lördag 20 juni 2015

The Lady Most Likely

The Lady Most Likely är ett samarbete mellan bästsäljande romanceförfattarna Julia Quinn, Eloisa James och Connie Brockway i samma stil som The Lady Most Willing som jag tipsade om/refererade/recenserade i våras. Inom samma ramberättelse har författarna skrivit varsin kärlekshistoria som fogats samman – inte som tre noveller i en novellsamling utan sömlöst, till en roman i tre delar.

Det är alltid intressant att studera olika berättartekniska grepp skickliga författare använder för att utveckla och vidga sina författarskap och denna form av samarbete i The Lady Most Likely fungerar förbluffande väl för dessa tre författare.

De tre historierna har sinsemellan olika röster och nyansskillnader men smälter väl samman såväl med varandra som med den övergripande ramberättelsen att man tillskriver de olika karaktärerna och deras respektive bakgrunder nyansskillnaderna. Vad som speciellt lyser igenom och färgar de olika berättelserna är författarnas humor. Något som ger de olika historierna en distinkt ton som, som helhet, smälter samman till en ovanligt rolig bok.

Författarna hade så roligt när de skrev The Lady Most Likely att de något år senare strålade samman igen för att skriva den fristående uppföljaren, The Lady Most Willing, enligt samma metod.


I The Lady Most Likely har en ung engelsk greve efter ett tillbud med en häst, något som lämnade honom medvetslös under flera dagar, kommit till slutsatsen att det enda ansvarsfulla är att gifta sig och bilda familj. Men han har ingen önskan att förslösa sin tid i Londons balsalar (och Londonsäsongen är förövrigt över) så han vänder sig till sin syster, Carolyn, som gör upp en lista över lämpliga unga damer och bjuder in dem att tillbringa några veckor på hennes lantgods.

För att det inte skall bli för uppenbart att syftet är att hennes bror skall finna en lämplig brud, bjuder hon även in några inbitna ungkarlar (som alla vill se hennes brors nya kapplöpningshäst). Men plötsligt går ingenting som Carolyn tänkt sig. Det visar sig att också de mest inbitna ungkarlar börjar falla för de unga kvinnor hon handplockat för sin brors räkning. Och hennes bror visar sig vara inte över hövan intresserad av sina tilltänkta brudar.


Utdrag ur The Lady Most Likely:




http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html

Tidigare tips om romantisk läsning:
- En enda hemlighet, av Simona Ahrnstedt
- Only Enchanting, av Mary Balogh
- The Lady Most Willing, av Julia Quinn, Eloisa James, Connie Brockway
- Not So Innocent, av Laura Lee Guhrke
- To Catch an Heiress, av Julia Quinn
- Say Yes to the Marquess, av Tessa Dare
- By Winter's Light, av Stephanie Laurens
- The Black Cobra Quartet, av Stephanie Laurens
- The Casebook of Barnaby Adair, av Stephanie Laurens
- David, av Grace Burrowes
- The Promise in a Kiss, av Stephanie Laurens
- Cynster-serien - Släkt och vänner, av Stephanie Laurens
- It Happened One Night och It Happened One Season, av Mary Balogh
- The Ideal Wife och A Precious Jewel, av Mary Balogh
- Ladyns hemliga brev / The Lady and the Laird, av Nicola Cornick
- How To Marry A Marquis, av Julia Quinn
- The Bastion Club Novels, av Stephanie Laurens
- Spindle Cove series, av Tessa Dare
- Twas the Night After Christmas, av Sabrina Jeffries
- Lady Whistledown, av Julia Quinn m f
- En enda natt, av Simona Ahrnstedt
- The Captive Hearts Series, av Grace Burrowes
- The Perfect Lover, av Stephanie Laurens
- Gareth, av Grace Burrowes
- Cynster serien - Tvillingarna, av Stephanie Laurens
- Regency Christmas special, ett axplock av Mary Baloghs julskildringar
- Suddenly You, av Lisa Kleypas
- A Christmas promise, av Mary Balogh
- The Bedwyn Prequels, av Mary Balogh
- Wallflower series, av Lisa Kleypas
- The Duke's Men - de 2 första böckerna, av Sabrina Jeffries
- The Spymaster's Lady, av Joanna Bourne
- Minx, av Julia Quinn
- The Cynster-series - de 6 första böckerna, av Stephanie Laurens
- Romancing the Duke, av Tessa Dare
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas



fredag 19 juni 2015

Vem ville stordiska midsommarafton?

