måndag 31 juli 2017

Sitter ni i skuggan?

Det var en fråga vi ofta fick på badplatser och i parker när jag var barn. Och svaret på den frågan var ja. Vi satt alltid i skuggan. Men det var inte vilken skugga som helst vi satt i. Vi satt i lövskugga.

När jag växte upp var solskyddsfaktor ett i stort sett okänt begrepp. Om man använde någonting var det sololja, för att främja en jämnare solbränna.

Problemet med det var att vi alla tre var ljushyllta nordbor som lätt brände oss och fjällade. Så mamma hade, vis av erfarenheterna räknat ut att det optimala sättet (för oss) att sola var lätt lövskugga. På det viset föll solen bara fläckvis på huden - och vartefter solens vinkel förändrades hamnade solade fläckar strax därpå i svalkande lövskugga medan skuggade fläckar fick sin stund i solskenet.

Blåste det litet var det nästan ännu bättre. Man satt hela tiden i ett spel av ljus och skugga och under åtminstone några minuter fick de flesta ställen av ens hud en gnutta sol.

Om det fanns en björk på stranden - eller i parken - var det dess skugga mamma föredrog Björkar hade ett glest lövverk och rörde sig lätt i brisen, dessutom var det ofta torrt under dem.

Mamma var också väldigt bra på at tima lövskuggan. Vi satte oss alltid på en fläck där skuggan just dragit in eftersom det innebar att att marken var torr och uppvärmd. Och vi hade med litet tur lövskugga över oss tills vi var redo att bryta upp.

Vår lilla vana att sola och pick-nicka i lövskugga innebar också att maten höll sig sval längre. Det innebar också att vi oftast fick de platser vi ville ha - alla andra flydde skuggan och häckade i solen för att bli riktigt pepparkaksbruna så fort som möjligt.

Så, ja, vi satt i skuggan.
Och det var smart gjort.



söndag 30 juli 2017

Skrivdagbok, 30 juli

I går kväll avslutade jag trots knäsmärtor som de senaste veckorna gjort det svårt att sitta vid datorn mer än än en tio, femton minuter åt gången fjärde kapitlet på ett tillfredsställande sätt. Och dessutom inom mitt önskvärda kapitellängdsintervall på femton till tjugo sidor och avslutat med en kort scen som jag fått göra månader av research för att få till korrekt.

Så mycket slit, för så få rader. Men det var det värt.


Fjärde kapitlet påbörjades så sent som den tjugofemte juli men tre av scenerna hade skrivits till tredje kapitlet och knoppades av till ett fjärde kapitel först när det tredje hotade att bli såväl för långt som för splittrat. Det blev mycket bättre så här, med två kortare och mer tydliga kapitel.

Kapitelklyvningen innebar också att jag kunde arbeta ut scenerna litet bättre och ge dem mer kött på benen än de hade i ursprungsversionen. Jag kan inte säga annat än att jag är rätt nöjd med utvecklingen.

Femte kapitlet är nu påbörjat. Med fragment av en scen som jag initialt hade tänkt skulle ha avslutat fjärde kapitlet. För mig börjar kapitlens dynamik bli allt mer avgörande, bäst blir det när den kan tillföra energi till texten.




torsdag 27 juli 2017

Skrivfrustration

Ibland är det skrivkramp som lägger hinder i vägen. Men vad frustrationen man känner när smärtorna i knät gör att man bara kan sitta vid skrivbordet och skriva i en tio minuter, en kvart åt gången skall kallas vet jag inte. Skrivsmärtor?

Eller bara frustration?




tisdag 25 juli 2017

Romancenytt!

Om ni inte vet det så är det en stor dag för svensk romance. I dag kommer nämligen Simona Ahrnstedts En enda hemlighet ut på engelska, med titeln Falling.


Stort grattis, Simona, och lycka till!




måndag 24 juli 2017

Elizabeth Hoyt - Duke of Pleasure



Kategori: Historisk romance
Titel: Duke of Pleasure
Ingår i: Maiden Lane series, 11:e boken
Författare: Elizabeth Hoyt,
amerikansk
romanceförfattare

Klass: Engelsk romance
Språk: Engelska 
Utgivningsår: 2016
Epok: Georgiansk, (1740-tal)


Elizabeth Hoyt är en New York Times bästsäljande romanceförfattare som skriver glödande och dramatisk romance. Hennes senaste bok, Duke of Pleasure, är inget undantag.

Med den här boken har Elizabeth Hoyt beseglat sin ställning som en av mina favoritförfattare. Hennes populära Maiden Lane Series, som är helt underbar, utspelar sig under den Georgianska tiden (England hade under 1700-talet och början av 1800-talet en rad kungar med namnet George, där av namnet). Duke of Pleasure, som är den elfte och senaste boken i serien, utspelar sig i 1740-talets London.

Duke of Pleasure är Hugh Fitzroys, Duke of Kyle, och Alfs berättelse och än en gång får vi följa kampen mot Lords of Chaos, som dominerat de senaste böckerna.



