torsdag 31 augusti 2017

Skrivdagbok, 31 augusti

Efter en ordentlig urladdning av energi för någon vecka sedan har skrivtakten mattats något. Trots det har det gått sakta men stadigt framåt med sjätte kapitlet och i går kväll landade det på sjutton arbetssidor. Gott och väl inom det intervall på femton till tjugo arbetssidor jag helst vill att mina kapitel skall ha.

Under morgon har jag fortsatt att utveckla ett par scener litet bättre - för det finns alltid utrymme för trimning, slipning och polering. Just nu känner jag mig rätt nöjd med resultatet. Nu skall sjätte kapitlet få vila några dagar medan jag försöker få upp sjunde kapitlet på bana.

För det finns redan ett sjunde kapitel. Jag knoppade av ett par scener som inte riktigt hörde hemma i sjätte kapitlet i går kväll. Problemet är att de där scenerna inte heller platsar i inledningen till sjunde kapitlet, så det är bara till att sätta fingrarna mot tangentbordet och skriva.

Om ett par dagar, när jag kan se på det med fräscha ögon, skall jag gå igenom sjätte kapitlet igen och se vad som behöver ändras. Vad som behöver trimmas. För det finns alltid någonting som behöver trimmas. Som får en att tänka - "hur fasen tänkte jag egentligen?"


Ni vet. Skrivarliv.
Skulle inte vilja vara utan det.



onsdag 30 augusti 2017

Ständigt dessa duvor

I natt, just som jag var på väg att somna, smällde någon av en raket här utanför. En enda, så även om jag hoppade högt hade väl det i sig inte hindrat mig från att somna om. Men smällen och ljusskenet skrämde duvan - eller duvorna, det kan ha varit mer än en - som avsett att övernatta på min balkong så den/de fick hysteriskt anfall.

Och när duvor får hysteriskt anfall -

- måste man förmodligen var stendöv för att kunna sova.

Det dunsade när duvorna flög in i balkongräcket - eftersom de var för hysteriska och för desorienterade för att fatta att de måste upp över det. Det skreks. Det flaxades frenetiskt. Det dunsades mot balkongräcket, om och om igen, och innan de tagit sig därifrån var jag klarvaken.


Trött som jag var, efter några förkylningskorta nätter, hade jag lagt mig redan någon gång kvart över nio. Tack vare duvincidenten var jag inte redo att göra ett nytt försök förr än ett gott stycke efter elva. Som jag sedan vaknade tidigt på grund av hostan är det kanske förståeligt om jag för närvarande inte så där över sig positivt inställd till duvor. Faktum är att det här, just nu, är min käraste fantasi.





tisdag 29 augusti 2017

Vad fel färg kan göra

För några veckor sedan tog jag inför en utflykt tillsammans med Kerstin fram en kär gammal sjal som tyvärr blivit ytterst sparsamt använd eftersom jag köpte någon gång runt millennieskiftet - just innan jag gick på en färganlys.

Sjalen fanns i tre varianter - silver, brons och guld. De var ljuvligt mjuka och följsamma färgerna var alla lika tilltalande och jag visste att jag skulle ha en av dem. Frågan var bara vilken?

Det blev guld. Den hade ett slags guldig bärnstens-/honungsgul guldig ton som bara var fullständigt oemotståndlig. Och jag har alltid haft en passion för bärnsten, så - ja, ja, jag erkänner, jag föll. 


Kort efteråt gick jag på färganalys. I sig en omvälvande upplevelse, jag hade gjort en hel del genomgående fel när det gällde färger. Det visade sig att sjalen låg långt utanför min färgskala. Faktiskt ljusår utanför den.

Jag skulle ha kyliga färger.
Och jag skulle definitivt ha köpt silversjalen istället.


Så sjalen har fått tillbringa mycket av sin existens i en byrålåda. Men när vi nu skulle sitta vid vattnettänkte jag att en litet tjockare sjal än min blå- eller grå- och rosamönstrade (båda lika tunna) kanske skulle vara skön om det blåste. Jag tog fram sjalen, och tog ut den i badrummet och höll upp den mot ansiktet i bästa belysning framför spegeln för att se hur illa det egentligen kunde vara - och skrek rakt ut!


