligen min lekkamrats självbehärskning bristningsgränsen. Hon vände sig om och utbrast:

”De hade böcker i bokhyllan!”

Det lät halvt som en protest, halvt anklagande. Mamman tittade på henne, och så litet ursäktande på mig. Jag förstod ingenting. Det var klart att vi hade böcker i bokhyllan – vad skulle man annars ha i den?

Mamman tycktes dela min åsikt för hon sade:

”Ja, det har ju vi också.”

Flickan blängde tillbaka. Hennes frustration var uppenbar.

”I hela bokhyllan!”

Nu tittade såväl mamman som hennes väninna på mig. Nyfiket. Undrande.

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag förblev tyst och undrade vad det var för familj av knäppgökar jag syltat in mig med. Om man inte hade böcker i en bokhylla, vad skulle man då med en bokhylla till?

Mer blev inte sagt – jag har ofta undrat vad som sades senare mellan mamman och hennes väninna – utan vi skickades ut med uppmaningen att göra vad det nu var vi hade tänkt oss.

På väg ut ur lägenheten passerade vi vardagsrummet. Vi hade passerat det på vägen in också men då hade jag bara sett en soffa och ett soffbord. Från den här vinkeln såg jag istället familjen bokhylla - en tredelars praktpjäs i imiterad mahogny med underskåp och en stor tv som tog upp större delen av mitthyllan. De båda andra sektionerna hade små vitrinskåp för glas och porslin på de översta hyllorna och på det återstående utrymmet fanns kanske två och en halv hyllplan med böcker. Resten av utrymmet upptogs av foton, prydnadssaker och en stor skivspelare .

Så kunde man uppenbarligen också använda en bokhylla.

En annan värld, en annan världsbild.

Fast jag har alltid föredragit min familjs tolkning av en bokhyllas funktion. En välfylld bokhylla öppnar dörrar till världen, vår egen såväl som den som skapas i en legering mellan författarens text och läsarens uppfattning och aldrig är riktigt den samma för två läsare.

”De hade böcker i bokhyllan!”

De var rikare än andra. Om inte i livets och världens realitet, så åtminstone i sinnet.

tisdag 21 januari 2014

Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!"

Efter en avslutad – och lyckad – första redigering skulle jag nästan kunna påstå att jag halkat rätt in i en andra redigering av bara farten. Min eminente skurk har gjort uppror. Mot författaren. Mot mig. Han anser att jag inte förstår honom. Att jag är orättvis, att jag framställer honom som en tragikomisk driftkucku. Som ett skämt.

Och faktum är att jag är tvungen att ge honom rätt, inte nog med att hans fru är otrogen – till råga på eländet är författaren orättvis.

Det var logiskt när jag började skriva texten hösten och vintern 2012. Han var helt enkelt hotet mot huvudpersonerna, rättmätigt kränkt och hämndlysten, men inte särskilt varsamt utmejslad som karaktär. Han framstod dels som arketypen för en bedragen äkta make kring förra sekelskiftet, dels som en pompös och illa informerad åsna och dels som en dråplig bakåtsträvare.

Nu måste jag skriva om varje scen min käre skurk är med i och rensa bort allt nedlåtande och förklenande. Han är fortfarande lika stockkonservativ, lika fast i traditionella värderingar, lika rättmätigt kränkt och lika hämndlysten – men mer iskallt nedtonat. Han blir mycket bättre så här, mer sinister - mer pondus, mindre pompös åsna. Det ger mer ambivalens i texten, mer djup och perspektiv, när världen inte är lika tydligt tecknad i svart och vitt.

Vad vill jag säga med denna text?

Jo, att som författare har man ett ansvar mot sina personer. Man kan framställa dem med alla sina fel och brister. Man kan ogilla dem. Man kan vara elak, man kan vara illvillig, man kan vara rent ut grym. Men man måste se dem som de de verkligen är. Man måste respektera dem som de de verkligen är.

Annars har man ett karaktärsuppror på halsen.

Det går att lirka med sina personer. Det går att övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra. Men försök tvinga dem att gå emot sin natur?

Sorry – du är röktare än en rökt lax.

Varför skriver jag det här?

Jag är inspirerad!

Inspirationen bubblar som nyuppslagen cider i mina ådror, i min hjärna, i min ryggmärg – jag tror att det är detta som kallas creative overflow. I går läste jag ett intressant och inspirerande blogginlägg hos Simona Ahrnstedt, ”The neverending redigering” – så jäkla bra! – och svepts med.

