söndag 26 april 2015

Skrivprocessen - Karaktärer, hur skapar man dem?

Simona Ahrnstedt, Sveriges egen Romancedrottning och bästsäljande romanceförfattare, har skrivit ett verkligt intressant inlägg på sin blogg om hur hon skapar sina karaktärer.

Simona har ofta starka, engagerande och trovärdiga personer som huvud- och bipersoner i sina böcker. Det gäller i synnerhet i hennes senaste bok, En enda natt. Så det var intressant att läsa om hur hon skapar dem och låter dem växa fram. Hon gör mycket research, samlar mycket bakgrundsinformation, skissar starka och tydliga karaktärsteckningar och – skulle jag vilja påstå – arbetar mycket med psykologisk trovärdighet.

Jag får nog erkänna att jag, åtminstone på vissa punkter, fungerar en smula tvärt om. För min del börjar det med att jag får en eller ett par bilder i huvudet - kanske en scen, en situation, en händelse, en person, ett möte - och undrar: "Hm! Jag undrar vem det här är?" eller: "Hur kommer hon att reagera på det här?" eller: "Jag undrar vad som händer härnäst?"

I boken jag skriver var det tre starka bilder som framträdde tydligare än annat. Den första bilden var en ung, blåklädd kvinna som promenerar på däcket på ett ångfartyg på väg över södra Östersjön mot Sverige. Hon är på väg hem. Det väckte i sin tur frågan varför hon är på väg hem - och var hon varit.

Den andra bilden besvarade den frågan. Där stod kvinnan lutad mot räcket till en fransk balkong och såg ut i den blånande vårskymningen och känner dofterna från restaurangen på hörnet. Hon har just fått ett telegram som kallar henne hem. Den franska balkongen, vårskymningen och restaurangen - som visade sig vara ett creperi - andades Paris. Vad gör hon där? Ah, hon studerar givetvis vid Sorbonne!

I den tredje bilden var jag tillbaka ombord på ångbåten. Nu satt den unga kvinnan som kallats hem från Paris i en damsalong ombord på ångbåten, omgiven av två små flickor och läste ur en sagobok. Det var uppenbart att hon inte var relaterad till flickorna, så varför läste min Jennie - hon hade låtit mig veta hennes namn - för dem? Ångbåten och Östersjöns dyningar gav mig svaret. Flickornas mor var förtvivlat sjösjuk och tillbringade större delen av överfarten hängande över relingen.

Jag visste också någonting Jennie ännu inte visste.
Anledningen till att hon kallats hem.

När jag har mina bilder klara kan jag börja skriv och se vad som händer, vart texten för mig och hur mina personer utvecklas och interagerar. Jag måste skriva en tre, fyra, fem kapitel och låta mina personer jäsa fram och mogna i/ur textens sammanhang innan de träder fram tillräckligt klart för att jag skall få ett grepp om dem – "ah, det är så ni funkar!"

Sedan kan jag börja skissa upp dem med bakgrund, fullständiga familjerelationer, upplevelser, trauman, karaktärsstyrkor och svagheter, värderingar, egenheter, livssyn och tankar om framtiden.

Och de där första kapitlen?

Ibland fungerar de i stort sett som de är, ibland räcker det med en del justeringar och redigeringar, ibland måste de arbetas om och revideras till oigenkännlighet. Eller skrotas och skrivas om från början. För ofta inser jag längre fram i texten att jag inte alls är på väg åt det håll jag trodde när jag började. Jo, i stort sett, givetvis. Men inte på det sätt jag trodde. Och inte längs de vägar jag planerade att ta heller.

Jag börjar känna igen tecknen nu, den där dolda trafikskylten med texten:

Observera att den här vägen leder till ”Måla in dig i ett hörn och kämpa en månad eller två med att ta dig ur den här fällan”.

Som författare har man ett ansvar mot sina personer. Man kan framställa dem med alla sina fel och brister – man bör rent av framställa dem med alla sina fel och brister! Man kan ogilla dem, man kan vara elak, man kan vara illvillig, man kan vara rent ut grym.

Men en sak måste man ha klart för sig – man måste se dem som de personer de verkligen är. Man måste respektera dem som de de verkligen är. Annars kommer man att finna att man har ett karaktärsuppror på halsen. Man kan lirka med sina personer, man kan övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra, men försök tvinga dem att gå emot sin natur? Sorry, glöm det.

