fredag 27 juni 2014

Kort och koncist om Julita gård

Vit Astrakan

Om äpplen

Äpplen i mängder,
namn på var sort därunder,
sur kart, vit kärna.

Om rabarber

Rabarberrader,
rodnad, frisk syra, besk smak,
Frisk syra, besk smak
saftas, syltas, säljs.

Händelser vid vatten

Märklig man i båt,
ger oss gåtfullt huvudbry,
dykaren syns ej.

Alla nymodigheter kräver utförliga instruktioner

På torvmullsklosett,
kasta då pappret bakut,
Här siktades en märklig man i båt
sa bruksanvisning.

På fyra fötter

Ett gäststall funnes,
gäststallshästar syntes ej,
hästhov kanske fanns.

onsdag 25 juni 2014

Skrivprocessen - Tankar kring redigering

I går läste jag ett synnerligen inspirerande och informativt blogginlägg om redigering hos Simona Ahrnstedt – ”Läsarfråga om redigering på egen hand” - Sveriges egen Romancedrottning. Och hon vet vad hon talar om, Simona, hon har skrivit tre härliga böcker - fyllda från pärm till pärm med så mycket romantik och 100%-ig läsglädje att det skulle få en kulturelitist att yla mot månen - Överenskommelser, Betvingade och De skandalösa.

Eftersom min och kulturelitens åsikt sällan sammanfaller, rekommenderar jag dessa böcker för alla som vill läsa romance på svenska.

Men tillbaka till Simonas blogginlägg. Det var ett inlägg som väckte fler tankar än jag till en början insåg, det märkte jag när jag kommenterade det och texten bara växte och växte och växte. Så det fick bli ett eget inlägg med tankar om och kring redigering. Från det stora till det lilla, från det komiska till det katastrofala, från det rent kosmetiska till det fundamentalt strukturella som kan stjälpa hela ens textbygge. Stort som smått. Och allt, för helheten, lika viktigt.

Redigering. Är. Livsviktig.
För såväl texten som författaren.

För hur rätt du än tror att du fått det, finns det tusen små olösta – och förbisedda – problem. Från det mest fundamentala för textens struktur till hastiga, löjliga, larviga små slarvfel.

Knasdetaljer och relationsproblem

Man ryser bara man tänker på alla dessa detaljer som kan knasa till det. Som t ex en lönnallé som några kapitel senare har blivit en lindallé, sammetsgardiner som en halv bok senare förvandlats till sidengardiner. Eller invecklade släktrelationer mellan osorterade släktingar – någons farmor är någon annans faster, någons gammelfaster (fast det vore det ju oartigt att kalla den förtjusande gamla damen, så då tänker man på henne som gammelfaster men tilltalar henne som faster – förvirrande!) och ytterligare någon annans tant. Sedan gäller det att komma ihåg i vilken relation berättarjaget i en viss scen står till den gamla damen.

Sedan är det de små fort-och-fel-incidenterna

T ex när texten flyter på och fingrarna snubblar fram över tangentbordet för att hinna skriva historien i den takt den väller fram i huvudet. Man vill ju inte missa någonting väsentligt. Men det är just det man gör. Inte missar någonting väsentligt, kanske. Men man missar ord i farten. Man tror att man skrivit ned dem, men vid en noggrann genomläsning upptäcker man att man glömt ett ”en” här eller ett ”och” där. Som sagt, fort och fel.

Därnäst kommer de där stora idiot-fadäserna

Man låter inte tillräckligt med tid förflyta för att händelser ”utanför” texten skall hinna utspela sig (t ex korrespondens = tid för ett brev att transporteras från avsändare till mottagare), eller vårblommningen. Fick lägga in en temporär köldknäpp som hejdade vårens naturliga frammarsch och förlängde ett visst skede – vitsippssäsongen – med några veckor. Absolut nödvändigt för handlingen. Den kvinnliga huvudpersonen skulle nämligen efter ett uppslitande och omskakande uppträde med den manlige huvudpersonen rusa genom en ankeldjup, grönvit matta av vitsippor och falla handlöst.

