onsdag 22 november 2017

Facebookstrul

Jag kommer sannolikt inte att kunna vara särskilt aktiv på Facebook framöver, förmodligen under överskådlig framtid. En kombination av skraltig dator med bristfällig prestanda, segt internet och de senaste uppdateringarna av Facebook har under hösten lett till att webbläsaren med frustrerande regelbundenhet hänger sig eller kraschar när jag loggat in på Facebook.

Detta gäller såväl min personliga sida som Romanceportalens Facebooksida.

Tills situationen på ett eller annat sätt löst sig kan ni, om ni så önskar, följa mig här på bloggen eller på Twitter eller GoodReads. Jag finns även på Instagram, men är enbart aktiv som följare och kommentarsskrivare där. Förhoppningsvis syns och hörs vi på Facebook så småningom.





söndag 19 november 2017

Sweet romance?

På bloggen Romance Novels for Feminists har man nyligen tagit upp frågan om romancekategorierna Sweet romance och Clean romance vara eller ickevara eftersom båda kategorierna upplevs såväl som oklara - och möjligen litet luddiga - som möjligen passé.

Och vilket begrepp skulle, om de skrotades, användas i stället?


Det är ganska intressant läsning, så här är en rekommenderad artikel.

Is it time to retire the phrase "sweet romance"?




onsdag 15 november 2017

Hur väl känner du ditt Regency London?

Gillar du Regency Romance?

Fint, men hur väl känner du ditt regency London?


A Virtual Tour of Regency England: Clubbing in London





Du är din egen scripta

När man skriver finns det en sak man är tvungen att inse, ju förr desto bättre. Och acceptera. Och hålla i minnet.

Man måste alltid - i varje scen man skriver, och rakt igenom texten som helhet - vara sin egen scripta och se till att alla detaljer blir rätt och att allt sker i rätt tågordning.

Ingen annan kommer att göra det åt dig. Du kan inte förlita dig på att en lektör eller förläggare kommer att uppmärksamma alla små skenbart obetydliga detaljer i ett omfångsrikt manus. Och det kommer att bli jäkligt pinsamt om någonting allt för uppenbart slinker genom nålsögat och uppmärksammas av dina förhoppningsvis framtida läsare.


Varför jag skriver det här?

Jag kämpade under gårdagskvällen med att förstå varför en serie korta, integrerade scener i ett kapitel, som jag annars var väldigt nöjd med, ändå kärvade och spjärnade emot. Jag insåg efter flera genomläsningar att det berodde att en person upprepade gånger drog av sig handskarna - utan att däremellan sätta dem på sig igen.

Nu håller jag på och blåmarkerar (blått är den textfärg jag använder för text som måste kontrolleras, konsekvensanalyseras och eventuellt bearbetas/korrigeras) alla ställen där han tar på sig och tar av sig handskarna eller där hans händer är bara. När det är klart kan jag läsa igenom kapitlet med fokus på handsk- och barhäntkonsekvensen och säkerställa den.


Du är din egen scripta.

Du måste kunna lita på att DU gör ett bra jobb.
För det finns ingen som kan göra det bättre än du.




tisdag 14 november 2017

Det pendlas ovan jord

I dag kom pendeltågen upp ur underjorden på grund av tekniska problem med skyddsportarna på de nya stationerna i Stockholms pendelnät och än en gång pendlas det därför ovan jord i Stockholm.

Fast jag kom hem den vanliga vägen, förmodligen med ett av de sista pendeltåg som kunnat passera de nya pendeltågsstationerna innan problemen startade. Vi hade inte hunnit längre än till Farsta Strand när jag fick se en informationstext rulla fram på monitorerna på stationen och när jag läste såg jag att pendeltågen inte trafikerade Stockholm City utan istället körde via Stockholms Centralstation och Karlberg.

Felet skall, enligt en prognos, förhoppningsvis vara åtgärdat till i morgon.

Det återstår dock att se...



Uppdatering, onsdag den 15 november 2017, 06:45

Den som levde, fick se. Nu är problemen vid de nya pendeltågsstationerna enligt uppgift åtgärdat och pendeltågen är tillbaka där de numer skall vara. I underjorden.





lördag 11 november 2017

Romance, bodice-ripper och Playboy?

