torsdag 19 april 2018

Skrivdagbok, 19 april

Temat den sista tiden har, för min del, varit prologer.

Först och främst prologen till mitt mastodontmanus (historiskt/romantiskt). Den var rätt bra som den var, men det kändes som den inte riktigt grep tag i en - vilket är direkt livsviktigt att textens inledning gör.

Den hade visserligen en riktigt, riktigt stark första mening (viktigt, det med).

Också de båda följande meningarna var riktigt bra, men sedan kändes det som om jag nog kunde dra åt skruvarna ett eller par varv till. Det saggade. Det var för många förklaringar.

Det var risk för att man (eventuella framtida läsare, alltså) skulle tappa intresset.

Det är det jag hållit på med under helgen och början av veckan. Vässat. Trimmat. Skärpt.


Jag tror att den nya inledningen till prologen har vunnit på behandlingen. Nu återstår bara den andra halvan av den, som måste upp på samma nivå. Fast just nu får den vila, så jag kan se med fräscha ögon på den när jag tänkt ett par varv till.


Sedan har jag också grunnat en del på prologen till min historiska/romantiska text med övernaturliga inslag. Den är bra, det är inte det. Men jag undrar om den verkligen - med tanke på att den behandlar de medeltida sekvenserna som ligger till grund för händelserna i borgruinerna - var optimal för texten.

Med tanke på att man bara snuddar vid de medeltida legenderna och inte går på djupet med dem i den här boken så känns de litet ur fas med resten av texten, som utspelar sig i början av 1900-talet. Här utgör de bara kärnan i de gåtfulla intryck Katarina och hennes döttrar förnimmer i borgruinen.

Kanske vore det bättre att spara den här prologen till den andra boken i serien, där de medeltida händelserna uppdagas och undersöks? Där mysteriet med borgruinen står i centrum för berättelsen på ett helt annat sätt. Kanske vore det bättre att skriva en ny prolog till den här boken, en som bättre anknyter till resten av texten?

I går kväll hade jag nått ett beslut. Jag säkerhetskopierade prologen och skapade en ny, alternativ prolog. Historien tar nu sin början när Wilhelm och Alexander anländer till Stockholm för att hämta Katarina och hennes döttrar, för att sedan - i första kapitlet - fortsätta i Katarinas kök.

Så här långt känns det jag skrivit, drygt två sidor, klockrent.





måndag 16 april 2018

En kaotisk hemfärd

I dag blev hemresan milt sagt kaotisk - och därtill ett mästerprov i innovativt tänkande och improvisation på språng.

När jag kom till Odenplan med tunnelbanan och skulle ned till den djupare belägna pendeltågsstationen gick larmet. Rulltrappan jag var på väg ned i stannade - som tur var när den var nästan nere, så jag behövde inte ta några högre kliv innan jag nådde perrongnivån. Folk välde av pendeltågen, högtalarröster uppmanade oss att utrymma pendeltågsstationen - det hade inträffat ett tillbud.

Bara det, inte mer än så.

Litet bristfällig information, tycker jag. Man visste inte vad tusan som hade hänt. Hur brådskande det var att utrymma. Hade varit värdefullt att veta, jag gör för närvarande inte många knop i timmen.

Man skulle också följa personalens anvisningar.
Problemet med det, var att jag inte såg till någon personal alls.

Så jag zick-zackade mig in mellan stressade, evakuerande människor och fick en plats i den uppåtgående rulltrappan intill - bara för att upptäcka att att rulltrappan jag kommit ned med nu hade vänt och även den gick uppåt. Men, jag har nu en gång inte ögon i nacken.

Väl uppe på Mellanplanet igen tog jag vägen upp till tunnelbanan igen och eftersom ingen larmade om utrymning där uppe tog jag tunnelbanan mot Farsta Strand i hopp om att komma hem den vägen.

Men jag åkte inte hela vägen till Farsta Strand, vid Gullmarsplan kom jag på att jag kunde ta en av direktbussarna till Haninge. Och det gick galant!

Här hemma fick jag byta till en lokalbuss. Däremot åkte jag inte direktbussen ända till ändhållplatsen, utan steg av där områdets båda lokalbussar fortfarande kör parallellt innan de kör slutsträckorna på ömse sidor om förorten. På det viset skulle jag inte behöva vänta en halvtimme på bussen om den just hade gått.

