tisdag 28 juni 2016

All In - det svenska romanceundret

Det är en historisk dag. Bara så ni vet det.

I dag skrev nämligen Simona Ahrnstedt historia genom att bli den första icke engelskspråkiga romanceförfattare som översatts till engelska och släppa sin första bok på den engelskspråkiga romancemarknaden.



Världen, möt det svenska romanceundret - ah, världen?
Hallå?

Ah, ni läser redan!


Låt mig inte störa. Jag har bara en sak till att säga - Stort Grattis Simona!



söndag 26 juni 2016

In flagrante delicto


In flagrante delicto är latin, en juridisk term, och betyder på bar gärning. 



I romancesammanhang är in flagrante delicto en eufemism (en förskönande, förmildrande eller beslöjande omskrivning) för att bli påkommen under (eller i samband med) en sexuell aktivitet eller en situation som kan tolkas/misstolkas som det.



In flagrante delicto är vad som brukar kallas trope inom romance. Huvudpersonerna är vanligtvis i full färd med - eller just färdiga med - en angenäm och förhoppningsvis för båda parter tillfredsställande aktivitet när någon öppnar en dörr och skandalen är ett faktum.



I synnerhet inom historisk romance brukar en in flagrante delicto-scen innebära att de involverade personerna är mer eller mindre tvingade att gifta sig, ju förr desto bättre, vare sig de vill det eller inte.

Beroende på författarens avsikter (och givetvis hantverksskicklighet) och hur scenen och tropen exekveras kan utkomsten av en in flagrante delicto-scen bli allt från sanslöst dråplig, via förarglig för båda parter till fruktansvärt tragisk (givetvis innan allt vänds till det bättre - det är ju trots allt romance).



Varför jag tar upp in flagrante delicto?

Jag har den senaste veckan skrivit en sådan scen i romancenovellprojektet till novelltävlingen i Hemmets Veckotidning som spårade ur och blev ett romanprojekt istället. Och jag får erkänna att jag sällan har haft så roligt när jag skrivit en scen!




lördag 25 juni 2016

Det talas om romance


För tio år sedan talades det knappt om romance i Sverige. Annat än möjligen, ytterst nedlåtande av en finkulturell kulturelit - ungefär som "titta vad katten släpat in i vår fina kultursalong och lämnat på salongsmattan".

Sedan skrev Simona Ahrnsted Överenskommelser - Sveriges första verkliga romance - och det tycks ha utgjort startskottet för rader av entusiastiska romanceläsare att sluta smussla med sitt val av lektyr och komma ut ur garderoben.

Ah, givetvis ut ur boudoiren - det gäller att hålla terminologin rätt - och börja kräva respekt för sin favoritgenre.

Med åren har det också bildats en rad romance communitys som tillsammans formar en framväxande, stark, svenska romance community som börja kräva respekt för sin favoritgenre. Och desto fler vi blir, desto fler röster som ansluter sig, desto lättar blir det för oss att sluta smussla med vårt val av lektyr och istället helt skamlöst slå oss ned i salongerna, finkulturella eller inte, med vår favoritlektyr.

Som ett resultat av denna romancevåg har man också inom vissa kretsar i kultureliten - inte dess innerst kretsar, kanske, men ändå - börjat visa tendenser på att att om inte direkt visa romancegenren respekt så i alla fall på att ha ett mer seriöst intresse för den.




Romanceportalen, som föddes ur mitt intresse för romance, har på sätt och vis utvecklats som mitt bidrag till denna framväxande svenska romance community. Om den gör någonting till eller från vet jag inte. Men jag har i alla fall roligt - och det är huvudsaken.




Ett av de senaste tillskotten till vår framväxande svenska romance community är Romancepodden, där fem kvinnor diskuterar, analyserar och recenserar romance. Upplägget går ut på att till vartannat avsnitt har medlemmarna i  podden läst en utvald romance och diskuterar och recenserar den och i vartannat avsnitt tar man upp ett ämne som berör romance till diskussion.