Trots att det är midsommar hade jag en känsla av att jag nog egentligen borde titta på diskbänken, som blivit litet försummad de senaste dagarna. Dels hade magen tokat sig så jag under ett dygn kände mig som Hindenburg före olyckan – upplåst, gasig och explosiv. Och under några hemska timmar till och med som ett sådant där balongdjur – upplåst, ihopsnurrat, uppblåst, ihopsnurrat, upplåst, etc.

Och i onsdags eftermiddag hade jag ramlat ned i hissen. Inte fullt så dramatiskt som det kanske låter, snarare typ fem centimeter. Hissen hade inte funnit det mödan lönt att stanna i nivå med golvet i trapphuset, vilket jag upptäckte ett ögonblick för sent för att hejda eller parera fallet eftersom jag var nedtyngd med dinglande matkassar och i total obalans. Med den följd att jag landade ganska tungt på foten.

Aj. Aj, aj, aj. Fan!

Inte stukad. Inte vrickad. Bara aj, som f-n ont.

Det där att stå längre stunder vid diskbänken och trampa har inte hört till höger fots favoritnöjen de senaste dagarna. Och disken, som jag inte kommit ikapp med efter magens anfall i tisdags, samlades på hög. Det var hög tid men jag var rädd att det även i dag skulle stanna vid tittande – för handen på hjärtat, vem ville stordiska midsommarafton?

Fast kakformen måste jag diska. Och bästa skakburken med tätslutande lock också, så jag kunde göra en skakad kaka till kvällen. Och när jag ändå var igång åkte det med några skålar, några djupa tallrikar, en hel del assietter och ett gäng glas. Diskstället fullt. Och vädret, åtminstone inte här på Södertörn, inbjöd nu faktiskt inte till att sticka näsan utanför dörren.

Jag är inte i botten, inte än, men det var ett gott dagsverke för att vara midsommarafton. Och den skakade kakan med hallon och mango? Hur god som helst!

För övrigt har jag tittat på Sveriges Romancedrottning, Simona Ahrnstedt, på midsommarprogrammet på tv. Hade dock önskat mer med henne än det lilla inslag det blev. Förstår faktiskt inte hur producenten tänkte, innan hon kom med på slutet satt programledaren och artisterna och diskuterade kärlek och romantik kring midsommar - och här hemma satt jag och undrade allt mer frustrerad "men var fasen är Simona?"

Och när hon kom med tycktes förståelsen för midsommartraditioner plötsligt vara huvudämnet. Men de passager när Simona väl fick tala romance och kärlek, då var det riktigt bra. Hon borde bara ha kommit med tidigare - typ en halvtimme, eller så. Diskussionen kunde ha blivit så mycket intressantare i så fall och programmet hade fått bättre balans. Äh,titta - jag har avancerat till TV-kritiker!

Om nu det är ett avancemang. För övrigt har jag mest suttit med näsan i en riktigt bra romance, dock inte från Simona Ahrnstedt produktion den här gången utan engelsk romance av en internationell romancedrottning - Mary Balogh. Boken, Only a Promise, kommer att refereras/recenseras/tipsas om inom sinom tid.

Trevlig midsommar än en gång!



Midsommar

Önskar alla besökare från när och fjärran en trevlig midsommar.




tisdag 16 juni 2015

Simona Ahrnstedt – En enda hemlighet

Det är ingen hemlighet att jag är en inbiten romanceläsare. Det är ingen hemlighet att jag gillar Simona Ahrnstedts böcker och att jag följt hennes författarskap och hennes kamp för att öka intresset för romance och höja dess status i arbetarlitteraturens, deckarundrets och kokböckernas Sverige, ett författarskap och en kamp som givit henne den välförtjänta titeln Sveriges Romancedrottning.