När jag var yngre och mitt hår hade en nyans rätt nära den ständigt våta delen av en sandstrand - eller senare, när jag färgade håret i olika kyligt rödbruna nyanser - gjorde fel färg kanske inte så mycket. Då kunde jag kanske ha kommit undan med att använda den, under förutsättning att jag kombinerade den med någon av mina rätta färger.

Men nu, när det är så mycket grått i håret - Uck!!!

Allt det grå blev plötsligt tio gånger så tydligt - och jag såg ut att vara fem, om inte tio år äldre ut.

Huga.


Så skratta inte åt färganlyser. De är inte fåniga, de kan faktiskt vara en värdefull investering. En som hindrar er från att investera, dyrköpt och känslomässigt, i kläder och accessoarer med helt fel färger. 

Jag hade en av mina tunnare sjalar på mig när Kerstin och jag åkte iväg på vår utflykt till Gustavsberg och den förslog gott och väl, så mycket blåste det inte.


Och guldsjalen?

Den fick min fina kompis Kerstin. Hon har i alla fall färgerna för att bära upp den.



fredag 25 augusti 2017

Skrivdagbok, 25 augusti

Trots att förkylningen mår mer prima än jag blev det faktiskt en ganska lyckad skrivdag i går också. Ägnade större delen av dagen åt att fila och trimma femte kapitlet. Läste genom det, från början till slut, och gjorde några mindre justeringar och korrigeringar på vägen tills det hade bättre rytm och flöde. Just nu känner jag mig rätt nöjd - och färdig - med det kapitlet.

Jag avknoppade några överflödiga scener från femte kapitlet till ett sjätte för ett par dagar sedan och i går kväll påbörjade jag också arbetet med det kapitlet. Det återstår inte mycket av de överflödiga scenerna men jag har återanvänt vissa formuleringar jag var nöjd med i ett par nya scener. Vad jag är särskilt nöjd med är att jag nu får in litet kvinnligt perspektiv i handlingen.

Jag har oroat mig litet över det där. Den kvinnliga huvudpersonen ägde prologen. Det var bara hon, när hon mottar ett kryptiskt telegram (jag skriver historiskt) som väcker en rad frågor och farhågor. Eftersom prologen slutar med att hon undrar vad som hänt där hemma som man inte kan skriva rakt ut backar jag därefter bandet några dagar och skriver om dessa händelser.


Det innebär att de fem första kapitlen är nästan helt mansdominerade. Första kapitlet är inte ens berättat ur den manlige huvudpersonens perspektiv utan ur hans motståndares (nej, jag kallar honom inte skurken, det vore en grov överdrift). I andra och tredje kapitlet bollas perspektiven mellan de båda männen och i fjärde kapitlet för den kvinnliga huvudpersonens far och farbror ordet.

I fjärde kapitlet blir det dock litet kvinnlig medverkan i form av farbroderns dotter och brödernas kusin och fostersyster som båda närmast stjäl scenerna (men det skulle av olika skäl bli berättartekniskt fel i det här skedet att ge dem berättarperspektivet). I femte kapitlet växlar berättarperspektivet mellan alla fyra männen ända till sista scenen, som kusinen och fostersystern fullständigt äger.

Sjätte kapitlet öppnar med en scen med manlige huvudpersonens farmor. Även om jag tidigare skrivit ur båda dessa kvinnors perspektiv längre fram i texten har det varit roligt och lärorikt att så att säga möta dem så här i början. Speciellt kusinen och fostersystern, som kom att spela en större och viktigare roll än jag från början avsett och därför kändes litet diffus när hon (och berättelsens utveckling) plötsligt krävde mer utrymme.


Från den kvinnliga huvudpersonen har vi ännu inte hört så mycket som ett pip, även om hon är omnämnd i samtal och refererad till i texten, eftersom handlingen alltjämt utspelar innan hon får telegrammet i prologen.