Jag har nämligen målat in mig i det hörnet också. En av mina personer sparkade bakut och gjorde palatsrevolution på det mest spektakulärt obstinata och omedgörliga sätt man kan tänka sig. Jag skrev om det vintern 2014, i inlägget ”Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!

När man låter sina personer växa fram ur texten medan man skriver händer det att man stöter på gåtor som plötsligt förklaras för en. Så hade jag till exempel ingen aning om varför Carl Johan hade en sådan motvilja mot att raka sig, även om handen alltid var stadigare än sinnet. Svaret på det var en chock också för mig.

Jag visste redan från början att Jennies mor dött tidigt, däremot visste jag inte att hennes kusiner förlorat sin mor i samma späda ålder. Det framkom ur texten, sedan hon mottagit sin fars knapphändiga telegram. Och det förklarade en hel del.

Jag visste från början att Carl Johan varit den ende som lyckats stötta och trösta Jennie i sorgen efter modern och att detta skapat ett band dem emellan som överbryggade deras konflikter. Visste att han var medveten om hennes känslor stundtals var så starka och uppslitande att hon inte fann ord för dem. Men jag visste inte om det inneburit att det funnits någonting hon hade behövt berätta men inte kunnat eftersom hon varit bortom ord.

Nu får man hålla i minnet att Simona Ahrnstedt är en rutinerad, bästsäljande författare inom genren som skrivit och publicerat fyra (snart fem) böcker och att hennes böcker bara blir bättre och bättre och hon skriver på en nivå jag bara kan drömma om medan jag ännu inte ens har en bok färdig att skicka ut på förlagsturné (även om det så smått börjar närmar sig). Jag säger inte att mitt sätt skulle vara bättre, absolut inte.

Jag säger inte att det är sämre heller. Det här funkar för mig. Och kanske kan det, för aspirerande skribenter som inte riktigt känner igen sig i Simonas sätt att arbeta, utgöra ett inspirerande alternativ.




Kanske är det ett ineffektivt sätt att arbeta, men jag finner ett slags kontinuitet jag behöver när mina personer växer fram ur texten. Det är vad som funkar bäst för mig. Och de där första kapitlen, de fungerar ungefär som en surdeg. De sätter igång jäsningsprocessen.





lördag 18 april 2015

Tessa Dare – Say Yes to the Marquess

Say Yes to the Marquess är den andra boken i Tessa Dares nya serie, Castles Ever After. Bakgrunden till serien är att en excentriskt äldre aristokrat testamenterade sina egendomar som inte var fideikommiss, och således redan arvsbundna enligt lag, till sina guddöttrar så att var och en av dem fått ett slott.

I den första boken, Romancing the Duke, som jag tipsade om i somras, fanns ett sagoskimmer. Mycket beroende på att den kvinnliga huvudpersonen var dotter till en populär sagoförfattare. Men också eftersom hennes ärvda slott visar sig vara en ruin. Och dessutom en bebodd ruin, vars innevånare hävdar att han är slottets rättmätige ägare.

Say Yes to the Marquess saknar detta sagoskimmer, viket tyder på att de olika böckerna kommer att utvecklas enligt olika premisser, och är istället mer av klassisk historisk romance - om än en ovanligt rolig och rörande klassisk historisk romance.

Clio Whitmore har sedan åtta år väntat på att hennes fästman, Piers Brandon, skall återvända från sina diplomatiska uppdrag under Napoleonkrigen och Wienkongressen. Väntat. Och väntat. Och väntat.

Allt medan societeten gjorde sig lustig på hennes bekostnad. Trött på att vänta och led vid situationen – och ägarinna till ett slott som kan göra henne oberoende av äktenskap – bestämmer sig Clio, bara några veckor innan Piers väntas hem, för att bryta förlovningen.

I Piers frånvaro är det hans bror som sköter hans angelägenheter och när Rafe Brandon, familjens svarta får och skandalöst nog framgångsrik prisboxare, får höra om Clios planer gör han allt för att övertyga henne att hålla fast vid förlovningen. Även om det innebär att han måste planera hela det förbaskade bröllopet själv.