Hur som helst, trots en kaotisk eftermiddag i kollektivtrafiken, var jag hemma litet över två timmar efter det att jag lämnat jobbet. Allt som krävdes var litet halsbrytande improvisationer och innovativt tänkande medan man var på språng.

Ah, förlåt, medan man linkade sig fram.




söndag 15 april 2018

Böcker, tunna eller tjocka?

Tidigare i veckan skrev jag om tunna eller tjocka böcker. Jag skulle vilja följa upp det med ännu ett inlägg, och den här gången vill jag analysera frågan ur såväl ett läsande som ett skrivande perspektiv.

Jag skrev i onsdag att jag över lag föredrar böcker som är minst 300 – 400 sidor. Förutsatt, givetvis, att de var bra. D v s intresseväckande, medryckande och välskrivna. Jag skrev också att för min del fick böckerna gärna vara ännu längre, även om jag i det segmentet nog krävde att de i så fall skulle vara riktigt, riktigt bra.

Anledningen till att jag generellt föredrar längre böcker är jag upplever att det ofta märks när en författare får tillräckligt med manöverutrymme för att bygga upp sin historia. Utrymme nog för att låta såväl personerna som berättelsen djupna och mogna fram. För att ge berättelsen det väl avrundade slutet som inte känns jäktat eller rumphugget.

Det är som om det händer någonting närmast magiskt. Som om orden kommer till liv på sidorna och vinkar åt en. Lockar och bjuder en att stiga in i texten och följa med på färden.

Såvida de inte hoppar ut från sidorna och lappar till en ordentligt.


Jag tror att detta har att göra med en väl avvägd världsbyggnad, med omsorgen om detaljerna, karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen.


Världsbyggnad
  • Världsbyggnad är inte bara någonting som hör hemma i fantasy och science fiction eller paranormalt. Som författare behöver du bygga upp din värld trovärdigt. Alldeles oavsett om du skapar en fiktiv villagata i en förort, en hel förort, ett kvarter i Stockholm, en norrländsk by eller en semesteranläggning på Maldiverna.
     
  • Vad du än skapar så behöver du göra det trovärdigt, logiskt och begripligt. Och därtill attraktivt och lättillgängligt för läsaren.

Omsorg om detaljerna
  • Det är de unika detaljerna som skapar berättelsens atmosfär. Det är de som bygger upp känslan av rumslighet och miljö. Ju större omsorg du lägger ned på detaljerna, desto tydligare blir det för läsaren.
     
  • Därmed inte sagt att du skall gödsla med detaljer, stapla dem på varandra eller skriva långrandiga och detaljerade utläggningar som bara får läsaren att gäspa käken ur led.

Karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen
  • Ju närmare vi tillåts komma såväl textens huvud- som bipersoner, desto bättre. Utan pekpinneförklaringar, vill säga. Vi lär känna dem. Vi börjar förstå dem – och deras agerande. Och om du gör det bra, så börjar vi sympatisera med dem. Ta dem till oss. Investerar intresse och känslor och vår lästid i dem medan deras problem ställer till det för dem och deras hemligheter avslöjas för oss.

  • Och det är väl det du, som författare, vill?
     
  • Sedan måste alla (i alla fall de flesta), såväl huvudpersoner som bipersoner, utvecklas. Ingen (i alla fall få) av oss brinner för att läsa om personer som stagnerat. Som står och stampar på samma fläck berättelsen igenom. Speciellt huvudpersonerna kan inte vara de samma, som de var på första sidan, när man når den sista sidan.
     
  • Intellektuellt hungrar och törstar vi efter att få följa med i en utveckling. På en resa. Låt dem göra den resan – och bjud in oss att följa med.


Jag skrev också i det förra inlägget om tunna eller tjocka böcker att jag tyvärr ganska ofta upplevde kortare böcker som litet för slimmade för min smak. Men att det stundtals dyker upp en och annan författare som faktiskt behärskar konsten att skriva kort och bra.

Och, jäklar, så bra det kan bli då!




lördag 14 april 2018

Bokviftande i arla morgonstund

Japp, det har blivit ännu en morgon med halvt hysteriskt viftande med bok i tvättstugan.