Duke of Pleasure
(Baksidestext)

In the Arms of Danger
Bold. Brave. Brutally handsome. Hugh Fitzroy, the Duke of Kyle, is the king’s secret weapon. Sent to defeat the notorious Lords of Chaos, he is ambushed in a London alley-and rescued by an unlikely ally: a masked stranger with the unmistakable curves of a woman.

In the Heat of Desire
Cocky. Clever. Courageously independent. Alf has survived on the perilous streets of St. Giles by disguising her sex. By day she is a boy, dealing in information and secrets. By night she’s the notorious Ghost of St. Giles, a masked vigilante. But as she saves Hugh from assassins, she finds herself succumbing to temptation…

One Kiss Will Change Their Lives Forever
When Hugh hires Alf to investigate the Lords of Chaos, her worlds collide. Once Hugh realizes that the boy and the Ghost are the same, will Alf find the courage to become the woman she needs to be-before the Lords of Chaos destroy them both?




Om handlingen

Hugh Fitzroy, the Duke of Kyle – och kunglig oäkting – har fått i uppdrag att bekämpa Lords of Chaos när han råkar ut för ett bakhåll i Londons slum i St. Giles. Till hans överraskning kommer det halvt legendariska, halvt ökända Ghost of St. Giles till hans undsättning. I stridens hetta gör han ännu en överraskande upptäckt, en som inte överensstämmer med vad traditionen har att säga. Spöket har omisskännliga och påtagligt kvinnliga former.

Alf har är född och uppvuxen i St. Giles, där hon blev övergiven där som barn och fick lära sig att klä sig och uppföra sig som en pojke eftersom det i slummen var något säkrare för ett gatubarn i St. Giles slum att vara en pojke än en flicka. På nätterna iklär hon sig dock Ghost of St. Giles traditionella harlekindräkt och mask och skipar rättvisa för St. Giles fattiga och förtryckta. Den enda som känner till att hon är en kvinna är en av de tidigare Ghost of St. Giles, som tagit henne under sina vingar och tränar henne.

När Alf i sin Ghost of St. Giles persona ser en adelsman hon känner bli förföljd av lönnmördare kan hon inte låta bli att ingripa. Men kanske är Hugh Fitzroy en större frestelse än Alf insett. Hon är attraherad av honom.

Och attraktionen är besvarad, även om Hugh bara är medveten om henne som the Ghost of St. Giles. När Hugh, ovetandes om hennes dubbla identiteter, hyr Alf för att undersöka Lords of Chaos kolliderar deras världar oåterkalleligen.

När det visar sig att det bara är som kvinna Alf kommer att ha en möjlighet att undersöka en av Lordernas hem under en maskeradbal – där hon måste passera som en förnäm dam – är frågan om hon kommer att kunna uppbåda modet att lägga säkerheten i sin invanda identitet åt sidan och våga bejaka sin kvinnlighet. Och om hon kan göra det övertygande nog för att lura Lords of Chaos.



Mitt omdöme

Låt mig bara börja med att säga att jag älskar den här boken. Älskar den! Är tokkär!

Då, så, då har vi det överstökat. Ni anar kanske vad detta kommer att göra med betyget – och det har ni rätt i. Det här är helt enkelt en fullständigt lysande bok!

Måste läsas. Såvida ni inte redan har gjort det. I så fall hoppas jag ni njöt lika mycket av den här ljuvliga pralinen med sin mix av fara, intriger och passion.

Somliga böcker hoppar ur sina pärmar och lappar till en mellan ögonen så man vaknar och är uppmärksam och tänker. Andra böcker suger in en i handlingen och sedan ser man sig aldrig om. Så finns det de få, unika böckerna som lyckas göra bådadera.

Det här är en sådan bok. Det här är historisk romance när den är som allra bäst.

Alf och Hugh är otroligt väl porträtterade huvudpersoner. Båda känns genuina, trovärdiga och övertygande och kemin dem emellan slår formligen gnistor. Relationen som växer fram dem emellan känns stark och äkta, med mycket tillit och förtroende men också en del avvaktande och återhållsamt.

Lika fint skildrad är Hughs inte helt okomplicerade relation till sina moderlösa söner. Och pojkarnas relation till den äldre gatupojken Alf, som de söker sig till i sin sorg.

Alfs dubbla identiteter används skickligt, eftersom Hugh redan tidigt är medveten om att the Ghost of St. Giles är en kvinna men det dröjer längre innan han inser att Alf och the Ghost of St. Giles är samma person. Så det är på sätt och vis två olika relationer som växer fram dem emellan. En passionerad attraktion mellan Hugh och the Ghost of St. Giles och en halvt motvillig vänskapsrelation mellan honom och Alf.

Jag tror att det här mycket väl kan vara en av Elizabeth Hoyts allra bästa böcker. Om inte annat, så åtminstone en av mina absoluta favoriter. Det är i alla fall en av de absolut bästa engelsk historiska romance jag läst på länge – och då har jag ändå läst en hel del riktigt, riktigt bra historisk romance.