Och något av det värsta av allt – strukturella fel

När man t ex upptäcker att mitt i en scen skiftar berättarperspektivet från person A till person B – utan att man avsett det. Fast samtidigt får man fram detaljer i det perspektivskiftet som behövs för framåtrörelsen och som man inte hade kunnat få fram genom den första personens kunskap om/relation till/avsikt med/ etcetera situationen/problemet/händelsen, så man får finna ett sätt att göra det oavsiktliga perspektivskiftet avsiktligt.

Ett annat fel är att försöka tvinga en av sina karaktärer till att gå emot sin natur och göra någonting de inte vill. Man måste se sina personer som de de verkligen är, man måste respektera dem som de de verkligen är. Annars har man ett karaktärsuppror på halsen. Och, tro mig, det vill ni inte.

Mer om just detta finns att läsa i Skrivprocessen – lyhördheten gentemot texten och Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!"

Redigering

En stackars författare kan bli vindögd för mindre.
Men redigering är livsviktig.

lördag 7 juni 2014

Sommarens ord om hösten


Prasslet av grönskans färgflammande död.
Ett löv singlar genom luften
snuddar flyktigt vid mitt hår
och blir det översta lagret i en ankeldjup matta.


Minnen av förgången grönska
av soldränkt Sörmland
av humlor och bin i lindarna.
Julivärmen över Åsa
blåklockor i skuggorna
och vildvinshöljda träd.


Uppsöker orden
ingenting utan värde
inget ord för ringa.
Inget ord förringa.
Skriver om hummelsurr och lindblomsdoft.



Sommarens ord.
Skrivna på lövark i guld och glöd.



 

Skrivarkursers förlösande kraft

Jag tillbringade några härliga, inspirerande och lärorika sommarveckor i början av seklet - somrarna 2002, 2003 och 2004 - på sommarkurser på Åsa Folkhögskola. De hade en tradition som kallades Skrivarveckan, där människor med drömmar och behov och vilja att skriva samlades under en sommarvecka i slutet av juli - början på augusti i hjärtat natursköna Sörmland för att skriva.

Ett av de charmiga gamla husen

Det var en arbetskamrat från Telia - Jenny, en kvinna som likhet med mig hade hamnat i varselgruppen under IT-krisen i början av seklet - som rekommenderade mig att gå en sommarkurs på folkhögskola för att få någonting annat än den stundande arbetslösheten att tänka på. Hon hade varit på flera olika kurser själv - hade bland annat lärt sig spela bongotrummor - och menade att det var som en bekväm semester i härliga, natursköna omgivningar där man dessutom lärde sig någonting.

 "Du tyckte ju om att skriva" sade hon, så varför inte gå en skrivarkurs?


Den lummiga parken med härligt knotiga äppelträd

Och varför inte? Jag följde Jennys råd och letade igenom en sajt som listade folkhögskolor och fastnade för Åsa Folkhögskola i Sköldinge, inte enbart för det där med Skrivarveckan utan också för att det var lätt att ta sig dit för den som inte har bil. Det gick bussar från Flen och Katrineholm.

Och Flen var på många sätt släktens huvudsäte, så jag hade möjlighet att hälsa på släktingar på vägen ned och en kusin körde mig ut till Åsa.i sin nyanskaffade lilla amerikanska veteranlastbil - som den gången var ganska oälskad och medfaren men som nu, efter många års omvårdnad och ompyssling blivit riktigt läcker.

De bekväma studenthusen

En sommarkurs på folkhögskola var just som Jenny sagt - en skön semester i natursköna omgivningar, god mat och därtill en kurs i någonting man var intresserad av. Brann för.

Min första sommar på Åsa var omvälvande. Omtumlande. Överväldigande.

Det var som om dammluckorna brustit i vårfloden. Texter jag aldrig ens anat att jag haft inom mig kom bara forsande och krävde att få bli skrivna. Texter jag inte visste varifrån de kommit. Mina fingrar snubblade fram över tangentbordet, en vilja som inte var min rådde över ord och meningar.

Det var Frigörande. Förlösande.

Jag åkte hem i övertygelsen att när jag väl kom hem skulle jag skriva så tangentbordet glödde.

Det var bara det att jag åkte hem på sommarens varmaste dag. På ett överfullt, stekhett tåg. Och när jag väl satt på pendeln hem från Centralen stannade vi strax efter Årstabron, i gassande solsken - och givetvis på ett ställe där spåren lutade sidledes. Av outgrundlig anledning stannar alltid - eller åtminstone nästan alltid - tåg där spåren lutar så man sitter och balanserar på sniskan.