Jag föredrar att klara av tvätten det första jag gör på morgonen, så jag har dagen fri utan tvättider att passa. För att fördriva tiden medan jag väntar på torkande tvätt i torktumlare eller torkskåp brukar jag oftast ha en bok med mig och sätta mig och läsa.

Tyvärr är dock de nybyggda husen i kvarteret bakom mitt åtta våningar höga och skymmer morgonsolen så att den inte längre når ned i tvättstugan. Istället får jag förlita mig på taklamporna. Tyvärr är dock dessa, i sin tur, i dessa energispartiders nit såväl tid- som rörelsestyrda och slocknar om ingen rört sig i tvättstugan efter ett antal minuter.

Ett ganska kort antal minuter.
Mycket störande för läsron.

Och jag känner inte direkt för att studsa upp från stolen var femte minut, eller så, bara för att bevisa för lamporna att jag fortfarande är där (jag är när allt kommer omkring inte direkt någon studsboll längre). Istället viftar jag med boken. Det brukar räcka för att återställa ljuset. 



fredag 13 april 2018

En samtidskommentar

Logiken torde vara självklar, även om vissa kvarvarande ledamöter tycks ha litet svårt att se den.





torsdag 12 april 2018

Arbetar på årets andra romancerecension

Nu är årets andra romancerecension på gång. Förhoppningsvis till helgen. Eller början av nästa vecka. Arbetar i alla fall för fullt på den.

Den här gången är det engelsk, historisk romance som står på tur. Tessa Dares senaste, som kom ut någon gång sent i somras/tidigt i höstas.

Det som återstår är att formulera själva omdömet, alltid det svåraste - hur motiverar man sin åsikt? Hur motiverar man det betyg man sätter?

Och hur gör ni, som också recenserar?




En lyckad separation, en lycklig återförening

Och, nej, det handlar vare sig om romance eller ens om mitt eget skrivande av "någonting romantiskt".

I går fick jag, 320:- fattigare, tillbaka min fleecejacka och min favoritsjal från sömmerskan. Jackan med nytt blixtlås istället för det som gått sönder och fastnat, sjalen utan skador eller några tydligare märken efter att ha suttit fast i blxtlåsets käftar.

Det kan kanske tyckas som om det var oekonomiskt att lägga ut så mycket pengar på en fleecejacka och en sjal utan något större ekonomiskt värde, när jag förmodligen hade kunnat köpa nya för mer eller mindre samma belopp.

Men jag älskade den här jackans färger och mönster - man blir som glad av det. Och sjalen var ovärderlig för mig. Den råkar nämligen vara den sista födelsedagspresent jag fick av  mamma innan hon gick bort. 

En lyckad separation - och en lycklig återförening.




onsdag 11 april 2018

Tunna eller tjocka böcker?

Själv föredrar jag nog böcker på minst 300 – 400 sidor. Om de är bra, alltså.

Är de riktigt bra, får de gärna vara ännu längre – 500 sidor, 600 sidor eller rentav 700 – 800 sidor eller mer. Fast i det riktigt långa segmentet krävs det nästan att de i så fall är riktigt, riktigt kanonbra.

För mig känns det ofta att om författaren får tillräckligt med manöverutrymme så brukar det hända någonting närmast magiskt. Som om orden kommer till liv på sidorna och vinkar åt en. Lockar och bjuder en att stiga in i texten och följa med på färden.


Ganska ofta upplever jag böcker kortare än 250 – 300 sidor som litet för slimmade för min smak. Att allt tuggmotstånd putsats, ansats och polerats bort. Eller att man bara lämnat berättelsens skelett kvar åt mig som läsare när jag längtat efter att få sätta tänderna i en mör och saftig stek.

Jag saknar då ofta den där fördjupningen som sker gradvis i längre böcker. I alla fall i riktigt bra längre böcker.

Men sedan dyker det ibland upp en och annan författare som verkligen behärskar konsten att skriva kort och bra. Och då kan de böckerna vara skimrande små juveler.


Så, mina läsande vänner, hur är det med er?
Föredrar ni tunna eller tjocka böcker?




tisdag 10 april 2018

En omtumlande dag

Det har varit en omtumlande dag på många sätt. Jag kan inte berätta någonting, inte än. Vi får se. Hur det blir. Hur det utvecklar sig.