Jag tror jag lämnar det vid detta, jag kan inte säga mer utan att spoila någonting. Men läs, läs, läs!



Betyg: 10 hjärtan av 10

https://elisabetnielsen.blogspot.se/p/blog-page_70.html




(som har en annan betygsskala)





Duke of Pleasure
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen






tisdag 18 juli 2017

En helg av smärtor...

Och än är det inte över. Nu, sedan i söndags kväll, är det vänster knä som bråkar med mig. Hade en dålig natt i natt, med smärtor som höll mig vaken under ett par timmar.

Knän. Man klarar sig inte utan dem. Men ibland är de skitjobbiga.



söndag 16 juli 2017

Meredith Duran – A Lady's Code of Misconduct




Kategori: Historisk romance
Titel: A Lady's Code of Misconduct
Ingår i: Rules for the Reckless serien, 5:e boken
Författare: Meredith Duran,
amerikansk
romanceförfattare

Klass: Engelsk romance
Språk: Engelska 
Utgivningsår: 2017
Epok: Viktoriansk, (1860-tal)


Meredith Duran är en förhållandevis ny bekantskap för mig, hitintills har jag bara läst en bok av henne och att det råkar vara två år sedan beror inte på att jag inte gillade eller uppskattade den boken utan på att min bokbudget de senaste åren varit strikt begränsad.

Meredith Duran är en amerikansk romanceförfattare och de böcker jag läst av henne utspelar sig under den viktorianska tiden, d v s under Drottning Victorias regeringstid. Eftersom båda böckerna ingår i samma serie kan jag inte säga om allt hon skriver hör hemma i denna epok, hon lär ha skrivit en eller ett par böcker som utspelar sig under tidigare perioder.

Skall jag däremot utgå från dessa båda böcker är hon det slags författare som skriver tätvävd historisk romance med många bottnar och ofta tvära kast och twists i intrigen. När man tror att man klurat ut intrigen får man snabbt lära sig att nejdå, det hade man inte alls.

Detta är Crispin Burkes och Jane Masons historia. Han är en uppåsträvande och skrupulös politiker, hon dottern till idealistisk politiker.



A Lady's Code of Misconduct
(Baksidestext)

A deal with the Devil...
Trapped in the countryside, facing an unwanted marriage and the theft of her fortune, Jane Mason is done behaving nicely. To win her freedom, she’ll strike a deal with the most dangerous man she knows – a rising star of politics, whose dark good looks mask an even darker heart.

...Never goes to plan.
The bitter past has taught Crispin Burke to trust no one. He’ll gladly help a lovely young heiress, provided she pays a price. But when a single mistake shatters his life, it is Jane who holds the key to his salvation. And in a world that no longer makes sense, Crispin slowly realizes that she may be the only thing worth fighting for…




Om handlingen

Crispin Burke är parlamentsledamot, en stigande – men korrupt –stjärna med siktet inställt på att bli premiärminister – och inte beredd att låta någonting stå i hans väg. När hans tidigare närmaste allierade visar sig vara en belastning drar han sig inte för att tvinga en medlem av dennes hushåll att spionera för honom.

Men kanske spelar Crispin denna gång allt för högt. Han blir överfallen och lämnad som död. När han, till allas förvåning, överlever och vaknar upp är fem år av hans liv borta. Han förstår ingenting av hur han blivit den politiker han blivit. Eller varför han inte kan känna igen sin egen hustru – även om han finner henne attraktiv.

Jane Mason är en förmögen arvtagerska som efter sina föräldrars död är fast hos sin farbror och faster, som håller henne isolerad och kuvad. När hon inser att de planerar att tvinga in henne i ett äktenskap med deras bortskämde, odräglige son spelar hon ett desperat spel för sin frihet. Hon, som varit van att bli nonchalerad har å Crispins vägnar de senaste månaderna lyssnat efter ett speciellt namn. När han blir överfallen och alla tror att han skall dö blir hennes situation desperat.

Desperat nog för att hon skall spela högt och farligt med falska vigselbevis och utge sig för att vara den döende Crispins hustru. När hennes make till allas förvåning överlever, blir saker komplicerade. Speciellt som han är övertygad om att de verkligen är man hustru.

Om hon erkänner sin bluff och avslöjar sanningen skulle hon skickas direkt tillbaka till sin farbrors familj. Och hon känner Crispin väl nog för att veta att den dag han återfår minnet kommer hans vedergällning att bli fruktansvärd.

Samtidigt har de konsekvenserna av Crispins politik och tveksamma allianser att kämpa med. Och den affär Crispin rotat allt för djupt i, den finns kvar som ett hot.

Medan Crispin frågar sig hur han blivit den korrumperade och hänsynslöse man han blivit – och vad han kan göra för att gottgöra det – undrar Jane om hon överhuvudtaget känner honom.



Mitt omdöme

Det här är ännu en bok som inte är helt lätt att bedöma eller betygssätta. Jag gillar A Lady's Code of Misconduct över lag. Början är stark. Det är sällan den manlige huvudpersonen i en romance är en sådan ohederlig skitstövel, men Crispin Burke klarar det med glans. Han klarar också övergången från lysande men korrumperad politiker till en man som förlorat minnet av flera år av sitt liv och inte har något grepp om hur han blivit den man han blivit.