Och medan Rafe försöker övertyga Clio om att hon kommer att bli den vackraste och mest åtråvärda av brudar måste han undvika att föreställa sig henne som sin egen brud - speciellt när han ser henne i de vackraste brudklänningar. Och om han misslyckas med det måste han definitivt undvika att kyssa henne. Och skulle han misslyckas med det, måste han till varje pris undvika att kyssa henne igen. Och framförallt får han under inga omständigheter förälska sig i den enda kvinna han aldrig kan få.

Inte om han vill kunna överlämna henne till sin bror.


Castles Ever After - de båda första böckerna


Tessa Dare skriver romantiska, rörande och roliga - stundtals sanslöst roliga - böcker och Say Yes to the Marquess är inget undantag. Många skratt och några tårar kan i det närmaste garanteras.



http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html

Tidigare tips på romantisk läsning:
- By Winter's Light, av Stephanie Laurens
- The Black Cobra Quartet, av Stephanie Laurens
- The Casebook of Barnaby Adair, av Stephanie Laurens
- David, av Grace Burrowes
- The Promise in a Kiss, av Stephanie Laurens
- Cynster-serien - Släkt och vänner, av Stephanie Laurens
- It Happened One Night och It Happened One Season, av Mary Balogh
- The Ideal Wife och A Precious Jewel, av Mary Balogh
- Ladyns hemliga brev / The Lady and the Laird, av Nicola Cornick
- How To Marry A Marquis, av Julia Quinn
- The Bastion Club Novels, av Stephanie Laurens
- Spindle Cove series, av Tessa Dare
- Twas the Night After Christmas, av Sabrina Jeffries
- Lady Whistledown, av Julia Quinn m f
- En enda natt, av Simona Ahrnstedt
- The Captive Hearts Series, av Grace Burrowes
- The Perfect Lover, av Stephanie Laurens
- Gareth, av Grace Burrowes
- Cynster serien - Tvillingarna, av Stephanie Laurens
- Regency Christmas special, ett axplock av Mary Baloghs julskildringar
- Suddenly You, av Lisa Kleypas
- A Christmas promise, av Mary Balogh
- The Bedwyn Prequels, av Mary Balogh
- Wallflower series, av Lisa Kleypas
- The Duke's Men - de 2 första böckerna, av Sabrina Jeffries
- The Spymaster's Lady, av Joanna Bourne
- Minx, av Julia Quinn
- The Cynster-series - de 6 första böckerna, av Stephanie Laurens
- Romancing the Duke, av Tessa Dare
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas


lördag 11 april 2015

Vett och telefonetikett


Pappa jobbade inom industrin, på Sandvik. I Stockholm, inte i Sandvik. Det hände att han arbetade skift, och det hände att han hade jour och kunde bli inringd vid behov.

Under en period i min barndom inträffade det senare ofta. Så ofta, att det snarare var regel än undantag. Vid den här tiden hade pappa en förman/arbetsledare som inte hade den allra bästa telefonkulturen. Han ringde upp – och i vår familj var det oftast mamma som svarade – och hävde ur sig: ”Träffas Alfred!”

Och ingenting annat. Varken hej, hallå, god dag, god eftermiddag. Eller vem han var och vem han sökte. Och ”Träffas Alfred!” var inte en hövlig fråga, det var ett krav. En instruktion han förväntade sig skulle efterföljas. Omgående. En order.

Mamma blev allt mer irriterad över hans fasoner. Hon var som en katt i vissa avseende, hon gillade inte att bli struken mothårs. En söndagseftermiddag – den tredje på lika många veckor – när vad karlen nu hette ringde och röt ”Träffas Alfred!” rann sinnet på henne.

Istället för att göra som hon brukade, gå in i vardagsrummet medan hon muttrade någonting om "Träffas Alfred! Träffas Alfred! Jo, min själ, träffas Alfred!" och säga till pappa, sänkte hon bara telefonluren och hojtade så de glasade väggpartierna mellan matrummet och vardagsrummet skallrade: ”Alfred! Du har telefon!”

Pappa, något förvirrad inifrån vardagsrummet, medan han reste sig ur favoritfåtöljen: ”Vem är det?”

Varvid mamma, i glatt illvillig ton, hojtade: ”Inte katten vet jag! Någon slashas som inte har vett att presentera sig!”