På bloggen Romance Novels for Feminist kan ni läsa en intressant artikel om omslagen som förmodligen gav upphov till begreppet bodice-ripper om romance. De tipsar också om boken som ligger till grund för artikeln, en bok som verkar väldigt intressant, John Markert's Romance Publishing: The History of an Industry, 1940s to the Present. Den åker givetvis upp på min önskelista på GoodReads.

The origins of the bodice-ripper cover: Playboy Press?





söndag 5 november 2017

NaNoWriMo? Nej, inte för mig.

Nej, jag är inte med. Har aldrig varit det. Tror inte heller att jag kommer att göra det i framtiden. Någonsin.

Jag noll koll på skrivna ord. Eller skrivna tecken. Jag räknar med hur många sidor manuset/kapitlet/texten i fråga har vuxit under en skrivdag, inte med hur många ord. Eller tecken. Några få gånger har jag lyckats få till upp till tio sidor under under en riktigt, riktigt bra skriv dag. När jag hamnat i ett ordentligt skrivflow.

Några enstaka gånger har jag kommit upp i ännu några sidor innan skrivflowet ebbat ut. Men det är sällsynt, extremt sällsynt.

Det är ett ordentligt skrivflow också. Sedan har vi de där andra dagarna. När man är inne och petar och petar i texten men när man vid dagens slut stänger ned datorn får vara tacksam för det där stycket man lyckades skriva. Eller för det där stycket man lyckades skriva om. Eller den där meningen man i alla fall lyckades få till.

Och sedan har vi de där dagarna när jag stirrar på en blank skärm eftersom processen i hjärnan inte är klar än.


Min skrivtakt är helt enkel för ojämn för att funka enligt NaNoWriMo. Det känns som om det skulle vara mer stressande än produktivt. Jag kör vidare enligt tesen DeFåTaTidBaDeBlBraTiSl - Det Får Ta Tid Bara Det Blir Bra Till Slut - istället.







fredag 3 november 2017

Skrivdagbok, 3 november

Gårdagen blev en ganska udda skrivdag. Det blev dryga sju sidor text. Över två tusen ord. Stommen till en fantastisk scen.

Problemet är att den scenen inte hör hemma i det manus jag borde skriva på. Den hör inte heller hemma i något av mina pågående växelbruks skrivprojekt - och jag har lovat mig själv att inte starta flera skrivprojekt, åtminstone inte innan mitt huvudskrivprojekt (det numera ökända Mastodontmanuset) har landat.

Att jag den här gången valde att åsidosätta det löftet beror på att mitt huvudskrivprojekt (Mastodontmanuset) utgör vad som skall bli den första boken i en serie, en historisk romantisk släktkrönika. Det är många olika trådar och intriger involverade varav vissa lös upp i en bok medan andra löper genom hela serien. Så är det andra som, till följd av hur vissa av dessa trådar slutar flyter upp till ytan och tar sin egen väg.

Den här scenen är en av de senare. Den hör hemma i den tredje boken i serien och den utspelar sig mellan det andra paret i den boken. Det är en nyckelscen mellan paret och utspelar sig just när deras relation oväntat, genom såväl yttre som inre omständigheter, blivit komplicerad. Jag har haft den här sekvensen - hela episoden som leder upp till den klar i huvudet i månader (och den är jäkligt bra) men när jag sedan kommit förbi den punkten har jag inte varit säker på hur jag skulle bygga vidare för att de skulle nå det mål jag målat upp för dem.

Den här scenen kom till mig, just innan jag somnade i förrgår kväll och den framträdde så tydlig och detaljerad (och avgörande) att jag höll mig vaken några minuter extra för att memorera den så jag skulle komma ihåg den, med alla dess detaljer och komplicerade vändningar, när jag vaknade?


Tror någon att jag mindes ett smack när jag vaknade?

Nej, då. Inte alls.
Inte. Ett. Jävla. Smack.

Inte på morgonen. Inte på hela förmiddagen.