Det är inte heller någon hemlighet att det är historisk romance som ligger mig närmast om hjärtat. Eller att jag tvekade om jag skulle följa Simona när hon tog steget över och började skriva contemporary romance (samtidsromance, romance som utspelar sig i nutid) i och med sin fjärde bok. Men En enda natt satte klorna i mig från första sidan och även om jag kanske inte blivit omvänd till att gilla contemporary romance över lag, gillade jag definitivt Simonas version av den.

Och på frågan om jag skulle läsa nästa contemporary romance Simona Ahrnstedt skrev, var svaret: Ja, definitivt!


Och när En enda hemlighet kom i maj gick jag på releasefesten på Akademibokhandeln och fick mitt exemplar signerat. Och gick direkt in i sträckäsningsfasen – jag är sträckläsare när jag får tag på en bra och engagerande bok – redan i kön till signeringen och plöjde genom boken ungefär som en isbrytare plöjer genom packis, drivis, isvallar och isbrötar utan att låta någonting hejda mig.

En metod med för- och nackdelar. Man tar sig genom en bok på just ingen tid alls. Men man missar/inte hinner registrera många fina detaljer och skiftningar i texten. Och man missar hantverksskickligheten. Det är skälet (ett av dem, i alla fall) till att jag läser om många böcker direkt efter att jag läst ut dem.

Simonas böcker hör till dessa Omedelbara Omläsningsböcker, som brukar kräva ett par, tre omläsningar innan jag förmår lägga dem ifrån mig och engagera mig tillräckligt för att läsa något annat. Men någonting hände när jag sträckläste En enda hemlighet. Den var för tung (i en helt och hållet positiv bemärkelse), för tät, för intensiv. För krävande – på många sätt mer krävande än En enda natt – jag var mentalt utmattad när jag nådde slutet. Mentalt utsliten, klarade inte av att läsa om boken direkt. Var tvungen att smälta den, läsa någonting lättsammare emellan.

Och sedan rann dagarna iväg. Nu har jag läst om En enda hemlighet och jösses – som hon kan skriva, Simona!


Under de senaste åren har Simona Ahrnstedt gjort romance het och trendig i Sverige och förtjänar mer än väl titeln Romancdrottning eftersom hon är en pionjär för genren i Sverige. En enda natt saknade motstycke när den kom förra året och jag får erkänna att jag undrade om hon skulle kunna överträffa den.

Det gjorde hon. En enda hemlighet har samma förmåga att sätta klorna i en från första sidan och vägra släppa taget som En enda natt hade. Och därtill en intensitet som jag tror överträffar den i En enda natt.


En enda hemlighet utspelar sig i biståndsarbetets och fältläkarnas sfär. I centrum står Alexander de la Grip, en oansvarig jetsetprins från en förnäm gammal finansfamilj (och bror till Natalia De la Grip från En enda natt), och den idealistiska fältläkaren Isobel Sørensen, som sett fler katastrofer än de flesta. 

Alexander och Isobel brakar samman från sitt första möte – och fortsätter att braka samman varje gång deras banor korsas, också sedan de insett att de dras till varandra. Det blir en relation med het passion men också med många irritationsmoment och mycket gnissel i maskineriet och frågan är om Isobel någonsin kommer att våga lita fullständigt på Alexander.

Och i skuggan av Alexanders och Isobels relation försöker Peter De la Grip, Alexanders och Natalias äldre bror, finna en väg vidare genom livet efter att ha ödelagt det fullständigt. Han finner en, oväntat och på kanske det sista ställe han kunnat föreställa sig.


Det här boktipset/bokreferatet/bokrecensionen kommer sent eftersom det dröjt till nu innan jag varit redo att läsa om En enda hemlighet – och jag läser alltid en bok jag skall tips om/referera/recensera minst två gånger för att göra den rättvisa.

Eftersom det tagit sådan tid har en formulering som jag haft i bakhuvudet sedan den första genomläsningen –  ”När den här boken väl blir översatt till engelska, kommer Simona Ahrnstedt att sätta Sverige på Romancens världskarta” – hunnit bli något passé. Simona har nämligen under tiden släppt nyheten att ett amerikansk förlag köpt de engelska världsrättigheterna till hennes contemporary romance serie.