Det talas om romance i Sverige.
Och det är sannerligen på tiden.




fredag 24 juni 2016

Om Romancepodden

Ett av de senaste tillskotten till vår framväxande svenska romance community är Romancepodden som jag skrev om i våras, där fem kvinnor med entusiasm och kompetens diskuterar, analyserar och recenserar romance.

Upplägget går ut på att till vartannat avsnitt har deltagarna i  podden läst en utvald romance och diskuterar och recenserar den och i vartannat avsnitt tar man upp ett ämne som berör romance till diskussion.

Eftersom det är så många deltagarna i podden blir det ibland litet rörigt, i alla fall tills man lär sig känna igen de olika kvinnornas röster. Innan dess är det inte helt enkelt att hålla reda på vem som säger vad.

Sedan kan det ibland inträffa när någon av kvinnorna kommer in på ett intressant tema och man spetsar öronen och känner att "nu kommer det någonting jätteintressant!" så bryter någon annan in med någonting helt annat - någonting ovidkommande, ett internt skämt ingen annan riktigt fattar eller någonting man pratat om tidigare och nu tar om ett varv till. Och alla blir följaktligen distraherade och man kommer frustrerande nog aldrig tillbaka till det där intressanta.

Men det talas om romance - och det är sannerligen på tiden att man talar seriöst om romance i Sverige - och överlag är Romancepodden roande, informativ och underhållande. Så fortsätt för allt i världen som ni börjat!


Så här långt har Romancepodden utkommit med åtta avsnitt:



torsdag 16 juni 2016

Novellprojektet som blev ett romanprojekt

Som jag skrivit tidigare så gjorde jag tidigare i juni, trots att noveller inte är mitt bästa format, ett försök att skriva en novell till Hemmets veckotidnings novelltävling. Det gick så där, då bakgrundshistorien skenade iväg och tog upp alla maximalt tillåtna 12 000 tecken (och mer än så) utan att huvudpersonerna ens hade träffats.

Det blev inledningen till en roman istället - ett format som passar mig betydligt bättre än noveller. Jag har skrivit och filat på det sedan novellen havererade, fast jag egentligen borde ägna det bokmanus jag kämpat med i flera år all min tid och omsorg just nu.

Men det manuset behöver vila litet efter ett omfattande kirurgiskt ingrepp i början av juni så jag har haft rätt roligt med mitt havererade novellprojekt (nu 30 000 + tecken och två kapitel samt några löst skissade scener långt) de senaste dagarna när jag passat på att etablera den här idén ordentligt med ett par kapitel som sätter tonen och låter mig lära känna huvudpersonerna samt ett slags "detta kommer att hända".


Och vad kommer att hända?

Jag tänker inte berätta så mycket, för mycket av det är inte helt klarlagt än, men handlingen utspelar sig 1905. Och om ni inte vet någonting om 1905 så är det året när unionen Sverige/Norge upplöstes och brödrafolken stod på randen av ett krig innan unionen upplöstes under fredliga förhållanden, en första revolutionsvåg skakade Ryssland och Japan krossade den ryska flottan i ett slag som skakade den europeiska känslan av överlägsenhet i grunden.

Ett turbulent och omskakande år, som bjuder på dramatiska historiska skeenden och politiska och social spänningar som ger rika ekon och efterklanger i berättelsen. Fast det mesta av detta är redan historia när min berättelse tar sin början. 1905 lider mot sitt slut när en lastångare lägger ut från Sankt Petersburg med kurs mot Stockholm. Ombord finns några få passagerare som av olika skäl valt att göra överfärden i lastångarens spartanska hytter, däribland en man som återvänder hem efter en mångårig exil och en affärskvinna som vunnit makalösa framgångar.


En sak är säker - jag kommer att ha så roligt med det här konceptet!



söndag 12 juni 2016

Novellen som exploderade

Eller expanderade.