Jane är också väl tecknad i sin roll, som desperat men resursfull arvtagerska som inte på villkors vis vill gifta sig med sin odräglige kusin. Hon spelar ett högt och desperat spel med falska vigselbevis och utger sig för att vara den döende Crispins hustru. Det är ett spel som är väsensfrämmande för hennes natur – men som hon till sin förvåning har fallenhet för.

När Crispin till allas förvåning överlever, blir Janes ställning komplicerad. Speciellt som Crispin är övertygad om att de verkligen är man och hustru. Därefter följer en rad politiska förvecklingar, som utvecklar sig närmast lavinartat, medan Crispin med Janes hjälp försöker pussla samman bitarna av sitt liv och förstå dem. Jane oroar sig för att hon för Crispin bakom ljuset, samtidigt som hon oroar sig för vad som kommer att hända den dag han återfår minnet. Samtidigt slits hon mellan minnet av den man han var och den man han är nu – den man hon fruktar och den hon inte vill mista.

Vid sidan av de politiska förvecklingarna försöker Crispin och Jane reda ut händelserna som ledde fram till överfallet – någonting som tycks vara starkt förknippat med det namn Jane lyssnat efter i sin farbrors hushåll. Genom boken löper också de motsättningar som finns mellan Crispin och hans familj.

Början är stark. Fortsättningen är riktigt, riktigt bra. Men dessvärre upplever jag att berättelsen tappar litet fokus på huvudpersonerna på slutet och istället fokuserar på att sätta upp för nästa bok i serien. Möjligen två böcker. Slutet går dessutom litet för fort för min smak. Det känns som ett par scener som hade behövts på slutet har slopats. Eller litet brådstörtat och skissartat återberättande i andra scener.

Boken är 385 sidor lång och misstanken finns att några scener kanske fick slopas – eller kortfattat skissas upp i återberättande form – för att den skulle landa under 400 sidor. Det något brådstörtade slutet drar tyvärr ned såväl helhetsintrycket som betyget för en annars utmärkt och klart läsvärd bok.



Betyg: 7 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/betyg-7-av-10.html




(som har en annan betygsskala)





A Lady's Code of Misconduct
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen






fredag 14 juli 2017

Ingen bra dag

Vaknade med fotsmärtor och smärtor i fotled och knä. Samtidigt. Eftersom det innebar att jag fick lägga extra tyngd på käppen hade jag snart nog också ont i axlar och skulderparti. Jag går på värktabletter och gör av förklarliga skäl inte många knop i timmen för närvarande.

Sedan var pendeltåget jag skulle åka med försenat. På grund av den något bisarra anledningen "Personalbrytning".

Jag undrar vad de håller med på på bolaget som kör pendeltågen. Låter inte som en plats där man skulle vilja jobba. Och vad gör facket?

Det inställda pendeltåget ledde till att jag, slut och utsjasad, linkade in på ett seminarium en kvart försenad.
  

Nästa steg mot en riktigt dålig dag var att mitt länge efterlängtade bokpaket med en klassisk Lisa Kleypas från min bokhovleverantör, Bokus, skulle ha anlänt i dag. Och enligt Brings paketservice skulle det ha blivit utdelat/mottaget. Jippieeee... Nej, då.

Det var bara det att var mitt bokpaket än hade blivit utdelat/mottaget, så var det inte i mitt brevinkast.

Efter samtal med Bokus är de nu på spåret för att försöka spåra mitt bokpaket på avvägar. Dessvärre lär jag inte få veta någonting för än tidigast på måndag. Det var den helgläsningen, det.

Som sagt, ingen bra dag.


Och Bring?
Bring back my darlings to me!





torsdag 13 juli 2017

Skriva om större och starkare historier

Jag har just läst en intressant artikel i tidningen Skriva om hur man kan skriva sina historier bättre och starkare genom att arbeta mer med äkthet och trovärdighet. Riktigt bra, faktiskt, med klar och tydlig uppställning av olika problemområden och hur man kan lösa dem så att berättelsen vinner på lösningen.

Här är sju nycklar till att skriva större historier


Artikeln bjöd på ett par aha-upplevelser - mest sådant jag inte riktigt kunnat sätta fingret på - och det är värt att ta sig tid att läsa den.



tisdag 11 juli 2017

Premiärtur, nostalgitripp och god glass

I dag blev det premiärtur för min del på Citybanan. Åkte den i hela dess längd för "min" pendellinje, d v s ända ut till Sundbyberg för att sedan återvända till Stockholm Odenplan med vändande tåg. Mäktig anläggning, och då såg jag bara delar av den stationen.

Från Odenplan gick färden vidare med buss till Karlberg och Stockholms Glasshus - jag var ju givetvis tvungen att se hur smidigt det skulle att ta sig dit nu när Karlberg upphört som pendeltågsstation. Och det funkade över förväntan. Det enda problemet var varifrån bussen skulle gå (jag hittade rätt busshållplats vid tredje försöket).