Och där satt vi, medan vi ugnsbakades av solen. Medan hjärnan tycktes ångkokas inom skallbenet och all energi, all kreativitet och till och med tankeförmågan förångades.

Orden, var just utom räckhåll
Så småningom kom jag hem. Men ivern att skriva var som borta. Det var som om jag pressat citronen till sista droppen under kursen och nu fanns det ingenting kvar. Inga ord, ingen kreativitet, ingen skrivarglädje. Ingenting. Det var som om jag använt alla ord jag burit inom mig, som orden nu tumlade omkring i ett teflonbelagt kärl, utan att få fäste någonstans - just utom räckhåll för mig. Jag stirrade på datorn, som om jag undrade vad jag skulle med den till. Det gick inte att skriva.

Det gick inte att skriva på över en månad. Sedan återvände orden så sakteliga, som om de vetat att jag behövt denna tid för att läka och återhämta mig.

Efter min andra sommar på Åsa hade jag fått blodad tand. Jag visste jag att jag behövde mer än en enda, inspirerande sommarvecka. Och den insikten ledde mig till Folkuniversitetet i Stockholm, till Skrivarakademin och Erik Grundström.

Folkuniversitetet, Kungstensgatan, sett från Spökparken

Det sista var ett lyckokast utan motstycke. Erik Grundström, som är en välkänd författare med en koncis och sparsmakad berättarstil, var då ledare för Skrivarakademin och han måste vara en av Sveriges i särklass främsta lärare för aspirerande författare. Han vinnlägger sig om att hjälpa oss ta fram textens styrkor och se och korrigera dess svagheter. Och att finna våra individuella, specifika röster - hur diametralt de än skiljde sig från hans egen.

Det blev många, lärorika, inspirerande terminer vid Författarskolan även om de texter jag går holmgång med i dag inte är det fantasyepos jag kämpade med under den tiden. De är snarare Romance. Eller åtminstone kärleksromaner i historisk miljö. Plural, två stycken parallellt.

Vad jag nu har siktet inställt på, är att en dag gå Simona Ahrnstedts Romance-kursMedborgarskolan. Det vore kul. Simona Ahrnstedt är känd som Sveriges Romancedrottning och har skrivit en romantisk historisk trilogi som inleds med den oförglömliga Överenskommelser och jobbar nu på en serie samtida (contemporary) romance.

CV-coachen, takterrassen, Bryggargatan
Fast då måste jag vara en aning otrogen. Efter alla dessa år på Folkuniversitetet - när jag till och med praktiserat där själv (som CV-coach!) - där kunskap och glädje tycks ha blandats i murbruk och målarfärg, är jag nog i själ och hjärta en Folkuniversitetstjej.

Men vad gör man inte för litet Romance mitt i vardagen?






 

onsdag 4 juni 2014

Dö inte i december

Aina Nielsen, levande i minne
Jag skriver egentligen inte dikter, det är inte mitt uttryckssätt, för mig kommer prosan naturligare. Men ibland vill orden annorlunda. De hoppar på en, biter en och kräver - kräver - att få bli skrivna.

Den här dikten skrev jag julhelgen 2004, när min mamma låg svårt sjuk på Huddinge sjukhus.

Aina har aldrig läst den här dikten. Jag har aldrig läst den för henne. Jag har aldrig visat den för någon, läst den för någon, delat den med någon. Den var för mig - och bara för mig.

Den var en besvärjelse om liv.

Och kanske fungerade den. Jag fick nästan fem år till med mamma innan hon gick bort sensommaren 2009.

Och kanske är det dags att dela den med världen. Med släkten. Med de som någon gång i livet hade förmånen att känna Aina Nielsen, en kvinna som trots att livet kanske inte alla gånger var så lätt var sällsynt levande.



Dö inte i december

Dö inte i december,
det är ingen bra idé
lev,
lev ännu en tid.

Skräm mig inte så
du är mina rötter
mitt ankare i stormen
min mor.

Var snäll och dö inte till jul,
det är väl ingen julklapp att ge mig?
Lev åtminstone tills helgen är över.

En grav räcker
det är bar himmel över mig efter pappa
halva taket är borta,
låt mig behålla resten.

Lev till efter nyår.
Lev ännu ett år,
lev ännu hellre två.