Det började som en romancenovell, till en novelltävling i Hemmets Veckotidning. Jag hade hittat ett lovande uppslag, ett uppslag som jag verkligen trodde på. Som jag var övertygad om att jag skulle kunna åstadkomma en bra novell av.

Men eftersom novellen skulle vara på 12 000 tecken och jag snabbt som attan landade på 13 000 tecken (utan att huvudpersonerna ens träffats) var det bara att inse (och acceptera) ett fakta som jag egentligen vetat om länge. Noveller, är inte mitt format.

Så är det med den saken. Skall man skriva en novell måste man vara otroligt disciplinerad. Man får aldrig, under några som helst omständigheter, tillåta att en Big Bang inträffar i bakgrundshistorien. Då flyger ens nogsamt planerade novelluppslag ut genom fönstret och förvandlas till upptakten till en roman.

Det händer dessvärre mig, med deprimerande regelbundenhet. ”Det känns som om det vore början på någonting större”, är någonting jag ofta fått höra när jag försökt mig på konststycket att skriva noveller.

Så också den här gången. Bakgrundshistorien råkade bara exploderade och bitar och brottstycken svällde ut som från ingenstans och fyllde upp ett betydligt större format än en veckotidningsnovell. Så det blir nog ingen novell, åtminstone inte av detta uppslag. Suck.


Samtidigt var det som föddes i explosionen, även om jag hade velat hålla fast vid min ursprungliga plan, allt för spännande och lovande för att slaktas ned till veckotidningsnovellformat.

Om det expanderande novellkonceptet sedan håller i romanformatet? Det får framtiden utvisa.



onsdag 8 juni 2016

Mitt Pinterest - ett historisk modemecka

Pinterest kallas världens idékatalog och jag dök rakt in i den världen för ett par veckor sedan utan någon klarare idé om vad jag egentligen ville göra där. Jag var mest nyfiken på vad alla uppståndelse gällde och ville testa. Och jösses, Amalia!

Så många möjligheter, så många idéer. Så mycket inspiration.
Man kan lugnt säga att Pinterest är väl värt all uppståndelse.

Det har varit två otroligt roliga, otroligt spännande, otroligt kreativa veckor - är det möjligt? Är det bara ett par veckor? Jag har haft hur kul som helst. Och datorn, som är en slö antikvitet som lätt blir överansträngd, har gått varm.

Och vart tar tiden vägen?


Jag började utan någon plan, utan någon idé om vad jag ville med mitt Pinterest och vad jag ville åstadkomma. Men snart nog, medan jag hittade de mest fantastiska kreationer och nålade upp dem på mina anslagstavlor (som snart nog ynglade av sig explosionsartat när jag började strukturera upp dem) tonade ett huvudtema fram. Historiskt mode.

Jag har skapat ett slags online uppslagsverk med mode och dräkthistoria som huvudsakligen omfattar 1700- och 1800-talet och sekelskiftet - jag går i dagsläget fram t o m 1910-talet - och ett mindre urval äldre dräkter.

Det hela är inte helt genomorganiserat ännu men strukturen börjar falla på plats och det är ingen dålig samling jag fått samman. Det är en hel inspirationsbank, så om ni har intresse för historiskt mode är ni varmt välkomna att titta förbi och utforska samlingarna.

Utöver modetemat finns det också en sektion med fabulösa håruppsättningar, liksom sektioner med antika hatt- och hårnålar och vackra antika smycken. Litet konst, litet ånglok och ångbåtar och -

Fast det är nog bäst att ni tittar förbi och utforskar samlingarna själva!.

Och detta är bara typ två veckors härjande på Pinterest. Hm. Det är nog bäst att ni förbereder er på att återvända ofta. Här är en plattform som passar mig precis, här kommer att hända massor!




måndag 6 juni 2016

Nationaldagsmiddagen som trotsade alla planer

Låt oss bara konstatera att den här nationaldagsmiddagen gick åt hvt.