Och det, mina romanceläsande vänner, är ungefär hur stort som helst!

Och så väl förtjänt – jag blir alldeles matt när jag hör eller läser om all research Simona lägger ned, alla bearbetningar, alla omarbetningar, alla redigeringar – vilket arbete hon lägger ned. Och vilka böcker hon levererar!


Och det är förmodligen vid det här laget ingen hemlighet att jag tycker att En enda hemlighet är en grymt bra bok. En bok jag med glädje kan rekommendera till alla hugade romanceläsare.

Om jag hade fått önska mig någonting mera av boken? Det vore i så fall möjligen att slutsekvenserna hade fått lov att bre ut sig och ta litet mer plats. Men det är bara en detalj, en smaksak. En sak är säker, romance är på stark frammarsch i Sverige och det är Simonas förtjänst.




Hm – uppenbarligen får jag fila litet på den där meningen, är bara så efter min tid. Tror det får bli så här:

”Simona Ahrnstedt kommer inom kort att sätta Sverige på Romancens världskarta. Och det svenska deckarundret kommer att undra vad det var som dundrade förbi dem i vänsterfilen.”




http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html

Tidigare tips om romantisk läsning:
- Only Enchanting, av Mary Balogh
- The Lady Most Willing, av Julia Quinn, Eloisa James, Connie Brockway
- Not So Innocent, av Laura Lee Guhrke
- To Catch an Heiress, av Julia Quinn
- Say Yes to the Marquess, av Tessa Dare
- By Winter's Light, av Stephanie Laurens
- The Black Cobra Quartet, av Stephanie Laurens
- The Casebook of Barnaby Adair, av Stephanie Laurens
- David, av Grace Burrowes
- The Promise in a Kiss, av Stephanie Laurens
- Cynster-serien - Släkt och vänner, av Stephanie Laurens
- It Happened One Night och It Happened One Season, av Mary Balogh
- The Ideal Wife och A Precious Jewel, av Mary Balogh
- Ladyns hemliga brev / The Lady and the Laird, av Nicola Cornick
- How To Marry A Marquis, av Julia Quinn
- The Bastion Club Novels, av Stephanie Laurens
- Spindle Cove series, av Tessa Dare
- Twas the Night After Christmas, av Sabrina Jeffries
- Lady Whistledown, av Julia Quinn m f
- En enda natt, av Simona Ahrnstedt
- The Captive Hearts Series, av Grace Burrowes
- The Perfect Lover, av Stephanie Laurens
- Gareth, av Grace Burrowes
- Cynster serien - Tvillingarna, av Stephanie Laurens
- Regency Christmas special, ett axplock av Mary Baloghs julskildringar
- Suddenly You, av Lisa Kleypas
- A Christmas promise, av Mary Balogh
- The Bedwyn Prequels, av Mary Balogh
- Wallflower series, av Lisa Kleypas
- The Duke's Men - de 2 första böckerna, av Sabrina Jeffries
- The Spymaster's Lady, av Joanna Bourne
- Minx, av Julia Quinn
- The Cynster-series - de 6 första böckerna, av Stephanie Laurens
- Romancing the Duke, av Tessa Dare
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas



söndag 7 juni 2015

När intelligensen imploderar

Ni har nog varit med om det någon gång. När ens intelligens plötsligt korskopplar och imploderar i ett samtal och hur man än försöker så kan man inte få fatt på tråden och det enda man får ur sig är osammanhängande babbel och inom en skriker det: "Men säg för helsike någonting intelligent!"

Men icke.
Babbel. Babbel, babbel - ostrukturerat babbel. Allt mer panikslaget babbel. Allt medan man undrar varför inte en tjänstvillig avgrund inte kan öppna sig under ens fötter och uppsluka en. Innan man gör bort sig fullständigt.

Imploderande intelligens drabbar utan förvarning, utan att situationen behöver vara besvärande. Den kan tvärtom vara trivsam, avslappnad och riktigt rolig. Fram till det ögonblick intelligensen går i baklås och man utan föregående förvarning förvandlas till en pinsamt babblande fåne.