Är nog ändå mest hoppfull. Om allt faller på plats. För i så fall är jag kanske, kanske ett steg närmare ett stort mål.


Fast fötterna, som fick en törn i går när jag tog ett felsteg i en trappa, gillade definitivt inte att hissen inte kom upp till våningsplanet där jag var på möte på eftermiddagen och därför fick gå nedför trappan. Som tur var, var det bara en trappa. Men populärt, det var det inte.

Så just nu är det en del Aj, Aj, Oow!
 - och en stor del WOW!!!


Och, nej, det har inte med mitt skrivande att göra. Fast kanske ändå
Fast inte på det viset.



söndag 8 april 2018

Skrivdagbok, 8 april

I dag genomfördes ett nytt mastodontarbete - eller med andra ord ett nytt namnbyte. Den här gången hade jag en Gunilla som skulle bli en Emelie i stället. Jag gjorde en omfattande analys under helgen för att försäkra mig om att jag:
  • För det första verkligen behövde göra ett namnbyte
  • För det andra att jag i så fall valde rätt nytt namn för personen i fråga

Analysen blev sex sidor lång. Och den tog halva fredagen och större delen av lördagen att göra. Ibland är det en nackdel att vara grundlig och metodisk. Men vilken överblick jag fick över de olika namnalternativen!

Själva namnbytet gick sedan betydligt fortare den här gången. Mest beroende att det inte fanns på lika många ställen i texten som det förra namnet jag bytte här om veckan.

Den här gången var det över på bara ett par timmar.


I övrigt har slaktade jag före helgen ned prologen med närmare en sida och det är möjligt att den kan komma att slaktas ned ytterligare. Hitintills har den bara vunnit på behandlingen. Ungefär som att beskära vinterrangliga växter inför vårens tillväxtsäsong.

Det rör med andra ord på sig. Häpp!




I dag väntar ett ännu ett mastodontarbete

Jag skall nämligen genomföra ännu ett namnbyte. Den här gången skall en Gunilla bli en Emelie.

Det var inget fel på namnet Gunilla. Det passade helt enkelt inte personen i fråga. Det gjorde henne blygare och skyggare och mer anonym än önskvärt. Jag fick som inget grepp om henne - och jag såg inte heller någon utvecklingsmöjlighet.

Namnet var också valt litet på måfå. När Gunilla namngavs var tanken att hon skulle vara en biperson, närmast en statist, i en dramatisk sekvens. Hon behövde ett namn, det var klart, men allt hennes namn egentligen behövde vara var:
  • Acceptabelt tidstypiskt
  • Trovärdigt i sitt sammanhang
  • Fungera acceptabelt tillsammans med såväl hennes efternamn som hennes lillasysters namn

Den gången jag namngav Gunilla hade jag inte förutsett att hennes mor skulle komma att spela en betydligt större roll längre fram, såväl i den aktuella texten som i senare böcker. Och att Gunilla och hennes lillasyster därigenom skulle förekomma flitigare än jag ursprungligen tänkt, såväl i den aktuella texten som i senare böcker.

Man lär sig mycket längs vägen. Och ibland överraskar personerna man spunnit av ord och fantasi en ordentligt genom att ha egna idéer om sin framtid.


Så efter det senast genomförda namnbytet av Sylvia här om veckan, som medförde flera positiva konsekvenser, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med Gunilla. För att se om jag på det sättet kunde locka en ganska anonym flicka ut ur hennes skal.

Den här gången gjorde jag det dock inte lika improviserat som vid namnbytet av Sylvia/Diana, där jag först rabblade hennes systrars och hennes namn och sedan hennes systrars namn avslutat med olika namnförslag. För att sedan skriva alla fyra systrarnas namn med olika slutnamn. Den metoden ledde till att Diana utföll som vinnande förslag.

Men som Gunilla var en så anonym person, som givit mig få tecken på personlighet så här långt - utöver att hon är blyg och skygg och ansvarstagande mot sin lillasyster - fungerade inte den metoden. Jag fick göra en analys med olika mer eller mindre tänkbara namnförslag. Samt hennes nuvarande namn, Gunilla..