Första katastrofen:

Potatispåsen hade, trots att plastpåsen var öppnad, slutit för tätt och potatisarna hade börjat ånga i plastpåsen i värmen och flera hade ruttnat.

Så jag skulle koka ris i stället.

Katastrof nr två: 

Durkslaget jag skulle hälla av riset genom är för lätt (och det tyngre jag brukar använda till grönsaker och pasta har för stora hål för ris). Så durkslagseländet gled av diskbänkskanten och ned i avhäll och grönsaksräns och stillastående vatten som inte hunnit rinna ur vasken.

Häpp!


Det var det riset. Dags att koka pasta.

Och som tur var hade jag färsk pasta som bara behöver två minuter.
Och märkligt nog gick det utmärkt.

Men i förvirringen hade jag pepprat kycklinggrytan två gånger, d v s i pepprigaste laget.

Kan någon avleda en flod, typ Torne älv eller så?
Jag är tööörstig!


söndag 5 juni 2016

Gubbar av allehanda slag

I morgon är det nationaldag och detta inlägg blir ett slags dysterkvistigt och vemodigt mollstämd - och förmodligen väldigt, väldigt politiskt inkorrekt nationaldagallegori.

Men det bjuder jag på, jag är för närvarande upp över öronen led vid politisk korrekthet driven in absurdum och medföljande närmast (hån)skrattretande svensk flathet.

Sverige har stått under starkt tryck det senaste året med en massinvandring av sällan skådat slag som varit långt ifrån problemfri, mycket p g a att många "gubbar" i olika åldrar inte tycks förmögna (eller  intresserade av) att förstå ens de mest basala uppförandekoder de förväntas följa för att vara välkomna i en civiliserad, västerländsk demokrati.

Oron i våra mer mångkulturella förorter har ökat (också där p g a "gubbar" i olika åldrar inte tycks förmögna eller  intresserade av att anpassa sig till det svenska samhällets villkor). Ofta hör man att Rinkeby (eller Rosengård) inte är Sverige - oftast från ovan nämnda "gubbar". Men "gubbarna" har fel.

Sverige har inte avträtt något territorium och har inga som helst planer på att göra det. Vare sig Rinkeby eller Rosengård eller några andra mångkulturella förorter är några enklaver. Eller exklaver. De är Sverige och kommer så att förbli.

Lika mycket Sverige som de varit sedan urminnes tider.
Eller, i fallet Rosengård, sedan vi på 1600-talet erövrade hela östra delen av dåvarande Danmark och därmed införlivade bl a Skåne och Malmö med  Sverige.

Så. Rinkeby är svenskt. Rosengård är svenskt.
Alla mångkulturella svenska förorter är svenska.
Fatta! 


Kanske är problemet inte invandringen i sig utan den ohämmade invandringen av "gubbar", oavsett ålder, som vägrar acceptera att det svenska samhällets regler och lagar omfattar även dem?


Kanske borde förgubbigade "gubbar" i alla åldrar (den typen, ni vet, som varken kan uppföra sig i samhället eller i badhusen) hejdas vid gränsen. Och sedan inte placeras på sedvanliga asylboenden utan i karantän, var ur de inte släpps innan de bevisat sin uppriktiga önskan och vilja att göra allt för att anpassa sig till det svenska samhällets regler, villkor och förväntningar.


Samtidigt har situationen i vår omvärld blivit allt mer turbulent, med terrorhot och terrordåd och ökade hotbilder. Och ett Ryssland som än en gång spänner musklerna och tar till brösttonerna mot sin omgivning. Man vet aldrig riktigt med Ryssland - är det det sedvanliga forna supermaktsskrävlets brösttoner eller menar de allvar den här gången?