Mitt bokmanus är redan uppdelat i fyra delar som grupperar handlingen. Jag har börjat överväga att göra det till fem delar, låta allt som utspelar sig före prologen bli första delen och sedan låta andra delen börja omedelbart efter det att prologen slutat med att den kvinnliga huvudpersonen tar över stafettpinnen.  


Det är logiskt. Men den lösningen har sina problem, den också. Jag satte en gång i världen, inspirerad av Simona Ahrnstedts ljuvliga Överenskommelser, ut för att skriva "någonting romantiskt". Det stod dock efter en tid klart att detta sannolikt inte kommer att kunna klassas som romance, åtminstone inte renrasig romance. Jag har förmodligen brutit mot i stort sett varenda regel för genren. För även om det inte blir ett olyckligt slut kommer huvudpersonernas relation, av olika skäl, att utvecklas genom minst tre böcker innan vi landar i ett mer permanent HEA. De kommer också att få dela utrymmet i de båda följande böckerna med två andra pars väg till lyckan.

Det jag skriver är nog snarast ett slags romantisk släktkrönika, som utspelar sig under några få år i början av förra seklet. Förmodligen tre böcker. Plus en till. Med eventuella spinn-offs. Och, ja, det blir romantiskt. Men ibland undrar jag om någon romanceläsare som skulle råka få boken i sina händer - om det nu någonsin blir en bok - någonsin skulle förlåta mig. Eller helst vilja drämma boken i skallen på mig.

Något oroande, med tanke på att detta kommer att bli en tegelsten.



torsdag 24 augusti 2017

Skrivdagbok, 24 augusti

I går kväll gick femte kapitlet in på upploppet. Det var ett monterande av ord och meningar och stycken från scener som jag sprängt eftersom de fungerade så där i befintligt skick. Mixade och remixade och infogade i och sammanfogad av nyskriven text blev de faktiskt riktigt bra. Och så avslutningsvis en kort, helt nyskriven scen som knöt samman kapitlet och som jag var rätt nöjd med. Olyckligtvis landade det hela slutligen på tjugoen sidor.

Olyckligtvis, säger jag, eftersom jag siktar på att mina kapitel helst skall ha ett spann på femton till tjugo arbetssidor för att kapitlen inte skall bli allt för ojämna i längd.

Men det är som det är. Varje liten scen i kapitlet - och jag har nog aldrig skrivit ett kapitel uppbyggt av så många korta scener som detta. Och varje scen har sin funktion att fylla. Sin individuella betydelse, sin nyckel om man så vill. De griper in i varandra, integrerar med varandra. Kontrasterar mot varandra. Breddar perspektiven, klargö relationerna mellan flera personer och skapar ringar på vattnet.

Så om det krävdes tjugoen sidor, må så vara.


Jag gick dock till sängs i går kväll med tanken att jag kanske skulle kunna beskära och trimma texten litet under morgondagen så jag fick ned den till tjugo sidor.

Och vad hände?


Nu på morgonen (jag vaknade jämmerligt tidigt och kunde inte somna om) har jag utökat den avslutande scenen, den som jag var rätt nöjd med, med litet drygt en halv sida text istället. Så slutresultatet landade, med några få raders marginal, på tjugotvå sidor. Häpp!

Så gick det med den planen. Inte en chans att reducera det till tjugo sidor. Och scenen, då? Jo, den blev jäkligt mycket bättre.



onsdag 23 augusti 2017

Inte utan att det är förkylt

Jaha, så slog en sen sommarförkylning eller en tidig höstförkylning till. Den har lurat ifaggorna, som en tagg i halsen sedan i måndags, nu har den slagit ut i full blom. Om förkylningar har vi bara en sak att säga:

"Bläääää!"


Jag tror ingen har några invändningar.

Prosit, på er.



måndag 21 augusti 2017

Sofia Ymén – Hemma där hjärtat väntar



Kategori: Contemporary romance
Titel: Hemma där hjärtat väntar
Ingår i: Serienamn okänt
Författare: Sofia Ymén,
svensk
romanceförfattare

Klass: Svensk romance
Språk: Svenska 
Utgivningsår: 2017
Epok: Nutid


Sofia Ymén är en av de nya romanceförfattare som debuterat under 2017 och var en av finalisterna i Harlequins författartävling 2015.