Men åter till Karlberg. Jag firade premiärturen med en lyxig trekulors glassbägare och slog mig ned vid uteserveringen. Det rådde en märklig stämning av overklighet i kvarteren, det hade blivit så - tyst. Så stilla.


Som genom ett trollslag hade ett trafiknav - låt vara ett mindre trafiknav - med myllrande, kryllande strömmar av människor och bussar och trafik omvandlats till några sömniga kvarter som är en smula "off" folkvimlet och allfarvägarnas larm och sorl.

Kanske är det bara jag som är nostalgisk, men -
Platsen kändes plötsligt litet öde.

Det kommer förmodligen att gå över. Att så småningom kännas lugnt och rofyllt och avkopplande. Men det kommer förmodligen att krävas en tid av anpassning och omställning innan dess när man i så många år varit van vid liv och rörelse och larm och trafikbrus.

Jag kommer att återvända. Inte bara för glassens skull. Inte bara för traditionernas. Det kommer att bli intressant att se hur kvarteren kring Karlberg nu kommer att utveckla sig. 


Vid återkomsten till Stockholm Odenplan påpekade jag för SLs stationsvärdar att en tavla vid utgången som visade busslägena och vilka bussar som gick varifrån var det enda jag saknade vid vår fina, nya station. Det skulle underlätta för vilsna resenärer och göra det smidigt att utveckla de nya resemönster Citybanan medför. Och kräver.


Ja, det var litet om min dag.
Premiärtur. Nostalgitripp. Och riktigt god glass.




söndag 9 juli 2017

Ja, så vidare märkvärdig var den inte

Så här, den dag när den största spårrelaterade infrastruktursatsningen i Stockholms historia sedan man knöt samman tunnelbanenätet rakt genom Stockholms stadskärna, är det faktiskt inte dagens invigning eller Citybanan som helhet som jag refererar till.

Jag refererar till en byggnad som för länge sedan försvunnit, ur såväl stadsbilden som folkminnet, fast alla vi som åkt pendeltåg och bytt färdmedel på Centralen och alla vi som någon gång anlänt till Stockholm med fjärrtåg påmints om dess existens varje gång vi passerade Centralens stora vänthall. Den är en tillbyggnad - det här är inte första gången man gör stora förändringar vid och kring Stockholms Central.

Den första stora förändringen i Stockholms järnvägsnät var faktiskt Stockholms Central självt och dess bangård och perronger. De fanns inte från början, när utbyggnaden av Sveriges järnvägsnät nådde Stockholm från såväl norr som söder. Då fanns det Södra Station på Södermalm för södergående tåg och och Norra Station vid Norra Bantorget för norrgående tåg (båda uppförda på 1860-talet).

Däremellan låg hela Stockholms stadskärna, Mälarens vatten och Söders höjder. Ingendera var på den tiden hinder lätta att forcera. Men forceras skulle de, man ville nämligen redan på den tiden binda samman järnvägslinjerna genom Stockholm.

Resultatet kom att gå till historien som sammanbindningsbanan, ett namn som för oss förlorat sin betydelse i historiens dunkel men som för den tidens stockholmare måste ha varit en lika stor omställning som Citybanan är för oss. Eller Tunnelbana genom stan, på sin tid.


Sammanbindningsbanan stod klar 1871. Vid Vasagatan uppförde man en pampig och storslagen Centralstation som skulle befästa Stockholms ställning så som varandes en europeisk huvudstad som nu var vederbörligen inkopplad på järnvägsnätet.


Så här såg Stockholms Centralstation ut runt 1890
 
Den del av Stockholms Central som vetter mot Vasagatan är den samma i dag, även om den genomgått en rad ombyggnationer genom sin nästan 150-åriga historia.

Och på baksidan av denna pampiga stationsbyggnad, över delar av spårområdet, byggde man en banhall.

Visserligen kunde jag, när jag först stötte på uppgiften, läsa på Wikipedia att banhallen var en anspråkslös byggnad. Men när man (jag) hör ordet banhall tänker man (nåja, jag, då!) på de pampiga banhallarna över vissa kontinentala centralstationer. Så jag är rädd att fantasin möjligen skenade iväg med mig.

Ja, fantasin. För ända sedan jag för några år sedan snavade över den här uppgiften har jag till min frustration inte kunnat finna några bilder på denna banhall. Men i går lyckades jag äntligen, efter mycket letande och googlande finna några få bilder på denna uppenbart fotoskygga byggnad.  


Och jag kan förstå varför den inte är så väl dokumenterad för sorgligt nog hade Wikipedia fullkomligt rätt. Banhallen vid Stockholms Centralstation förebär inga som helst likheter med de mer praktfullt utformade banhallar man kan se i andra städer som har sina banhallar i behåll.