Senast det hände mig, var förra lördagen när jag var på Simona Ahrnstedts och Åsa Hellbergs boksignering i Farsta och pratade böcker och romance och Simonas resa till RWA 2015 i New York i sommar. När det blev en lugn stund i signerande och Simona plötsligt frågade om mitt skrivande. Om min bok. Mina böcker.

Och jag tänkte: "Säg någonting intelligent!"

Oh, farliga, farliga, förödande tanke!

Jag öppnade munnen för att förklara mina funderingar om huruvida det jag skrev verkligen var romance eller snarare föll under kategorin romantisk släktkrönika. Skulle t ex  hårdnackade romanceläsare ha överseende med att jag inte lyckades få mina huvudpersoner i säng i första boken med tanke på att serien består av flera böcker och jag i alla fall lyckades få dem till altaret och det fanns några riktigt heta, romantiska scener?

Eller hade jag begått ett oförlåtligt kardinalfel, som ingen renlärig romanceläsare skulle förlåta?

Det var någonting jag grubblat över sedan jag insett att jag skulle bli tvungen att dela upp min Första Text i tre delar (böcker) med en mer fristående fjärde del (bok). Och här hade jag nu Sveriges egen Romancedrottning och ytterligare en framgångsrik författare som skriver mänskliga, romantiska böcker att diskutera med. Vilken möjlighet! Jag var exalterad, jag upprymd, jag var förväntansfull och jag hade så mycket att berätta och så många frågor att ställa.

Det var ungefär vad jag öppnade munnen för att säga. Vad som kom ut var - babbel.

Babbel. Babbel, babbel. Ostrukturerat babbel. Osammanhängande babbel. Allt mer panikslaget babbel.

Och hela tiden skrek någonting inom mig: "Men säg så för helsike någonting intelligent!"

Men icke.
Mer babbel. Babbel, babbel, babbel!

De måste ha trott att jag jag plötsligt blivit komplett skogstokig, Simona och Åsa. Fast de är kanske vana vid att deras fans är blyga och försagda och vrickar tungan och babblar strunt när de blir allt för starstruck:ade och överexalterade. Hoppas kan jag alltid, för jäklar så pinsamt!

Så går det, när intelligensen imploderar. Det är en förbaskad tur att jag definierat mig själv som skrivande informatör - för talande informatör, det duger jag inte till.

Och huruvida det jag skriver är romance eller romantisk släktkrönika, det grubblar jag fortfarande över eftersom jag försatt chansen att diskutera det med den verkliga auktoriteten på området.

Och jäklar så pinsamt. Men det märkliga med pinsamheter är att man överlever dem. Man biter ihop, skrapar ihop skärvorna av sin stolthet och sin självrespekt och går vidare. Man drar lärdom av sina tillkortakommanden och gör det bästa man kan av det.


Varför är det så långt till golvet?

Plötsligt, utan föregående förvarning, har det blivit så långt till golvet. Och då är jag knappt ens en och sextio, ingen höjd över havet att tala om. Ändå är det som om golvet befinner sig under fötterna på en. Långt under fötterna.

Förra helgen, när jag var på Simona Ahrnstedts och Åsa Hellbergs boksignering i Farsta skulle jag vara hjälpsam och ta upp en tappad penna från golvet. Inte hemma, vilket är illa nog, utan på offentlig plats. Det urartade, föga förvånande, till ren, oförfalskad fars.

Inledningsvis gick det faktiskt rätt bra - vilket givetvis förhindrade att jag avbröt manövern när den övergick till en kamp mot tyngdlagen och ledknakande leders mesta möjliga motstånd. Men när man har cirka tjugofem centimeter kvar innan fingertopparna når golvet börjar man ofrånkomligen undra vad fasen man givit sig in på.

Knakande, protesterande knän böj. Akterkastell av Regalskeppet Wasas dimensioner reser sig, inte helt olikt det sjunkande Titanics akter. Centimeter för centimeter närmar sig fingrarna målet - pennan - trots knakande, motspänstiga leder och den överhängande risken att ta överbalansen och dråsa i golvet på offentlig plats.