Sofia debuterade i våras med en nyskriven svensk romance och hennes debutroman, Hemma där hjärtat väntar, är nog vad man skulle kunna kalla vår första riktiga svenska landsbygdsromance. För även om delar av handlingen utspelar sig i Göteborg, utspelar sig huvuddelen av den i en by i södra Sverige där lantbrukarna kämpar för att få det att gå runt.

Och ytterligare en bok om Österby lär vara på väg.



Hemma där hjärtat väntar
(Baksidestext)

Hemma i byn väntar bonden som söker en fru…

Klaras morbror har gått bort och lämnat sin veterinärpraktik till henne. I sex månader måste hon få det att fungera för att få sitt arv. Ska hon riva upp hela sitt liv i stan för att driva en klinik som knappt går runt som dessutom ligger i Österby, byn där hon växte upp?

Hon bestämmer sig för att ta chansen. Men uppdraget blir svårare än hon kunnat föreställa sig, inte minst eftersom hennes ungdomskärlek Axel finns där. Klara inser snart att hennes hjärta klappar inte bara för Axel, utan också för byn hon en gång kallade hemma.



Om handlingen

Klara Hamrin är en skicklig och engagerad veterinär som just blivit förbigången av mindre meriterad, manlig veterinär när hon får veta att hennes nyligen bortgångne morbror lämnat henne såväl hela sin kvarlåtenskap som sin veterinärpraktik till henne. På villkoret att hon under ett halvår verkligen försöker få praktiken att gå med vinst.

Frustrerad över att inte ha fått tjänsten hon eftersträvat, och dessutom fått ett självbelåtet ex som chef, accepterar Klara villkoret och återvänder till hembyn för att anta utmaningen.

Hon blir inte direkt välkomnad. Hennes morbrors assistent på veterinärpraktiken, Ingrid, är motsträvig och inte särskilt intresserad av att samarbeta. Emma, den forna bästa väninnan, är misstänksam. Och Axel, som en gång i världen var Klaras ungdomskärlek, är inte heller glad att se henne.

Eller är han?

Möjligen vet Axel inte ens det själv. Han har haft ett liv efter det att Klara lämnade byn för att studera. Han har gjort flera smärtsamma förluster – och han är inte säker på att han är beredd att ta risken att bli sårad igen. Ändå har han svårt att hålla sig på sin kant.



Mitt omdöme

Sofia Ymén är ett välkommet tillskott till den glädjande nog stadigt växande skaran av svenska romanceförfattare och här levererar hon en charmig och trevlig romance med genuint lantlig känsla. Såväl Klara som Axel är sympatiska som personer, även om jag nog får erkänna att jag stundtals haft litet svårt att få grepp om Klara och förstå henne.

Annars finns det en finstämd känsla av uppbrott, vemod och hemkomst i boken. Och en gåtfullhet, närmast som lagren i en lök – man vet inte riktigt vad man kommer att finna när man börjar skala den.

Jag tyckte också mycket om det lilla vi fick se av det andra paret, Erik och Nettan. Ett annat trevligt parti var Ingrid och hennes Lennart tillsammans. Det är litet synd att vi inte fick se mer av dem tillsammans tidigare för deras relation tydliggjorde Ingrid, som också var en person jag hade litet svårt att få grepp om i början.

Det är en trevlig och charmig bok men tyvärr föll jag inte riktigt för den. I alla fall inte handlöst. Jag  upplever också att Sofia möjligen försökt få in en intrig för mycket i förhållande bokens format. Det känns som om de inte riktigt får den plats att utvecklas och ta form som de kanske hade behövt. Jag kan tyvärr inte ge några exempel, jag skulle i så fall riskera att spoila handlingen för de som ännu inte läst boken.


Boken känns möjligen också en smula baktung när så mycket av handlingen i en relativt kort bok har så mycket bakgrundshistoria att relationen mellan huvudpersonerna ibland känns en liten aning jäktad, som om den inte riktigt får den plats att byggas upp ordentligt innan det hettar till som den möjligen hade behövt - det hänger ihop med vad jag menade med en intrig för mycket i förhållande till bokens längd. 