Nå, det var väl det mesta av min lätt frustrerade nationaldagsveklagan och just nu visar sig Sverige från sin kanske allra vackraste sida. Vi lever kanske i en föränderlig värld och kanske går förändringarna just nu litet (inte så litet) snabbare än vad som känns tryggt och bekvämt. Kanske är det allt detta som gör att det i år känns angelägnare än någonsin att vi har en nationaldag att fira?

Även om vårt firande är av ett stillsammare slag än t ex Norges. Fast vi har inte haft vår nationaldag så länge, vi håller mest på att värma upp och se vad som passar oss bäst.

Hur firar ni nationaldagen?
Har ni utvecklat några nationaldagstraditioner än?



Det finns för övrigt en annan sorts "gubbar" än ovan nämnda som numera brukar dyka upp redan till nationaldagen. Jordgubbar. Svenska.

Dessa "gubbar" gillar jag odelat.





lördag 4 juni 2016

Sabrina Jeffries – The Art of Sinning

New York Times Bästsäljande romanceförfattaren Sabrina Jeffries skriver romance som kännetecknas av kvick och rapp dialog, värme, intrikata problem och knivskarp humor. Hennes flyhänt tecknade personer känns trovärdiga och ovanligt levande och kan ofta göra sig påminda månader efter att man läst boken. Sabrina Jeffries böcker ingår ofta i längre serier och The Art of Sinning, den första boken i hennes nya Sinful Suitors series, är inget undantag.

Sabrina Jeffries hör till mina favoriter bland romanceförfattarna. Hennes stil är säker, hennes dialoger flyger ofta av sidorna och hennes sätt att angripa konventionella romanceelement är lika ofta uppfriskande. Det är inte förvånande att hennes böcker - som är bräddfyllda av värme, humor och sensualitet - är så älskade.

The Art of Sinning, den första boken i Sinful Suitors series, är Jeremy Keanes och Yvette Barlows historia. Den som vill veta mer om Jeremys bakgrund kan läsa mer om honom i How the Scoundrel Seduces, där han är en av bipersonerna.


The Art of Sinning

Jeremy Keane, en firad amerikansk konstnär, har ingen önskan att återvända till Amerika – och ingen som helst önskan att överta sin fars företag. Han planerar att måla en spektakulär målning, som en gång för alla skall placera honom bland sin generations främsta konstnärer. Han letar bara efter den perfekta modellen för detta verk.

Han hade inte väntat att finna henne i en av Londons balsalar.

Han hade inte förväntat sig att hon skulle vara syster till en greve heller.

Yvette Barlow brände sig illa i en ungflicksförälskelse och har sedan dess svårt att lita på män. Men hon behöver Jeremys hjälp för att söka efter en försvunnen släkting i Londons slum och går med på stå modell för hans målning. För att detta skall bli möjligt – hennes överbeskyddande bror skulle aldrig gå med på någonting så skandalöst som att hans lillasyster blir konstnärsmodell – skall Jeremy dessutom måla ett porträtt av henne.

Såväl Jeremy som Yvette sargades av livet i unga år och lever med minnen och skuggor. Sakta vinner de, trots missförstånd och sårade känslor, varandras förtroende men frågan är om ens det är nog för att övervinna deras betänkligheter om en framtid tillsammans.


Läs ett utdrag ur The Art of Sinning.



Mitt omdöme


The Art of Sinning har allt som kännetecknar en riktigt bra Sabrina Jeffries romance. En intrig pepprad med intrikata, etiska problem och skuggor från förr. Sympatiska huvudpersoner som fått sina törnar i livet och är ovilliga att bli sårade på nytt. En berättelse som präglas av värme, sensualitet och knivskarp humor.

Jeremy och Yvette är båda sympatiska personer och det är lätt att tycka om dem och sympatisera med dem också när de gång på gång lyckas missförstå och såra varandra. Relationen dem emellan är såväl passionerad som lojal och kärleksfull och The Art of Sinning är helt klart en läsvärd romance.