Men envisheten lönar sig - slutligen sluts fingrarna om pennan. Yes!

Det är bara ett problem. Man skall upp också.

Låt oss än en gång konstatera att envishet lönar sig. Låt oss också konstatera att vissa saker skall man helt enkelt inte ge sig på. Men Åsa fick omsider sin tappade penna och kunde fortsätta signera.

Varför jag berättar detta först nu?

Jag blev påmind om incidenten i morse, när jag lyckades trassla in tårna i tofflorna när jag skulle kliva upp och landade på knä vid sidan av sängen. Och med viss möda fick kravla mig upp igen. Det är långt till golvet. Det är inte så lätt som det varit att ta sig ned till det. Och desto svårare att ta sig upp från det.

Man får väl konstatera att gammeln har slagit till. Med besked. Vilket får en att undra vad fasen som hänt? Vem farao trampade på gaspedalen? Jag, som var så ung!



fredag 5 juni 2015

Natursvärmeri vid Svinderrsvik


I dag gjorde Kerstin och jag en utflykt till ljuvliga, soldränkta Svindersvik och åt lunch på Svindersvik Brygghus. Så sagolikt vackert och vilsamt fast vägen, med ständigt trafikbrus, svepte förbi alldeles i närheten. Men öronen stängde på något sätt av sig och lyssnade istället på fågelkvitter, prasslande löv och vågskvalp.

Det här var mitt första besök på Svindersvik. Ljuvligt ställe, som givit inspiration till mitt skrivande. Långsiktigt, mycket långsiktigt. Men jag har en text planerad som skall utspela sig utåt Nacka-/Värmdö och detta ljuvliga lilla ställe inspirerar till ett annat ljuvligt litet ställe som blir en tillflyktsort undan ett oväder.

Vi valde smörgås på samma goda rågbröd, Kerstin med ost och skinka, jag med enbart ost. Vi satt på bryggserveringen, omgivna av vågskvalp, solglitter och närgångna trädgrenar som ville lägga sig som extra pålägg på smörgåsarna och hade ett gott öga till min lilla dessert och gjorde sitt yttersta att svepa den i sjön. De höll på att svepa min frisyr till oigenkännligt rufs också. Kerstin försökte lyfta grenarna över bryggräcket och lyckades för en stund få dem ur vägen. Tills nästa vindby skakade loss dem så de kom farande tillbaka. De var rätt fästa vid mig. Natursvärmeri, natursvärmeri.

Smörgåsen var underbart god, desserten - en liten glassbakelse i hallon och vit choklad - var en upplevelse. Glad att ha prövat den, tveksam om jag skulle göra om experimentet.

Efter lunchen gick vi ut på bryggan och njöt av utsikten över det solglittrande vattnet mot Nacka Strand och den nya, gracila bron. Där pratade vi paddling med en ung tjej som planerade en kajaktur med sin pojkvän till Svindersvik - skulle det räcka med fyra timmar eller måste hon hyra kajakerna för hela dagen?


Nästa natursvärmeri var svärmande och svärmiskt. Bisvärmiskt. Det var en bisvärm på rymmen som klumpat ihop sig i ett av träden. Man hade kontaktat en biodlare i grannskapet som skulle ta hand om svärmen. Vi stannade inte för att se hur det utvecklade sig utan  strövade iväg bort mot Svindersvik, som är för litet för att kallas slott eller herrgård utan är ett läckert litet sommarnöje i rokoko. Ett stycke välbevarat 1700-tal, mitt i det moderna Nacka. En syrendoftande oas med hänförande utsikt.


Vad som inte var lika hänförande var de allt för höga trappstegen som ledde från strandpromenaden upp till husen. Vi fick stötta varandra, såväl på vägen upp som på vägen ned.

Men också de härligaste, mest avkopplande utflykter lider förr eller senare mot sitt slut. Vi återvände till parkeringsplatsen, beundrade de imponerande träden och ventilerade en solvarm bil innan vi kom iväg.