Men på det stora hela är det en riktigt bra debut och man kan se fram mot en trevlig läsupplevelse. Och man kan nog utan tvekan säga att Sofia Ymén har givit svensk landsbygdsromance en röst.



Betyg: 6 hjärtan av 10

https://elisabetnielsen.blogspot.se/p/blog-page_78.html



(som har en annan betygsskala)





Hemma där hjärtat väntar
finns att köpa hos bl a
Adlibris och Bokus








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Duke of Pleasure, av Elizabeth Hoyt
- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen






Solskensslagregn!


Över min del av Södertörn har vi nyss haft solskensslagregn. Och om ni inte vet vad det är är - och, nej, det såvitt jag vet ingen meteorologisk term - så är det det häftiga regnet i framkanten av av ett riktigt rejält moln som drar in medan solen fortfarande skiner in under det.

Det är en rätt spektakulär syn när regnet vräker ner så det dundrar i backen, vattnet sprutar ur stuprören flyter i strida strömmar över vägens och parkeringens asfalt och solen får varje regndroppe att gnistra som kristall - och eftersom dropparna faller så tätt blir det som långa pärlband som skimrar från moln till mark.


Om ni aldrig sett det så hoppas jag att ni en dag får se det. Så. Jäkla. Häftigt.

Fast det gäller att vara snabb, solskensslagregn varar aldrig mer än på sin höjd några få minuter. För när molnet väl skymmer solen förvandlas det närmast magiska solskensslagregnet till vilket annat slagregn som helst som det går tretton på dussinet av.




onsdag 16 augusti 2017

Ytterligare två korta noveller

Så, då finns ytterligare två av mina korta noveller uppe på hemsidan. Båda är ett par lätt absurda historier.


Välkommen till havet
En kontorsråtta på sin första utlandssemester råkar ut för en förbryllande upplevelse under ett besök i Wales och börjar undra om hon är med i Dolda Kameran.


Konsten att ta betalt
En smått galen liten historia om ägarinnan till ett ett välskött och diskret litet etablissemang med tämligen tvivelaktigt rykte.




tisdag 15 augusti 2017

Hej, det är din kompis ärthjärnan...

För litet  över en timme sedan fick jag ringa ett himla pinsamt samtal till min kompis mobil - och eftersom hon hon körde bil fick jag prata med hennes mobilsvar.

Men låt oss börja från början. Min kompis Kerstin och jag hade bestämt att ha en fikautflykt med sjöutsikt och for till fina, fina Café Tornhuset i Gustavsberg.

Har ni varit där? Om inte, har ni verkligen missat någonting!

Fikat var fantastiskt, jag åt en väldigt god ostmacka och Kerstin en med bakad leverpastej. Supergod enligt henne. Sedan blev det varsin liten korintkaka också. Jag drack Hallonad, en lemonad med hallon - och den var både supergod, uppfriskande syrlig och svalkande. Och det är bara ett axplock av alla godsaker det finns att välja på.

Vi satt på uteserveringen, med utsikt över vattnet och ingenting kunde vara mer perfekt än så.


Men det var en dag när våra hjärnor uppenbarligen bestämt sig för att det var SEMESTER!!!

Och följaktligen semesterstängt på - eh - HuvudKontoret.

Kerstin, som är en van bilist, körde fel två gånger på vägen till Gustavsberg och en gång på hemvägen. Och hon kör aldrig fel - utom med mig i bilen. Och det är inte första gången hon gör det med mig i passagerarsätet.

Vi anlände omsider till Gustavsberg via den natursköna rutten, om än inte via den snabbaste, men vi börjar nästan misstänka att jag tycks ha dåligt inflytande på henne.

Och det är uppenbarligen smittsamt och dubbelriktat, för när jag klev ur bilen vid min port glömde jag käppen i hennes bil. Till saken hör att jag knappt kan ta ett steg på ojämnt underlag utomhus utan stöd av min Trofast. Men den här gången märkte jag det givetvis först ett par steg senare, när Kerstin redan var på väg om hörnet mot utfarten och inte märkte mina desperata vinkningar och hojtande.