My review of The Art of Sinning on Goodreads


The Art of Sinning (Sinful Suitors, #1)The Art of Sinning by Sabrina Jeffries

My rating: 5 of 5 stars


The Art of Sinning has all the hallmarks of a really good Sabrina Jeffries romance. A plot peppered with intricate ethical problems and shadows from the past. Sympathetic protagonists who have gone through some difficulties in their life and are unwilling to get hurt again. A story that is characterized by warmth, sensuality and humor.


Jeremy and Yvette are both sympathetic people and it is easy to like them and sympathize with them even when they repeatedly succeed to misunderstand and hurt each other. The relationship between them is both passionate and loyal and loving, and The Art of Sinning is clearly a romance worth reading.

There is a book review on Romanceportalen/(The Swedish Romance Portal). Sorry, only in Swedish!
http://elisabetnielsen.blogspot.se/20...



View all my reviews




The Art of Sinning
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare tips om romantisk läsning:

2016

- Gloria, av Åsa Hellberg
- Cold-Hearted Rake, av Lisa Kleypas
- Four Nights with the Duke, av Eloisa James
- Lord Dashwood Missed Out, av Tessa Dare
- Sweetest Scoundrel, av Elizabeth Hoyt
- Daniel’s True Desire, av Grace Burrowes
- Tremaine’s True Love, av Grace Burrowes

2015

- Irresistible, av Mary Balogh
- Lady Maggie’s Secret Scandal, av Grace Burrowes
- Married To The Viscount, av Sabrina Jeffries
- When a Scot Ties the Knot, av Tessa Dare
- The Lady Risks All, av Stephanie Laurens
- Fool Me Twice, av Meredith Duran
- All in, av Simona Ahrnstedt (tips om kommande, översatt bok) 
- Lady Eve’s Indiscretion, av Grace Burrowes
- Lady Louisa’s Christmas Knight, av Grace Burrowes
- Dearest Rogue, av Elizabeth Hoyt
- Wed Him Before You Bed Him, av Sabrina Jeffries
- The Taming of Ryder Cavanaugh, av Stephanie Laurens
- And Then She Fell, av Stephanie Laurens
- Three Weeks With Lady X, av Eloisa James
- The Bargain, av Mary Jo Putney
- The Virtuoso, av Grace Burrowes
- The Soldier, av Grace Burrowes
- The Heir, av Grace Burrowes
- If the Viscount Falls, av Sabrina Jeffries
- How the Scoundrel Seduces, av Sabrina Jeffries
- The Temporary Wife, av Mary Balogh
- The Dangerous Lord, av Sabrina Jeffries
- The Duke’s Disaster, av Grace Burrowes
- This Duchess of Mine, av Eloisa James
- A Duke of Her Own, av Eloisa James
- A Lady Never Surrenders, av Sabrina Jeffries
- To Wed a Wild Lord, av Sabrina Jeffries
- How to Woo a Reluctant Lady, av Sabrina Jeffries   
- A Hellion in Her Bed, av Sabrina Jeffries 
- The truth About Lord Stonville, av Sabrina Jeffries
- The Hellions of Halstead Hall, av Sabrina Jeffries (introduktion till serien)
- Only a Promise, av Mary Balogh
- The Lady Most Likely, av Julia Quinn, Eloisa James, Connie Brockway
- En enda hemlighet, av Simona Ahrnstedt
- Only Enchanting, av Mary Balogh
- The Lady Most Willing, av Julia Quinn, Eloisa James, Connie Brockway
- Not So Innocent, av Laura Lee Guhrke
- To Catch an Heiress, av Julia Quinn
- Say Yes to the Marquess, av Tessa Dare
- By Winter's Light, av Stephanie Laurens