I en första grovsållning föll två av de ursprungliga namnförslagen bort. Den sållningen visade också vad jag känt, att Gunilla inte var ett optimalt namn för flickan. Ett namnbyte var att rekommendera, så jag gick vidare till nästa steg, en utvärdering av de starkaste namnförslagen.

Gunilla hade i det läget kunnat bli antingen Irmelin, Emelie eller Dorotea.


Jag gillade verkligen namnet Irmelin. Problemet är att det enligt namnlexikonet Förnamn i Sverige så är det belagt att det använts som ett svenskt förnamn 1902. Min historia utspelar sig 1901 och flickan i fråga är då i sex- sjuårsåldern. Eftersom namnet stammar från Tyskland hade det möjligtvis kunnat förklaras med förklaras om någon av hennes föräldrar eller far- eller morföräldrar har tysk börd. Men jag hade nu inte planerat det så. Så det namnet blev jag alltmer tveksam till.

Namnet Dorotea var det som kändes mest avigt. Redan innan analysen var klar visste jag att det definitivt låg på tredje plats.

Emelie framstod dock, för varje steg i analysen, allt tydligare som det bästa alternativet. Jag tror att hon med detta namn kommer att framstå som en betydligt tryggare och robustare liten flicka när hon väl hämtat sig efter dramatiken hon och hennes syster var med om ombord på ångfartyget under överfarten.


Så jag hade slutligen ett namn. Vilket innebär att jag nu än en gång måste arbeta mig igenom 1000+ sidor med text och bakgrundsmaterial och söka och ersätta Gunilla mot Emelie. Och jag kan inte göra sök/ersätt alla - jag måste se varje namn, varje gång - så att jag är säker på att det blir rätt.


Heja mig, har jag inte arbete så skapar jag mig det.

Enda trösten är väl att Gunilla/Emelie inte förekommer lika flitigt i texten som Sylvia/Diana gjorde.


Så, mina skrivande vänner, hur upplever ni detta med namnbyten?
  • Är det ett stort problem? 
  • Brukar det gå smidigt om ni måste göra ett namnbyte? 
  • Och förändrar det personen i fråga, i högre grad än några få ändrade stavelser kanske skenbart borde göra?



PS:
Analysen blev, med alla steg och alla jämförelser med olika familjemedlemmar och släktingar, hela sex sidor lång. Snacka om att vara nitisk och metodisk. Men om jag någonsin måste göra ännu ett namnbyte, är det definitivt så här jag kommer att göra det. Vilken överblick!






fredag 6 april 2018

Simona Ahrnstedt – Allt eller inget




Kategori: Contemporary romance
Titel: Allt eller inget
Ingår i: Fristående bok
Författare: Simona Ahrnstedt,
Sven
sk romanceförfattare

Klass: Svensk romance
Språk: Svenska 
Utgivningsår: 2017
Epok: Nutid


Efter två romancetrilogier, en historisk och en contemporary (samtida/nutida), är Allt eller inget Simona Ahrnstedts första fristående contemporary romance.

Romance är en av västvärldens största litterära genrer – speciellt i Nordamerika. Den läs och älskas av miljoner läsare världen över och den är betydligt större än deckare. Ändå var romancegenren fram till 2010 relativt okänd här i Sverige.

Sedan debuterade Simona Ahrnstedt med sin första historiska romance, Överenskommelser, och vände upp och ned på det finlitterära Sverige – som nog aldrig riktigt hämtat sig från den chocken.

Att jag gillar Simona Ahrnstedts böcker generellt är ingen hemlighet. Överenskommelser vände upp och ned på också min värld. Någon hade skrivit detta – på svenska!

I arbetarlitteraturens, deckarundrets, och kokböckernas Sverige. Det, var ingenting mindre än palatsrevolution.

Jag har sedan dess följt såväl Simona Ahrnstedts författarskap, som gått från klarhet till klarhet, som hennes kamp för att öka intresset för och kunskapen om romance och höja dess status. Det senare är ett pionjärarbete som nu börjar ge resultat i och med att det likt ringar på vattnet växer fram en romance community här i Sverige.