Och följaktligen fick jag ringa hennes mobil och säga:

"Hej, det är din kompis ärthjärnan...
Gissa vem som glömde sin käpp i din bil?"



Hon skall komma tillbaka med fripassageraren senare i kväll.



måndag 14 augusti 2017

Recension med förhinder

Jag hade planerat att skriva en romancerecension för den här ljuvliga boken, som fått vänta länge på sin tur. Men nu, efter fler genomläsningar, var jag redo att ta tag i recensionsskrivningen.


Men så blev det inte inte. Det visade sig att Lisa Kleypas just nu håller på att bygga om sin webbsida, vilket i sin tur innebär att jag inte kan länka till boken (och inte till serien heller) på hennes sida som jag om så är möjligt brukar göra när jag recenserar romance av en författare som har en egen webbsida. 

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, nu är det bara att vänta. Häpp!



Ännu en kortnovell

Så där, ja - då har jag lagt upp ännu en gammal novell bland mina egna texter på hemsidans skrivarsida.

En sån som hon
En liten historia om en man som drabbas av passion. Men det är inte romance och föremålet för hans passion är inte heller det sedvanliga i en romance.



söndag 13 augusti 2017

Två korta noveller

Jag lade upp ett par gamla noveller - ett par ganska korta noveller - bland mina egna texter på hemsidans skrivarsida i går.

Den ena är en litet galen och lätt bloddrypande liten historia. Den andra handlar om en en kvinna i en tandläkares väntrum, ett trist test i en gammal veckotidning - och det alternativ hon sätter samman själv för att lugna nerverna.


En blodig historia
En galen liten historia om myggor och deltagarna på en skrivarkurs, berättad ur myggornas perspektiv. Denna historia bygger på självupplevda händelser under sommarskrivarkurser men jag har kastat om perspektiven.


Jag tror jag skulle vilja vara gift med en pingvin
En nervös och uttråkad kvinna i en tandläkares väntrum sätter samman en egen variant på de typiska veckotidningstesten om vad slags man som skulle passa henne. Eller inte.




Dessa båda noveller är betydligt kortare än de två första noveller jag lagt upp, och i de flesta fall av äldre dato så kvaliteten är kanske inte den allra bästa. Men noveller är nu inte heller mitt bästa format och de här är de bäst,a avslutade, noveller jag åstadkommit. Om inte annat så bör de visa på en viss bredd i vad jag kan åstadkomma. Hoppas i alla fall att ni får något nöje av dem.

Det finns ytterligare några äldre, kortare noveller i pipelinen som väntar på att läggas upp. Jag återkommer med dem litet senare.




lördag 12 augusti 2017

Elisabet i underjorden - Första intrycket

Det är bara att erkänna, krånglande knän har lagt hinder i vägen för att utforska City banans nya stationer och se hur pendelresor in till stan har förändrats i och med dessa nya stationer.

Jag hann med en tur till Stockholm Odenplan och jag har åkt den nya tunneln i hela dess längd till Sundbyberg två gånger för att få en känsla för hur pass fort och smidigt det går, nu när man inte behöver passera den s k "getingmidjan" där det nästan alltid uppstod förseningar.

Men jag hade aldrig fått tillfälle att stiga av och utforska den mest komplexa av de nya stationerna, Stockholm City, innan knäsmärtorna slog till.


Men i går åkte jag alltså in till Stockholm enkom för att upptäcka hur man navigerar i denna nya infrastrukturmiljö som plötsligt ändrat alla spelregler man vari van vid sedan barnsben.

Som var kommer man upp vid vilken uppgång?

Hur ser det ut? Hur hittar man? Var hamnar man? Hur orienterar man sig? Varifrån går bussarna nu? Vad finns det för butiker och caféer och matställen? Hur tar man sig till ställen man vill ta sig till?