2014

- The Black Cobra Quartet, av Stephanie Laurens
- The Casebook of Barnaby Adair, av Stephanie Laurens
- David, av Grace Burrowes
- The Promise in a Kiss, av Stephanie Laurens
- Cynster-serien - Släkt och vänner, av Stephanie Laurens
- It Happened One Night och It Happened One Season, av Mary Balogh
- The Ideal Wife och A Precious Jewel, av Mary Balogh
- Ladyns hemliga brev / The Lady and the Laird, av Nicola Cornick
- How To Marry A Marquis, av Julia Quinn
- The Bastion Club Novels, av Stephanie Laurens
- Spindle Cove series, av Tessa Dare
- Twas the Night After Christmas, av Sabrina Jeffries
- Lady Whistledown-serien, av Julia Quinn m f
- En enda natt, av Simona Ahrnstedt
- The Captive Hearts Series, av Grace Burrowes
- The Perfect Lover, av Stephanie Laurens
- Gareth, av Grace Burrowes
- Cynster serien - Tvillingarna, av Stephanie Laurens
- Regency Christmas special, ett axplock av Mary Baloghs julskildringar
- Suddenly You, av Lisa Kleypas
- A Christmas promise, av Mary Balogh
- The Bedwyn Prequels, av Mary Balogh
- Wallflower series, av Lisa Kleypas
- The Duke's Men - de 2 första böckerna, av Sabrina Jeffries
- The Spymaster's Lady, av Joanna Bourne
- Minx, av Julia Quinn
- The Cynster-series - de 6 första böckerna, av Stephanie Laurens
- Romancing the Duke, av Tessa Dare
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas



Långhelg och arla morgonstund


Långhelger brukar vara ett skönt sätt att vila ut. Fast inte i dag. Jag vaknade vid fem (duvdjävlarna), tillbringade ett par timmar vid datorn (det blev inledningen på en bokrecension/boktips som kommer upp senare i dag) innan jag var ner i tvättstugan vid sjutiden och körde morgonpasset (det är så skönt att ha det avklarat, sedan kan man slappa och göra som man vill resten av dagen).
Och jag gick sju trappor ned, när jag skulle ned för andra gången till tvättstugan och tömma maskiner och fylla torkskåp och tumlare, eftersom hissen stod på bottenvåningen och dess nya innerdörrar inte ville stängas. Och kan ni tänka er, det gick ganska smärtfritt!

Nå, fötterna (som inte varit på sitt bästa humör sedan musklerna blev överansträngda och tog stryk under den månadslånga hissavstängningen i vintras) jublade inte direkt (det gjorde inte jag heller) och tid tog det. Men det gick, och det är det som är huvudsaken.

Eller kanske fotsaken.

När jag sedan skulle upp med tvättkassarna hade hissdörrarna som tur var återhämtat sig och återgått i tjänst efter sin morgontidiga punktstrejk.


Den vita syren vid porten står i full blom. Kanske inte lika full som förra året, när den blommade alldeles överdådigt, men några vackra vita syrenklasar kan den i alla fall ståta med.


Nu njuter jag av tornsvalorna/tornseglarna, som kör fantastiska precisionsflygning utanför fönstren här på sjunde våningen. Men när vi kommer till duvorna (ovan nämnda duvdjävlar) har jag börjat muttra lömska besvärjelser: ”Stekt duva! Grillad duva! Ugnsbakad duva! Duva i lergryta!”

Hm. Vid närmare eftertanke är det nog - efter frukost 1.0, frukost 2.0 och frukost 3.0 - dags för lunch...


Nej, vår relation har aldrig varit så här harmonisk.

onsdag 1 juni 2016

Texten ligger på operationsbordet

Text, kan stundtals vara något av det allra mest följsamma man kan jobba med. Andra dagar är texten det mest motspänstiga levande material man kan tänka sig, som har en egen vilja – som definitivt inte sammanfaller med ens egen.

Det har med tiden blivit allt mer uppenbart att inledningen på texten kanske inte hade den styrka den behöver. Prologen, som jag i och för sig var rätt nöjd med, var nog trots allt inte stark nog att fånga och dra in en läsare. Jag beskrev det för litet drygt en vecka sedan här. Och här.