Sedan läste jag "Historical Romance for Dummies: The Basics"The Dashing Dushesses Romance Blog nu på förmiddagen och sveptes med igen.

Simona Ahrnstedt redigerar just nu sin fjärde bok som tydligen är en contemporary romance. Tror definitivt att jag måste läsa den, även om jag annars är mest inne på historical romance, och då främst regency romance och regency historical romance.

Det är för övrigt Simonas förtjänst att jag kommit igång att läsa romance. Hon hade många  många härliga boktips på historisk romance på engelska på sin hemsida så i våras, när jag började läsa romance på engelska, blev mitt engelskaprojekt a romance with the English language. Genom henne har jag upptäckt författare som Joanna Bourne (för spänning, fara och intriger), Julia Quinn (för romantiska förvecklingar), galet roliga Tessa Dare (ah, skrattmuskulaturen har blivit väl motionerade i samband med läsning!) och underbara, underbara Mary Balogh för klassisk, välskriven och gripande romance när den är som bäst.

Jag är inte helt säker men jag tror att jag upptäckte Stephanie Laurens på egen hand (varning - det ångar om sidorna!) En ny, spännande bekantskap är Grace Burrowes som balanserar överklassens balsalar och lantegendomar med djupdykningar ned i regencyerans social problem. En annan ny bekantskap är Sabrina Jeffries, (roande och underhållande, ser fram emot att läsa mer av henne).

Men tillbaka till Simona Ahrnstedt. Jag har följt henne sedan jag först läste Överenskommelser. Även om det tog flera försök att komma igång med den, vilket inte var Simonas fel – jag var dunderförkyld och hade trettionio komma någonting i temp, det kan sänka den mest entusiastiska läsare. Men när jag väl kom igång och läste den – och läste om den, och läste om den igen – var jag biten. Någonting sådant ville jag skriva!

En sådan tanke förpliktigar. Jag startade förra hösten och skrev fram till i våras, när helvetet - d v s stambytet - utbröt. Sedan skrev jag ut allt jag hade och lät texten ligga och jäsa i ett par omgångar. Efter en första genomläsning i somras och ytterligare två under hösten har jag nu redigerat de tjugonio första kapitlen. Nu saknas bara ett par avslutande kapitel. Och det blir inte en bok, som jag ursprungligen tänkt, utan tre.

Under tiden texten vilade och jäste har jag hunnit med att skriva arton kapitel på ett annat projekt med såväl romantiska som övernaturliga inslag. Och jag hade rätt – det har varit väldigt, väldigt roligt att skriva romantiskt.

Fast just någon elisabetansk motsvarighet Överenskommelser blev det inte. Jag vet inte riktigt om det jag skriver kan kallas romance. Det avviker kanske litet för mycket från konceptet för att räknas som renrasig romance. Även om det är romantiskt, även om det bitvis ångar om texten, även om det finns kärlek och attraktion och dramatik så det förslår – är det kanske i tyngsta laget. Kanske skulle trilogin som helhet kunna kallas romance. Eller kanske inte.

Men det hela utspelar sig i en historisk miljö (Paris, Stockholm och Uppland våren 1901), det är en kärlekshistoria, det är romantiskt, huvudpersonerna är sympatiska - och det finns en stark attraktion mellan dem. Och där finns ett överhängande hot om en skandal, en skandal som kan ödelägga allt - inte enbart för huvudpersonerna.

Tror hur som helst att romanceläsare skulle gilla den här historien också.

Och hur blir det med min förorättade skurk? Kommer han att få en egen bok?

Tja, det kommer inte att bli lätt – han är inte någon direkt lättälskad person. Och om jag ger efter för varje biperson som anser att jag borde berätta hans eller hennes historia också lär jag aldrig hinna skriva någonting annat. Man måste dra gränsen någonstans – det är faktiskt jag som är kvinnan bakom tangentbordet.

Författaren.

Så var det skrivet. Författaren. Jag.

Visserligen opublicerad. Än så länge. Men vad tusan – jag är med bok.

Och den är bra.

När det gäller min missförstådde skurk, så vad tusan – han är kanske inte någon lättälskad person. Han motsvarar kanske inte – definitivt inte – kriterierna för en traditionell hjälte. Något av en utmaning, men han är onekligen en intressant och karismatisk karaktär med outforskade djup och understödd med rätt dramaturgisk bana skulle han kunna bli ganska fascinerande.

Och eftersom min ursprungliga idé allaredan svämmat över sina breddar och vuxit ut till en trilogi – creative overflow – kan hans historia lika gärna få avrunda historien. Någonstans i bakhuvudet finns embryot till en superb, underfundig och fullständigt oväntad scen som avslutning.