Banhallen utmärkte sig just inte för några större skönhetsvärden


Tyvärr påminner den mest om en stor, mörk och dragig lada. Utan gavlar. Så jag sörjer inte direkt över att banhallen, när Stockholms Centralstation en bit in på tjugotalet blivit sorgligt underdimensionerad i förhållande till antalet ankommande och avgående tåg och antalet passagerare som dagligen passerade genom den, revs för att ge plats åt dagens stora och luftiga vänthall med sitt tunnvälvda tak. Och jag får väl erkänna att jag, från det att jag först läste om den banhall som existerade vid den tid när de flesta av mina berättelser utspelar sig tills det att jag i går såg bildbevisen, föreställt mig att den skulle ha vissa likheter med den ljusa och luftiga byggnad som efterträdde den. Så mäktig, är nämligen fantasins kraft.

Men lägg till ett tidstypiskt tåg, med ånglok och rökmoln, på väg ut från banhallen - och min fantasi spinner loss på alla cylindrar!


Ångtåg lämnar Stockholms Centralstation, kring sekelskiftet


Ångtåg lämnar Stockholm, början av 1920-talet. Banhallen i bakgrunden.


Jag gör research och ni får en ofrivillig historielektion om infrastrukturprojekt i en svunnen tid den dag vår tids största infrastrukturprojekt invigs här i Stockholm. Historiens vingslag - och något av en nostalgitripp. Hoppas jag inte tråkat ut er.

Nu vet jag hur banhallen såg ut - något av en besvikelse, faktiskt. Jag hade föreställt mig någonting i stil med Centralens stora vänthall fast med spår istället för marmorgolv. Men nu vet jag vad jag har att arbeta med. Loken har ångan uppe, fantasin spinner loss, äventyret - och berättelsen - kan ta sin början.




onsdag 5 juli 2017

Christina Schiller – Hemligheter små


Kategori: Contemporary romance
Titel: Hemligheter små
Ingår i: Forsberga-serien, 1:a boken
Författare: Christina Schiller,
Sven
sk romanceförfattare

Klass: Svensk romance
Språk: Svenska 
Utgivningsår: 2017
Epok: Nutid


Christina Schiller debuterade i våras med en nyskriven svensk romance. Hemligheter små, den första delen i hennes Forsberga-serie, är utgiven av HarperCollins Nordic Förlag. Hemligheter små är en varm och vemodig – och stundtals smärtsam – berättelse om förluster och förlåtelse och kampen för att gå vidare. Och, givetvis, om förälskelse.

Christina Schiller är en av årets debuterande författare som under 2017 bloggar på Debutantbloggen. Även om hon idag är bosatt i Västergötland är Christina värmländska och det är någonting man kan märka i hennes bok som har en genuin känsla av småstad, sommar och natur.

Hemligheter små, den inledande delen i Forsberga-serien, är Alexandra och Daniels historia – och här blommar verkligen kärleken.



Hemligheter små
(Baksidestext)

Tiden har stått stilla i den värmländska småstaden Forsberga. Men för Alexandra är ingenting sig likt.

För tio år sedan lämnade Alexandra sin hemstad. När hennes mamma blir sjuk tvingas hon återvända – till barndomsvännen Daniel, till blomsteraffären hon älskade men också till de smärtsamma minnen hon flytt från.

Mötet med det förflutna rör upp starka känslor och dessutom visar det sig svårare att bevara gamla hemligheter än hon trott…




Om handlingen

Det kommer inte att bli lätt att försöka sammanfatta handlingen utan att spoila någonting men här är det.

Alexandra är fotograf och har tillbringat många år i Göteborg. Det är först när hennes mamma blir sjuk som hon återvänder till Forsberga, den lilla värmlandsstaden där hon växte upp. Hon återvänder motvilligt, hennes sista tid i Forsberga var fylld av omskakande händelser och smärtsamma förluster – och de minnena har följt henne genom åren.

Men hon återvänder också med en känsla av att det kanske är dags att möta det förflutna, hur smärtsamt och krävande det än kommer att bli.

Tyvärr dröjer det inte länge innan förföljelserna startar på nytt.


Under tiden har Alexandras oskiljaktiga barndomsvän, Daniel Bergnér, blivit kvar i Forsberga och tagit över familjeföretaget – en handelsträdgård som han fått att blomstra. Daniels relation till sina föräldrar är ansträngd eftersom han känner att han och hans lillasyster ständigt har fått stå tillbaka för deras sorg över den äldre brodern, Adam, som dog i en bilolycka.

Relationen mellan Alexandra och familjen Bergnér är också milt sagt ansträngd. Daniels föräldrar, Sofia och Axel, håller henne ansvarig för deras äldste sons död. Och Sofia var en gång i världen förälskad i Alexandras pappa.

Relationen mellan Alexandra och Daniel är komplicerad redan från början. Inte blir det mindre komplicerat av attraktionen som flammar upp dem emellan. Eller att Alexandra bär på smärtsamma hemligheter, hemligheter hon ännu inte är beredd att tala om – och som Daniel inte lyckas låta bli att peta på.