Det var inget fel på prologen, jag gillar den verkligen. Men medan dess öppningsfras var hyfsat intressant fick den en inte att haja till på samma sätt som första meningen i första kapitlet.

Prologens styrka – eller avsaknad därav – är inte enda skälet till den här manövern. Ursprungligen hade jag tänkt låta läsarna sväva i samma ovisshet som min kvinnliga huvudperson. Men med tiden hade jag börjat fundera på om läsare har tålamod nog att undra varför folk beter sig som de gör i sju, åtta kapitel.

Speciellt inte när jag lika gärna kan bygga upp spänningen genom att låta läsarna veta en del av bakgrunden – vad som satt igång händelsekedjan, dilemmat som väntar min kvinnliga huvudperson vid hemkomsten – medan hon själv inte har en susning under hemresan.


Jag frågade mig själv hur jag själv skulle känna det, som läsare, om en författare hintade och hintade och hintade och lät folk uppträda ologiskt och omotiverat i kapitel efter kapitel men undanhöll mig en skälig förklaring?

Ovisshet kan visserligen, väl hanterad, var spänningshöjande och intrigförtätande. Men som läsare skulle jag ganska fort bli ganska frustrerad om det hintas och hintas och hintas men aldrig levereras en vettig förklaring.

Så för någon vecka sedan gjorde jag ett experiment. Jag kopierade inledningen av min text, prolog och de båda första kapitlen och klistrade in i två dokument så jag hade två fullständiga versioner av inledningen. Sedan klippte och klistrade jag stora textpartier i det ena dokumentet och stuvade om det så som jag skulle vilja arrangera texten.

När jag var klar hade jag två vitt skilda versioner, en som såg ut exakt som inledningen av mitt manus och en som jag hade stuvat om rejält.

Jag har klippt ut den första scenen ur första kapitlet och klistrat in den som ny prolog, skiftat plats med dagens prolog som blir nytt första kapitel. Sedan skall jag skriva ett eller två kapitel efter det, innan jag återknyter med resten av dagens första kapitel (som måste bearbetas en hel del) som flyttats motsvarande steg framåt och blir tredje eller fjärde kapitel.

Det kändes som om texten blev skarpare i den senare versionen.


En nackdel är givetvis att jag bryter det kronologiska flöde genom texten jag hitintills hållit fast vid eftersom dagens prolog utspelar sig flera dagar före händelserna i den där första scenen ur det befintliga första kapitlet. Men ändå, ibland behöver man bryta det kronologiska flödet. Ibland är det det rätta.


Det kändes bra. Som om situationen imploderade, långsamt men obevekligt – och man förstår varför – och desperata planer, motstridiga viljor och motstridiga agendor mejslas fram ur ovisshet och tydliggörs. Som om texten hade fått bättre flow.

Ja, det kändes som om det skulle kunna funka.

Men vid det laget var jag inte så säker på vare sig mig själv eller på texten som jag hade önskat – man blir lätt som blind för sin egen text när man kämpar som ihärdigast med den. Så jag skickade båda versionerna till min kompis Kerstin för genomläsning med fräscha ögon för att höra vilken inledning hon trodde på.


När jag hörde av Kerstin igen efter några dagar hade hon, liksom jag själv, fastnat för den nya versionen. Så efter noggrant övervägande, och en hel del förhalande och tvekan och velande, har jag beslutat mig för att lägga patienten – förlåt, texten – på operationsbordet och genomföra ett komplicerat ingrepp.

Operationen inleddes i går kväll, när jag klistrade in texten ur version två, parti för parti, på aktuella ställen i inledningen och färgade de kvarvarande partierna av den gamla texten (för den ligger kvar tills jag sett på det med utvilade ögon och är säker på att jag fått det rätt) i avvikande färger.

Nu återstår bara att göra en ny säkerhetskopia innan jag går vidare med nästa steg. Reduktion av den gamla texten.

Är patienten vederbörligen bedövad? Skalpell, tack!