Om vi hamnade i helgrusningsköerna?
Givetvis gjorde vi det!

Så här mycket sol är jag ännu inte van vid. Ansiktet hettade i ett par timmar sedan jag kommit hem. Inte smärtsamt, inte som om jag bränt mig, bara så där behagligt som det kan göra efter en lyckad eftermiddag i solen vid vattnet.


torsdag 4 juni 2015

Särsortering vid Tekniska Högskolan

En resa med pendeltåg i sällskap med en något uppspelt och oorganiserad förskoleklass i reflexvästar väckte minnen av en av de mest bedårande kollisioner jag någonsin bevittnat.

Jag hade, av skäl jag inte kan minnas, tagit Röda linjen ut till Tekniska Högskolan och kom via rulltrappan upp till biljetthallen - som kryllade av små barn i gröna reflexvästar. Det tog just ingen tid alls att inse att alla förskollärares mardrömsscenario hade inträffat. Två utflyktsgrupper - iförda identiska reflexvästar - från olika förskolor hade kolliderat vid spärrlinjen och de båda grupperna hade minglat och blandats.

Nu försökte förskollärarna desperat sortera ut sina respektive barn. Fröknar räknade och ropade upp namn - "Alexia? Alexia! Var är du?" - och arrangerade i dubbla led med stränga order att stå stilla och hålla hand. Och rätt vad det var upptäckte någon av dem en liten tjej eller kille som inte hörde till deras trupp.

"Vi har en liten ljushårig kille här som nog är er!"
"Den här lilla tjejen i rosa jacka, hon hör väl hemma hos er?"

Eller också upptäckte de ett av sina vilsegångna lamm i mängden:

"Emma! Här borta är vi, kom över hit!"
Simon! Kom hit och ställ dig med Mikaela!"

Man kunde inte låta bli att le när man såg dessa småttingar  i sina gröna reflexvästar myllra omkring - fullständigt obesvärade av det kaos de orsakat - och fröknarna, som for omkring som speedade vallhundar och försökte skilja ut sin flock

Jag kan fortfarande inte låta bli att le. En del minnen utövar också åratal senare en markant påverkan på mungiporna. En påverkan uppåt.



onsdag 3 juni 2015

Fontänstrålar från asfalten


När jag kom ned med hissen från sjunde våningen till porten i morse hade det blåsvarta molnet som parkerat över huset skiftat färg till askgrått och öppnat dammluckorna på vid gavel. Och, för åtminstone andra gången den morgonen, släppt lös ett veritabelt slagregn. Det första slagregnet hade väckt mig, nästan en timme innan väckarklockan ringde. Däremellan hade det varit uppluckrat molntäcke och till och med glimtar av blå himmel.

Regnet spelade trumsolo mot fönsterrutor och fönsterbleck i fönstren i trapphuset och utanför portpartiets glasrutor vräkte regnet med sådan kraft mot asfalten att det slog upp igen som små fontänplymer.

Eller kanske inte så små, jag skulle gissa att de åtminstone stundtals var mer än en decimeter höga.



Vattnet stänkte i kaskader från garagetakens längor och sprutade ur stuprören, inte helt olikt vatten ur brandslangar. Att ge sig ut, iförd en regncape som inte står emot regn lika bra som den gjorde en gång i tiden och ett par lätta skinnskor, framstod allt mer som ett anfall av yttersta tokoptimism. Bara tanken på att tillbringa dagen i slafsblöta skor -

Nej. Glöm det.
Brr! Hutter!

Jag var inte ensam fångad i trapphuset. En nyinflyttad familj med ett litet barn - som till skillnad från oss ville ut i regnet och leka med fontänplymerna. Ivrade faktiskt för det.

Jag kan dela detta barns fascination inför dessa spektakulära regneffekter, det kan jag. Men jag föredrar att betrakta dem inifrån en byggnad och genom ett fönster. Allra helst med en mugg hett, sött pepparmyntste i ena handen och en riktigt bra bok i den andra.

Skyfallet varade kanske tio minuter. Möjligen en kvart.
Länge nog för att jag skulle missa pendeltåget.