Runt om i landet har romanceläsande kvinnor – och män med, fö den delen – under senare år kommit ut ur skuggorna som inbitna romanceläsare. Entusiastiska, passionerade och hängivna läsare som struntar fullkomligt i en kulturelit som ännu inte riktigt insett att de litterära kontinentalplattorna är i rörelse under Sverige och att landet just nu genomgår en veritabel romancerevolution!

Det senaste Simona, i sin kamp för att öka kunskapen kring romance, och öka dess status i Sverige, har åstadkommit är den nyligen bildade Romanceakademin. Där hon är en av grundarna.

En annan följd av Simonas arbete för romance är också att under de senaste åren har en rad nya romanceförfattare debuterat.

Det är ingen tvekan om att romancegenren är på stark frammarsch här i Sverige. Eller att det i högsta grad är Simona Ahrnstedts förtjänst. Inte heller att det är hon som leder den svenska romancevågens segertåg över världen. Hennes senaste serie, en trilogi contemporary romance, har översatts till engelska och sålts till USA.

USA är världens största romancemarknad, större än alla andra genrer – långt större än deckare. Och konkurrensen där är knivskarp.

Ändå har Simona Ahrnstedt nu lyckats upprätta ett respektingivande brohuvud på den marknaden. Först och främst, givetvis, för egen del – och det är henne sannerligen väl unnat. Men kanske på sikt också för svensk romance i sin helhet, eftersom den tenderar att gå dit hon leder även om de nya romanceförfattarna i mycket följer sina egna vägar och sina egna hjärtan.

Jag har inte läst särskilt mycket engelskspråkig contemporary romance och kan inte avgöra hur Simonas version av den står sig i jämförelser med verk av engelskspråkiga författare. Men ett är säkert – jag gillar Simonas version av contemporary romance.

Allt eller inget är berättelsen om copywritern Lexia Vikander, som känner sig litet malplacerad i reklambranschen med dess fixering vid orimliga kroppsideal, och Adam Nylund, värstingen från förorten som med hårt arbete och hårda nypor blivit påläggskalv inom en stor koncern.



Allt eller inget
(Baksidestext)

Lexia Vikander är copywriter på en reklambyrå och älskar sitt arbete. Ändå känns det som om hon inte riktigt passar in. I reklamvärlden är alla kvinnor pinnsmala och kalorifixerade. Alla utom hon. Dessutom är det stökigt på jobbet. En ny ägare har tagit över, och ryktet säger att många ska få sparken.

För att trösta sig sitter Lexia i en bar och dricker alldeles för många rosa drinkar. Ingen flirtar med henne, och hon känner sig misslyckad. Men plötsligt sitter han bredvid henne, den snyggaste man hon kan tänka sig.

Adam Nylund är en hård man. Han är värstingen från förorten som blev vd och är känd för sin hänsynslösa stil. Han har kommit till Stockholm för att rensa upp på bolagets nyinköpta reklambyra. Egentligen fokuserar han enbart på arbete, men kvinnan på barstolen intill väcker hans intresse. I alla fall tills hon fyllekysser honom och sedan kräks på hans skor.


På måndag morgon möts de igen. Lexia och hennes nya chef: Adam.


Allt eller inget är en underhållande roman om moderna kvinnor, het passion och omöjliga kroppsideal.



Om handlingen

Handlingen utspelar sig på en mindre reklambyrå i Stockholm. Den har just sålts och osäkerheten på byrån är stor. Vad kommer att ske? Är ens jobb i farozonen?

En av de som oroar sig är Lexia. Hon är skicklig i sitt yrke men vad hon saknar är de verkligt prestigefyllda utbildningarna branschen närmast kräver. Kvällen innan den nya ledningen tar över blir hon övergiven av sitt tjejgäng och sitter ensam i en bar när hon möter en spännande, attraktiv främling. Några rosa drinkar för mycket leder till att hon inom loppet av några minuter först fyllekysser honom och sedan kräks över hans skor.

Nästa morgon släpar sig en bakfull Lexia i sista stund till jobbet – och möts av nyheten att mannen hon så entusiastiskt fyllekysste nu är hennes nye chef.