Något av det första som slog mig när jag kom upp på mellanplanet och tittade uppför rulltrapporna var känslan av rymd och ljus och luftighet och höjd. Det var någonting av en arkitektonisk upplevelse, att man kunnat bygga någonting som detta under jord och gjort det så rymligt och luftigt att det många sätt känns mer futuristisk rymdstation än ett tunnelsystem.

Nu var gårdagen klar och solig så ljuset som flödade ned genom den övre, långa rulltrappstunneln var närmast överväldigande. Bilden här ovan kan på intet vis göra upplevelsen rättvisa, ljuset är alldeles för matt. I går blev man bländad av ljusflödet.


Det andra som slog en, där man stod på mellanplanet nedanför rulltrapporna var hur sanslöst djupt under marken man befann sig. Och då hade man ändå kommit upp från själva plattformarna och spårområdet.

Sedan, när man väl kom upp till klassiska "Undergången" - och för er som inte vet vad det är, så är det den klassiska gamla gångtunneln som går från Centralen till T-Centralen (och givetvis vice versa) - återstod det två nivåer av rulltrappor till för att komma upp till de olika gatunivåerna - Vasagatan och Klarabergsgatan.


Detta var min första rekognoseringstur men den här anläggningen är så komplex att jag får bekanta mig med den i omgångar för att inte överanstränga knät så det blev bara den här uppgången den här gången. Det är litet som att lära sig navigera effektivt i en schweizerost - tur att man älskar ost!


På tal om godsaker fann jag att Vete Katten öppnat ett lokalt café på mellanplanet. Blåbärs- och vaniljbullen var fullständigt ljuvlig men lokalen har tyvärr litet ont om sittplatser om man inte klarar av att kava sig upp på en barstol, vilket vänster knä för närvarande betraktar som ett yttrande av yttersta galenskap. Som tur var blev ett mer sittvänligt bord ledigt innan jag hunnit gå igenom urvalsprocessen mellan alla godsaker.


Sedan var det bara att ge sig ned i underjorden och ta pendeln hem igen.


Slutsatsen av detta första intryck är dock odelat positivt. Att nya Stockholm City pendeltågsstation och dess förbindelser med Centralen och T-Centralen och det omkringliggande City är ett arkitektoniskt och ingenjörstekniskt mästerverk.

Det har varit rörigt. Det har varit stökigt. Det har varit tröttsamma avstängningar och svårframkomligt och bullrigt. Men, jäklar vad bra det blev!


fredag 11 augusti 2017

Trött på att sponsra plankare

I morse hade man svabbat golvet innanför spärrarna på min pendeltågsstation. Det innebar att jag fick stanna upp och ta stöd mot spärren för att inte halka. Det innebar, i sin tur, att spärrdörrarna slog igen strax bakom mig - och dessutom om en lindrigt nykter äldre gentleman som tänkt slinka igenom spärren innan den slog igen.

Det blev ett jäkla liv på gubbskrället, som om det var mitt fel. Värst av allt var tydligen att spärrdörrarna slagit till hans kasse så flaskorna däri klirrade. Sedan smet gubben, fortfarande morrande och blängande, genom en annan spärr.


Fast jag tänkte nog som så att "har du råd att köpa sprit, har du fan i mig råd att köpa en egen biljett!"


Jag är nämligen jävligt trött på att behöva sponsra snyltande plankare.




torsdag 10 augusti 2017

Skrivdagbok, 10 augusti

Kämpar med att knyta samman femte kapitlet som består av en rad korta scener som griper in i varandra, överlappar varandra, går omlott och bildar ett slags resonansbotten av pusselbitar. Det viktigaste är att de hamnar i rätt ordning, såväl kronologiskt som logiskt och känslomässigt.

Och det är just pusselbitar det handlar om, för det här är litet som att lägga pussel utan att ha en bild att gå efter. Fast pusselbitarna är ord och meningar och stycken. Ibland skriver jag en scen - för att i nästa vända splittra den och spräng in en annan kort scen däremellan.