Vad som komplicerar saken ytterligare är att Alexandra rycker in för sin mamma i hennes blomsteraffär, vilket ofrånkomligt drar in henne och Daniel i ett ännu närmare samarbete. Blomsteraffären var hennes barndoms trygga mittpunkt, men inte ens där får Alexandra vara ifred för förföljelserna.

In i turerna mellan Alexandra och Daniel dras också deras gemensamma barndomsvänner – Kim och Patrik, blivande föräldrar – som med osviklig lojalitet måste försöka väga två sidor mot varandra.



Mitt omdöme

Christina Schiller lägger en ny och kompetent röst till den våg av småstadsromance som nu växer fram vid sidan av den mer Stockholmscentrerade som initialt dominerande svensk contemporary romance. Hemligheter små en varm, vemodig och hoppfylld berättelse om förluster och förlåtelse och kampen för att orka gå vidare. Om en förälskelse som flammar upp vid ett återseende mellan två skolkamrater som en gång i tiden var oskiljaktiga.

Hemligheter små är överlag en välskriven bok. Christina Schiller får fram såväl värmen, osäkerheten och tvekan mellan Alexandra och Daniel som attraktionen och förälskelsen. Språket har överlag en elegans och smidighet och Alexandra och Daniel känns som väl utvecklade personer som är såväl sårade som sårbara. Lika väl utmejslade är det stödjande paret, Kim och Patrik, som har sina egna problem att brottas med.

Boken bjuder stundtals på smärtsam läsning. Förlusterna som drabbat personerna är svåra, motsättningarna mellan familjerna går på djupet – och det är en schism som sträcker sig över flera generationer.

Samtidigt är det en bok där kärleken blomstrar. I mer än en bemärkelse. För blommorna står i centrum, såväl för Alexandra och hennes mor som för Daniel och hans familj.


Men även om Hemligheter små är en riktig läckerbit för romanceälskare så har den dock vissa flaws. På sina håll känns det, oftast utan att jag kan sätta fingret på det, som om vissa pusselbitar saknas. Som om berättelsen tappar kontakten med sin botten. Som om Christina har allt klart för sig i huvudet men glömt att få med dem i boken. Eller tvingats stryka detaljer – för mestadels rör det sig om just detaljer – för att texten skulle rymmas i bokens format.

För att ta ett par konkreta exempel så känns Mauds bakgrund, boken igenom, bortsett från detta med blommorna ganska diffus. Det känns som om jag både hade velat och behövt veta mer om henne och hennes liv i Forsberga för att få mer djup och skärpa när det gäller konflikten. Och jag hade gärna velat ha uppgörelsen mellan Alexandra och Sofia som en scen i boken och inte bara få den nämnd i förbigående.

De flesta saknade pusselbitar kan dock, i alla fall delvis, förklaras med att Hemligheter små är den inledande delen i en serie och att luckorna förhoppningsvis efterhand kommer att fyllas i de kommande böckerna.

Sedan finns det också litet för många ställen där det känns som om Christina inte riktigt vågat lita på dialogen utan förstärkt den (sade recensenten frustrerat). Det är kanske bara jag som är petig – och enstaka förstärkningar hade jag blundat för. Men de är litet väl många för min smak och tyvärr känns det som om språket här snubblar, som på osynliga trösklar, och mister något av den elegans och följsamhet som annars präglar boken.


Men det är också mina enda invändningar. Det här är en lysande debut av Christina Schiller och på det stora hela är Hemligheter små ett klart läsvärt tillskott till den nya vågen av svensk romance. Stråk av värme, humor, vemod och sorg tvinnas samman till en gripande berättelse där två starka men sårbara personer söker sig fram till varandra – kan det bli bättre?

Om ni gillar svensk romance får ni för allt i världen inte missa Hemligheter små!

Och Christina Schiller, är definitivt en ny röst att räkna med inom svensk romance.



Betyg: 8 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/blog-page_29.html




(som har en annan betygsskala)





Fotnot:
Jag mottog boken som gåva. Det har inte påverkat denna recension på något sätt.








Hemligheter små
finns att köpa hos bl a
Adlibris och Bokus








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen





söndag 2 juli 2017

Invigning av Citybanan

Söndagen den 9:e juli invigs Citybanan med festligheter på de nya stationerna Stockholm City och Stockholm Odenplan.

Jag är inte säker på om själva invigningsceremonin är öppen för allmänheten men under eftermiddagen är stationerna i alla fall öppna för allmänheten och det kommer också att gå en smygpremiärtur mellan de båda stationerna.


Om några av er är intresserade av att se det största infrastrukturprojektet - och den största samhällsomvandlingen - sedan man drog tunnelbanan tvärs genom stadskärnan på femtiotalet innan alla andra kan åka den nya sträckan måndagen den 10:e juli.




7000 tecken senare...

...inser jag en smula uppgivet att jag gjort det igen. Blivit uppspelt inför tanken på en ny novelltävling med romance-tema. Trott att den här gången var det väl ändå själva tusan om jag inte skulle klara det!

Och skakat av mig mina dyrköpta erfarenheter när det kommer till noveller. Noveller är helt enkelt inte mitt format. Punkt.