Av outgrundlig anledning utspelade sig dessa samtal efter denna lektion i vett, telefonetikett och den gentlemannamässiga konsten att tilltala och tala med en dam enligt ett betydligt mer civiliserat mönster.

”God dag/God eftermiddag Fru Nielsen. Det är (vad karlen nu hette) från Sandvik. Ursäkta att jag ringer och stör men jag skulle vilja tala med Alfred om det går för sig.”

Varpå mamma svassade in i vardagsrummet, inte helt olikt en mycket belåten katt, och informerade pappa om att den där karlen, (vad han nu hette), från jobbet var i telefonen.




Historien förtäljer inte huruvida det bara var mamma som drog nytta av den markant förbättrade telefonetiketten hos den där karlen på Sandviks - vad han nu hette - eller om den också kom övriga anställdas fruar till del. Jag kan  bara hoppas att hennes feministiska initiativ blev ett slag för alla kvinnor som fått utstå "Träffas (vad-nu-deras-män-hette)!" från en man som borde ha varit gammal nog att begripa bättre.



måndag 6 april 2015

En tradition vi fick ge upp


Varje sensommar, höst och vinter under min uppväxt hade vi en tradition i min familj. En god tradition. Vi samlades runt matbordet om kvällarna och åt ett äpple någon timme innan vi gick till sängs. Det var ett sätt att stärka samhörigheten, att äta någonting nyttigt – ett äpple om dagen, och så vidare – och runda av dagen.

Det var en säsongsbunden tradition. Avgränsad i tiden av den svenska äppelsäsongen – för det var givetvis svenska äpplen vi åt. För ingenting – ingenting – gick upp mot svenska äpplen. Inga andra äpplen hade aromen, smaken, den friska syrligheten hos svenska äpplen.

Äpplena kom från många olika ställen. Från fruktdisken i kvartersbutiken, från torghandeln på Hötorget eller på torget i Farsta och en del kom från min mosters fruktträd i en villaträdgård i en småstad i Sörmland. Och sorterna var en blandning av det bästa vi under säsongen kunde få tag på. Åkerö. Signe Tillisch. Oranie. Mälsåker. Ingrid Marie. Transparante Blanche. Gravensteiner. Säfstaholm. Cox Pomona och Cox Orange. Astrakan, om vi någon sällsynt gång kunde få tag på dem.Och säkert också några andra favoritäpplen jag inte just nu kan dra mig till minnes.

Det var en god tradition. En njutbar tradition.

Och den fick ett tvärt slut.

När Nellie – vår goa, glada, gula labadorvalp – kom in i familjen -79 fortsatte vi vår tradition när äppelsäsongen började. Vi samlades vid matbordet, tog fram våra äpplen och började smörja kråset. Det var bara det att vi den här gången hade en hungrig unghund som absolut inte tiggde vid bordet men var fruktansvärt sällskapssjuk (och äppelsugen) hängande över knäna.

Hon tiggde inte. Oh, nej, inte då. Men hon kunde titta på en tills man förstod hur förödande frestande ett äpple måste dofta i en hundnos och förbarma sig över denna stackars utsvultna hund.

Så vi började dela våra äpplen. I fyra delar. Vi, mamma och pappa och jag, åt tre klyftor var av våra äpplen och Nellie fick den fjärde klyftan av var och en av oss. På detta sätt blev alla belåtna.

Det var bara ett problem. Nellie var född på våren. Under sommaren hade vi fått henne rumsren och hon hade också lärt sig, med några få undantag, att sova natten igenom. Nu fick vi bakslag.

Det gnälldes om nätterna. Det där höga, fina vinandet som förkunnade att det behövdes ut. Nu. Omgående. Vinande övergick i angelägna gläfs medan vi yrvakna kämpade med att få på oss kläder och skor och ta oss till dörren. Så bar det ut i svala sensommarnätter eller kyliga höstnätter någon gång under vargtimmarna. Det skvättes. Och skvättes. Och skvättes.

Sedan var Nellie belåten och signalerade att hon ville gå in. Hon somnade så snart vi kom in och sov som en stock. Medan vi, hennes tvåbenta kompanjoner, var klarvakna efter att ha varit ute en kvart eller mer i nattkylan. Oss kunde det ta en halvtimme att somna om.