Adams och Lexias relation, såväl den privata som den yrkesmässiga, får med andra ord en tämligen skakig start. Länge försöker de också hålla den relationen strikt yrkesmässig, men så småningom får först det strikta och sedan också i viss mån det yrkesmässiga stryka på foten. In i det längsta förnekar de dock att det – oh, fasa! – skulle kunna röra sig om någonting annat eller mer än lust, åtrå och passion.

Lexia, som känner sig litet malplacerad i reklambranschen, med dess fixering vid orimliga kroppsideal, kämpar för att åstadkomma en förändring. Hon lyckas landa ett viktigt konto, där kunden har samma målsättning och värderingar, och lyckas – trots kollegornas motstånd – övertyga Adam om att detta är den rätta vägen att gå.

Och motståndet är massivt. Lexia har motståndare, såväl inom som utom byrån, som ogillar kroppspositivism. Deras motstånd är såväl passivt som aggressivt och hon får under arbetet med kampanjen såväl fösa mycket vatten uppströms som tåla många personliga påhopp.

Samtidigt dras Adam och Lexia, trots att de nog spjärnar emot, allt närmare varandra. De hamnar i säng i med varandra – och senare på skrivbord och lite varstans – och har fantastiskt sex tillsammans. För att i nästa stund retirera och slicka sina sår och undra vad tusan som just hände.

Situationen försvåras också av att Adams ungdomskärlek – Rebecca, som också är hans chefs dotter – dyker upp och tycks ha planer som innefattar Adam. Eller möjligen hans position som hennes fars tilltänkta efterträdare inom koncernen – hon är en kvinna med egna ambitioner.

Också Roy, Adams manschauvinistiske chef, har ett horn i sidan till Lexia eftersom han varken gillar hennes styvfar eller hennes inflytande över Adam. Hans förhoppning är också att tussa samman Adam och Rebecca igen.

Under tiden fortsätter Adams och Lexias försiktiga dans kring varandra i en passionerad men instabil relation. Ett steg framåt och två tillbaka - och stundtals två steg framåt och ett tillbaka. Ofta sårar de varandra. Ibland oavsiktligt, ibland för att skapa det avstånd de i den stunden känner att de behöver.

Trots kollegornas motstånd och ovilja blir kampanjen en stor framgång för byrån. När kampanjen nomineras till ett prestigefyllt pris drivs allt till sin spets.



Mitt omdöme

Först och främst: Den här boken har inte varit helt lätt att recensera. Det är därför det tagit så här lång tid.

Med det sagt, så gillar jag den. Den är viktig. Nödvändig. Och angelägen.

Problemet ligger snarare i att den träffat hårt och därtill litet väl nära (recensenten är kort, överviktigt och definitivt inte attraktiv – och långt ifrån så här frimodig). Jag är inte mot kroppspositivism, definitivt inte. Inte för andras del. Det är svårare för egen del, jag är bekvämast när jag får vara ifred och får vara i stort sett osynlig.

Så ni förstår säkert att för mig har det att skriva den här recensionen varit ungefär som att köra en isbrytare genom en massiv, skruvad isvall i Bottenvikens packis. Det var inte gjort i en handvändning, och det var vare sig smärtfritt eller någonting jag känt mig helt bekväm med. Och det har tagit många försök, där jag kommit litet närmare målet för varje gång innan jag kört fast.


Men nog om detta och tillbaka till den här härliga, spännande och angelägna boken – för Simona Ahrnstedt har verkligen gjort det igen!

Levererat en varm, engagerande, modern romance som tar upp angelägna ämnen med tonvikt på livsglädje och feminism. För det är just det slags bok Allt eller inget är. Vi får följa Adams och Lexias försiktiga dans kring varandra, ett steg framåt och två tillbaka – och stundtals två steg framåt och ett tillbaka. Att sedan sexscenerna är några av de hetaste som skrivits i svensk romance gör ju inte det hela sämre.

Och ångestnivån, kan få ens nerver att slå knut på sig själva.


Men det är inte en bok helt fri från skavanker.

Det första är att Adam, i ungefär den sista tredjedelen av boken, balanserar hårfint nära gränsen mellan klädsamt vankelmodig och rent ut velig i sina känslor för Lexia och sina avsikter beträffande deras relation.

Jag vet, gränsen är hårfin. Och den kan vara olika från läsare till läsare. Men just velighet, är något jag har svårt att fördra hos en romancehjälte. Hos en romancehjältinna med, för den delen.