Jag är mer tegelstensformat skribent. Där får jag utrymme att bre ut mig språkmässigt. Att twista twisterna ett varv till och förtäta intrigen. Att låta en underintrig lynga iväg genom undervegetationen tills den, när man minst anar det, poppa upp längre fram och kasta huvudintrigen ur kurs.


Noveller...

ÄR INTE MITT FORMAT!!!


Men lär jag mig det?

Uhu. Näpp!

Ni som har hängt med länge nog här på bloggen minns nog debaclet med förra sommarens novelltävling (Hemmets Veckotidning, 12.000 tecken). Som slutade med att novellen, typ - exploderade. När jag vips satt med 13.000 tecken utan att huvudpersonerna ens hade träffats (de fanns ombord på samma skepp, och de rörde sig båda två på skeppsdäcket, men de hade ännu inte sprungit på varandra) eftersom bakgrundshistorien exploderade.

Så där satt jag, med grunden till ännu ett romanprojekt istället.

Om ni vill läsa mer om den resan kan ni göra det här:



Den här gången var det Järfälla Tidning som utlyst en romancenovelltävling. Max 4000 tecken, inklusive blankslag. Glad i hågen började jag knåpa på en idé som hade vissa möjligheter. 

Ett dygn - och 7000 (!!!) tecken senare (exklusive blankslag) och det utgör ändå bara början av texten - inser jag att loppet är definitivt, oåterkalleligen kört. Jag sitter här med vad som utgör kanske den första fjärdedelen av en novell. En novell som torde landa någonstans runt 25.000 - 35.000 tecken om den överhuvudtaget skulle kunna fungera som en läsbar novell.

Ännu ett novelltävlingsmässigt magplask för mitt vidkommande. Att jag aldrig kan lära mig att noveller, åtminstone inte så här korta noveller, inte är mitt format.

Jag är ordrik. Jag är detaljerad och mångordig. Jag är yvig. Jag är oförmögen att skriva korta saker. Åtminstone att skriva korta saker och få dem bra.

Inse det, Elisabet.
Inse - och acceptera.


Kan vi nu lova oss själva att vi inte kommer att göra om den här galenskapen?

Tja. Det kan vi.
Kanske.

Till dess någon annan utlyser en romancenovelltävling.

Och jag får för mig att jag kan.
Att det kommer att gå den här gången.
Att det här är gången när jag kommer att lyckas.


Nåja, det blev åtminstone inte upptakten till ännu ett romanprojekt den här gången och man får väl vara tacksam för det lilla.


Lärdomar att dra:
  • Noveller är inte mitt format
  • Noveller är inte min styrka
  • Håll dig till dina styrkor
  • Gör mesta möjliga av ditt bästa format
  • Författarmässiga magplask svider mer i själen än i magskinnet
  • Elisabet SKALL hålla sig borta från novelltävlingar


Två av mina fullbordade noveller, Isjungfrun och November (båda i intervallet 15.000 - 30.000 tecken), finns att läsa här på hemsidan. De är kanske inte över sig bra, men de representerar mina hitintills bästa försök att skriva noveller. Och de kan kanske förklara varför jag inte är något vidare på det. Och, likaledes, varför korta noveller inte är mitt format.



lördag 1 juli 2017

Romancenytt!

Hallå Romancesverige - har ni sett det här?

Novelltävling!!!

Järfälla tidning har utlyst en novelltävling.

Temat skall vara romance, det skall sluta lyckligt och novellen skall vara max 4000 tecken. Och den skall var inne senast 14 augusti.

Vinnande bidraget publiceras i tidningen och i juryn sitter ingen annan än Simona Ahrnstedt!

Mer kan ni läsa i länken här ovan.


Så, mina romanceskrivande vänner!

Om ni är sugna på att skriva en romancenovell så fram med anteckningsböckerna, vässa pennorna och starta datorerna. Öppna dammluckorna på vid gavel och kasta er rakt ut i strömvirvlarna.

Och lycka till!




Problemet med klimatförnekare

Problemet med klimatförnekare är egentligen inte så mycket att de har fel utan att de är:

  • Extremt resurs- och kapitalstarka
  • Högljudda och påstridiga när det gäller att hävda sin åsikt
  • Så kortsiktigt giriga som situationen tillåter

Och att de:
  • Ifrågasätter, nonchalerar och undergräver tilltron till forskning, kunskap och fakta 
  • Avsiktligt förvränger forskning, kunskap och fakta
  • Förfalskar forskning, kunskap och fakta 
  • Sprider desinformation och skapar förvirring 
  • Offrar ekologin och goda livsvillkor för människor (och djur) till förmån för profiten
  • Utgör icke låsningsfria bromsklossar för seriöst arbete med miljöns-, ekologins- och mänsklighetens framtid


Jag har nog glömt någonting, det har jag säkert. Men det är i alla fall en början till en sammanfattning av problemet med klimatförnekare.

Och, jo, om ni vill veta min personliga åsikt så har de dessutom fel.