Det fortsatte, natt efter natt, vecka efter vecka och vi förstod inte vad som tagit åt vår hund. Eller MIN hund – när saker inte fungerade som de skulle var Nellie plötsligt min och enbart min hund.

Vi hann nästan bli dumma i huvudet av sömnbrist innan vi förstod sambandet. En hundmage, åtminstone en ung hundmage, tålde helt enkelt inte att äta tre fjärdedels äpple sent om kvällen. Det var, uppenbarligen, starkt urindrivande.

En uppskattad tradition fick ett tvärt slut. Visserligen älskade vi våra kvällsäpplen. Men vi älskade vår ostörda nattsömn mer.





onsdag 1 april 2015

Nellies rönnbärskupp

Jag har vid något tillfälle berättat om Nellie i blåbärsskogen, om hur vår labrador (valp) plockade blåbär direkt från blåbärsriset – åtminstone tills hon fick med sig blad från riset och satte det i halsen. Sedan kom hon och tiggde av oss. Och nog hade hon sinne för timing. Hon väntade tills man hade en hand full av blåbär och just skulle hälla ned dem i muggen eller byttan eller hinken man höll på att fylla innan hon kom fram och lade tassen över handleden på en och tittade längtansfyllt på en och såg ut att vilja säga: ”Ge mig! Du vet att jag älskar blåbär!”

Och hon hade ju varit så duktig och plockat själv, så visst gav vi henne.

Nellie fortsatte, livet igenom, att plocka blåbär själv varje gång vi var ute i blåbärsskogen. Tills hon fick blad i halsen och kom på att det var bekvämare att bli serverad handplockade bär.

Men blåbär ar inte de enda bär Nellie plockade själv. Jag brukade ibland, under långpromenader varma sommardar mata henne med vildhallon direkt från snåren längs stigarna eller på de gamla ödetomterna i Östra Skogås. Och hon lärde sig snart nog tricket att lirka hallon från sina fästen.

Hon var med och plockade lingon också. Men lingonplockning var inte någon av familjens paradgrenar och lingon var litet för syrliga i smaken för att falla damen i smaken. Däremot åt hon vid ett tillfälle kopiösa mängder rönnbär.

Vi gillade gelé i alla de former och smaker till våra söndagsstekar, till våra fläskkotletter och våra kycklingar. Och hemlagad gelé var både godare och mer spännande än köpegelé. När mamma fick bär av sin syster gjorde hon gelé på svarta eller röda vinbär. Under hundåren, när vi vistades mycket i skog och mark, plockade vi också ofta rönnbär som mamma gjorde en suveränt god rönnbärsgelé på.

Rönnbär var litet svårare än blåbär eller hallon att få tag på, de största och grannaste växte på träd. Späda unga rönnar som inte var högre än mamma och jag hade sällan så stora och fina bär att de gav någon större skörd.

Men mamma och jag kom på att unga rönnar, även om de var dubbelt så höga som vi, alltjämt var smidiga och böjliga. Om vi grep tag om stammen och böjde dem nedåt vartefter vi plockade upp längs grenarna kunde vi böja dem i en båge och komma åt de största och finaste bärklasarna i toppen.

Se det var just vad vi gjorde. Plockade oss uppför stammarna och böjde dem – stammarna var mjuka och böjliga nog att inte ta skada – och fortsätta plocka upp mot, eller snarare ned mot, toppen.

Det var bara det att vi hade en frustrerad och uttråkad hund med oss som inte tyckte att den här sysselsättningen var ett dugg stimulerande. Speciellt inte efter en halvtimme. Plötsligt började det ruska något alldeles extra i rönnen jag höll på att plocka ren, mer än stammens naturliga instinkt att sprätta upp och resa sig mot himlen igen.

När jag såg ned hade jag en gul labrador hängande i rönnens nedböjda topp, i full färd med att glufsa i sig de bästa rönnbären i de rikaste toppklasarna.

Och hon tyckte inte ens om rönnbär.

Beskt, alldeles för beskt. Men när en hund är frustrerad, är hon frustrerad.


Nellie glufsade i sig tre eller fyra klasar innan hon tröttnade på den nya leken. Men hennes tilltag hade en oväntad bieffekt. Rönnbär var svårsmälta för en hundmage så Nellie gjorde sällsynt dekorativa högar de närmaste dagarna.