Det finns många utsökta ironier i den här idén. Fler än jag tänker avslöja.

För några månader sedan, när jag började redigera min text i höstas, skrev jag om textens nödvändiga vila. Det var ett tema min lärare på Skrivarakademin, Erik Grundström, alltid framhöll för oss. Och han hade rätt.

Låt resan börja:

Stockholm, april, 1901

Den långa, råkalla vårnatten gick mot sin gryning. Dimman, som likt rökridåer dragit in över stadsholmen redan strax efter skymningen, hade tätnat timme för timme. Under nattens lopp hade luftfuktigheten avsatt sig som en skimrande hinna på hans rock och hatt och hår. Han borde frysa...


onsdag 1 januari 2014

2013 var året

Happy New Year!
Efter en lång bekantskap och många års förtvivlan över huruvida det någonsin skulle inträffa förefaller som 2013 var året då mina grannar förstod vitsen med god nyårsfyrverkerisetikett. Det sköts inte alls så många raketer rätt upp utefter fasaden som vanligt, som det skjutits sedan området förtätades i början av nittiotalet.Det var inte så illa när jag flyttade in. Ah, det var illa nog, det var ingen bra idé att stå på balkongen och se på nyårsfyrverkerierna, man riskerade att bli döv. Och det koncentrerade svaveloset på så nära håll skall vi inte tala om. Men raketerna sköts åtminstone inte rätt upp utefter fasaden, grannarna gick ut på de stora parkeringsplatserna framför husen och fyrade av sina raketer.

Men efter några år, i början av nittiotalet, förtätades området och parkeringsplatsernas vidder byggdes om till garagelängor. Och därmed började de verkliga problemen. Grannarna stannade utanför porten eller gick inte ett steg längre bort än till gavlarna av garagelängorna när de litet lagom nyktra skulle fyra av sina obligatoriska raketer.Det var bara att konstatera att min grannar saknade sinne för fyrverkerietikett och sköt sina raketer rätt upp utefter fasaden. Varje år.

Nittonhundranittioett var sista året jag firade nyår eller åkte bort över nyår. Det året tillbringade jag hos mina föräldrar. När jag kom hem på nyårsdagens eftermiddag hittade en utbrunnen raket på balkongen. Den hade förmodligen exploderat någonstans strax ovanför balkongen och på vägen ned landat på balkongräcket och studsat in på balkongen. Lyckligtvis var det rejält med snö på balkongen. Lyckligtvis säger jag, för snön var rejält sotig.

Gott Nytt År!
Sedan nittonhundranittioett har jag inte firat nyår. Jag har gått brandvakt. Jag har vankat från som osalig ande från vardagsrumsfönstren till köksfönstren till sovrumsfönstren och balkongen och tillbaka igen. Jag har haft hinkar och papperskorgar fyllda med vatten. Jag har varit spik nykter, arg och ensam. För det har inte bjudit in till att bjuda in vänner på brandvaktsparty heller. Ni minns – spik nykter. Ingenting starkare än cider från ICA. Jag ville inte ens ha mina föräldrar här. Mamma hade svårt att gå och hade haft svårt med alla sju trapporna om vi varit tvungna att evakuera brådstörtat – ni vet, använd aldrig hissen vid utrymning av en byggnad.

Och brandbevakningen har behövts. Jag har vid flera tillfällen fått in utbrunna raketer som studsat in på balkongen när de på vägen ned landat på balkongräcket. En gång träffade en raket ytterkanten av balkong taket men slungades lyckligtvis utåt istället för inåt ögonblicket innan den exploderade. Balkong blev trots det rejält nedsotad. Och fönstren skall vi inte tala om. När jag tvättat fönstren på våren har de varit alldeles sotiga och jag har fått använda flera omgångar vatten för att lösa upp allt medan jag morrat över grannarnas bristfälliga intelligens och monumentala avsaknad av folkvett.

Men jag har haft tur. Det har varit nära, och det har varit några rejäla skrämskott – och millennieskiftet skall vi helt enkelt inte tala om. Huga!

Men det tycks som om jag äntligen fått min belöning. Nyårsafton tjugohundratretton tycks mina grannar uppnått god nyårsfyrverkerietikett och tagit steget bort från porten. Bort från garagelängornas gavlar och ut mot stora vägen.

Kära grannar – bravo!

I år har jag inte svurit ve och förbe över er när ni fyrat av era nyårsfyrverkerier. I år har jag varit så stolt över er. Ett riktigt Gott Nytt 2014 från hon på sjunde våningen. Det här är till er.