Femte kapitlet är ett av kapitlen som skall till i den nya inledningen på texten. Sakta men säkert, mening för mening, växer det fram och tar form. Och jag får nog säga att jag, åtminstone för ögonblicket - och så här långt - är rätt nöjd med resultatet.




söndag 6 augusti 2017

Duvor, Pride and Prejudice

När man blir väckt klockan fem av förbannade, högljutt kuttrande fjäderfän som parar sig på balkongräcket utanför ens sovrum blir man inte direkt överförtjust. Krafs, krafs, krafs låter klorna mot balkongräcket. Flax, flax, flax låter vingarna medan de förbenade fjäderäna försöker hålla balansen på det smala balkongräcket medan överliggande fågel skjuter på av alla krafter och sätter ekipaget i gungning.

Vid denna arla timme är tankarna kanske direkt logiska och kristallklara så ens första slutsatser kan bli rätt dråpliga - för att inte säga rent ut dräpande.

Duvor gör det för sitt höga nöjes skull
För visst är det väl litet sent på säsongen att starta en ny kull? Kommer att vara rätt kylslaget innan de duvungarna är flygfärdiga. Pantade ärthjärnor. Tag ert förbenade kuttrasju någonstans utom hörhåll!

Ingen PK-elitist i världen kan begära att ens pride-sympatier skall omfatta kåta duvor klockan fem en söndagsmorgon
Fast vad vet man vad PK-elitisterna kommer på härnäst att man måste respektera? Min nattsömn lär nog inte hamna högt upp på den listan. Befarar att djurrättsaktivisterna kommer att försvara duvors rätt att ha sex på mitt balkongräcke till sista andetaget. Har bara en sak att säga - håll andan tills ni svimmar!

När det gäller duvor är jag definitivt mer Prejudice än Pride
Japp, jag har fördomar mot duvor. De skiter på fönstren. De skiter ned balkongerna. De flyger in i lägenheterna om man lämnar balkongdörren mer än en decimeter öppen och får hysteriska anfall eftesom de inte kan komma på hur de skall flyga ut på samma sätt. Vår förort är invaderad av duvor. Vi behöver ett par duvhökar!



Ah, som ni hör. Klockan fem på morgonen är logiken käpprätt åt fanders. Det börjar luta åt att jag anser att den enda goda duvan är en anrättad duva så det är kanske dags för en fjäderfälitania:

"Stekt duva." 
"Grillad duva." 
"Ugnsbakad duva." 
"Duva i lergryta." 
"Plommonspäckad duva..."


Den plommonspäckade duvan är litterär och kommer från någon bok, jag minns inte vilken. Men med ledning av det lilla jag minns tror jag den utspelade sig under krisåren på trettiotalet. I ungefär vart fjärde, vart femte kapitel åt man söndagsmiddag med plommonspäckad duva. Jag tror att egenfångad duva var det enda kött man hade råd med, eller någonting sådant. Tror också att plommonen möjligen var pallade för att förgylla söndagsmiddagen. Hur som helst, plommonspäckad duva får ingå i min fjäderfälitania.




lördag 5 augusti 2017

Sommardagar, sommarnätter

Sommardagar, så ljuvliga, så oersättliga, rusar så svindlande lätt förbi. Man vill fånga dem i flykten, ta spjärn och håll fast ordentligt. Speciellt när sommaren har varit så som den på många håll i Sverige varit i sommar.

Fast en svalare sommar är ingenting att fnysa åt, det finns det som är värre. Som den fullständigt monstruösa värmebölja som drabbat södra Europa, med uppemot 47 grader.

Men, sommardagar. Man vill gripa tag i dem, hålla dem kvar, streta emot.

Det är någonting med ljuset, med de ändlösa dagarna och de ljusa nätterna. Någonting som kanske bara vi som vuxit upp på dessa breddgrader kan ta till oss. Vi försöker lagra dem. Ladda oss själva med dem för att i det längsta stå emot höstmörkret.

De ljusa nätterna är ett minne. För i år. Nu mörknar kvällarna, sensommarens nätter är stjärnskimrande mörka.

Varmare somrar brukar de kallas sammetsnätter, eftersom de kunde vara så varma att de kändes som om man var omfluten av och innesluten i sammet. I år?

I år känns det mer som om man vill svepa om sig en sammetsmorgonrock och hålla sommarnattens svalka stången.