Det var först vid tolvtiden en kommentar i ett helt annat sammanhang påminde mig om den som den forsade tillbaka in i mitt medvetande, möjligen minus vissa detaljer men annars lika levande och dynamisk som jag mindes den. Eftersom jag inte var hemma vid tillfället och kunde slå mig ned vid datorn och sätta fingrarna mot tangentbordet snurrade den runt i skallen på mig medan jag var och handlade, vilket ledde till att jag kom hem utan de frysta kycklingfiléerna jag åkt för att köpa.

Men när jag kom hem var det första jag gjorde att slå mig ned vid datorn och låta scenen flöda ur mig. Jag var tvungen, den här scenen var så avgörande för deras linje - och därigenom för hela serien - att jag inte kunde riskera att tappa bort den igen. Dessa intrikata vändningar, när två starka och karaktärsfasta människor försöker göra det hedervärda. De starka, tydliga detaljerna. Och dialogen!


Det var en nyckelscen, jag hade helt enkelt inte råd att tappa den igen. Jag var tvungen att skissa ned den, i alla fall allt jag mindes av den, innan jag glömde bort alla vändningar och alla detaljer igen så jag inte om några år sitter och undrar ”Hur tusan tänkte jag här egentligen?”


I det första passet fick jag ur mig drygt fyra arbetssidor. Efter middagen växte det till drygt sju. Jag är fortfarande inte klar med den - och den har givetvis ett hål i mitten, där jag tappat flest detaljer. Och vissa delar av den är ganska skissartade, mest dialogen och just inget interagerande och inte heller någon miljöbeskrivning. Men jag har stommen. Jag har scenens väsen, om inte det låter allt för galet?

Jag kan lösa resten.





torsdag 2 november 2017

Skrivdagbok, 2 november

Efter en period när det just inte hänt så mycket på textfronten - jag hade mest stirrat på en tom skärm under nedre textraden och undrat vad tusan som skulle hända därnäst - har det de senaste dagarna börjat röra på sig så smått. Åh, det har kanske inte blivit så mycket ny text, inte mer än tre sidor - och det mesta av de sidorna flikades in före scenen där det tagit tvärstopp.

Jag ägnade det mesta av den tiden åt att peta i texten, redigera enstaka partier och bygga om vissa stycken mening för mening. Men nu har det lossnat även efter den där förhöjda skrivtröskeln och där har jag fått ihop nästan en sida välbehövlig ny text som tar ut riktningen framåt.

Ursäkta om jag just nu är litet odrägligt belåten med mig själv. Vi får se om det består.




onsdag 1 november 2017

Föråldrade termer romancegenren dras med

Här hemma i Sverige dras romancegenren och kanske även i viss mån dess närmast besläktade genrer med det föga smickrande epitetet tantsnusk - en term som säger mer om den som använder den än om genren som sådan, dess läsare och dess författare.

Och, ja, jag vet att vissa kvinnor valt att kapa det ordet och göra det till sitt. Det är givetvis upp till dem, men det är inte en strategi jag själv skulle välja.


Den engelskspråkiga romancegenren är intimt förknippad med sin egen, nedsättande term. Bodice Rippers. Det är ett arv från 70-talet och den är på sitt sätt lika föråldrad och utdaterad som Tantsnusk, likväl dras genren alltjämt dras med. Och som dess belackare uppenbarligen har svårt att lämna kvar i 1900-talet.


Här nedan kan ni läsa mer om Bodice Rippers, om hur termen uppstod, varför den alltjämt lever kvar och varför den är så populär hos genrens belackare.

Why We Still Call Them Bodice Rippers





Ibland förstår jag inte logiken

Tidigare i dag, medan jag stod på en pendeltågsstation och väntade på tåget, passerade två unga invandrarkvinnor på andra sidan plattformen. Båda hade stora, färgglada hucklen.

Så långt ingenting ovanligt.
Men sedan var det resten.

Den ena hade kort jacka och väldigt tighta jeans, den andra en jacka som slutade strax nedanför rumpan och därunder åtsittande leggings och i stort sett varenda kurva de hade visades upp till allmänt beskådande.


Ibland, måste jag erkänna, förstår jag helt enkelt inte logiken.

Finns det överhuvudtaget någon?