Jag var tvungen att läsa om boken fyra gånger innan jag var säker på den saken men Simona klarade den balansakten. Även om det stundtals var med snävast möjliga marginal.

Det andra är dock mer problematiskt. Och något oväntat när det gäller en Simona Ahrnstedt-romance.

Bokens skurkar – Josephine, Leo och Roy – känns tyvärr rätt platta och monotont osympatiska. Ingen har något djup, ingen har några försonande drag. Och vad värre är, är att deras respektive drivkrafter är i stort sett obegripliga. De är bara helt enkelt genomvidriga och jag upplever dem dessvärre som ganska oinspirerande.

För mig känns det som Simona kanske kunde ha utnyttjat dem bättre för att skapa mer dynamik och nyanser i berättelsen. Mer resonansbotten. Jag måste faktiskt säga att jag är litet besviken här, Simona har genom åren skämt bort oss med tydliga och begripliga personer även på skurksidan. Vi har kanske inte gillat dem, men vi har oftast förstått vad som driver dem.

En ljuspunkt är dock Rebecca, Roys dotter, som åtminstone i viss mån börjar sin bana på skurk-sidan men genomgår en rejäl utveckling mot slutet.

Men trots vissa skönhetsfläckar är Allt eller inget en riktigt, riktigt bra bok. Aktuell och angelägen, med en fin kärlekshistoria i centrum och starka men sårade och sårbara huvudpersoner. Och vad mer kan begär av en modern romance?


Däremot har det inte varit lätt att betygssätta Allt eller inget. Jag har fått väga boken styrkor mot dess svagheter (och stenhårt sålla bort mina personliga svårigheter med temat) och framförallt vara så ärlig jag bara kan. Så, tyvärr, har dessa svagheter efter långt övervägande kostat boken ett hjärta i betyg.




Betyg: 8 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/betyg-8-av-10.html



(som har en annan betygsskala)




Fotnot:
Jag fick den här boken som gåva inför releasen. Det har inte påverkat denna recension/rekommendation på något sätt.






Allt eller inget
finns att köpa hos bl a
Adlibris och Bokus








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Devil in Spring, av Lisa Kleypas
- När äventyret väntar, av Sofia Fritzson
- Sonjas andra chans, av Åsa Hellberg
- Will’s True Wish, av Grace Burrowes
- A Night to Surrender, av Tessa Dare
- Hemma där hjärtat väntar, av Sofia Ymén
- Duke of Pleasure, av Elizabeth Hoyt
- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen



torsdag 5 april 2018

Nu är årets första romancerecension på gång!

Ibland tar det tid. Ibland tar det låååång tid. Och ibland sätter livet och tillvaron käppar i hjulet. Men nu, omsider, är 2018 års första romancerecension  på gång!


Eftersom boken i fråga (en svensk romance) kom ut i höstas är det verkligen fråga om lång leveranstid (hm, är jag möjligen en recensents motsvarighet till Post nord?)


Min senaste recension skrevs i december. Sedan dess har i stort sett ingenting fungerat normalt. Men hur som helst, inom kort kommer Romanceportalen att leva upp till sitt namn - och sin funktion - igen.




tisdag 3 april 2018

Den ena efter den andra

Det är litet vemodigt. Den ena efter den andra faller ifrån. Först Jerry Williams och nu Lill-Babs.


Japp. Vemodigt.





måndag 2 april 2018

Romancenytt - den starkt försenade upplagan!

Tyvärr har inte orken, energin och tiden räckt till för hänga med i svängarna under vintern och våren fast det har varit en otroligt intensiv period för romancesverige och svensk romance.

Men fot- och knäsmärtor efter en halk- och snubbelolycka januari, ett nytt arbete med ständigt ökande arbetstid, trötthet och ett sällsynt segt och efterhängset förkylningsvirus i tungviktsklassen (som jag förmodligen drogs med i veckor innan det behagade bryta ut på allvar) dränerade mig under denna period på energi.

Jag hoppas att det tilltagande ljuset nu kommer att förbättra situationen och tillföra välbehövlig energi.



Nå, här kommer nu ett starkt försenat Romancenytt. En påskspecial - eller ett något sent försenat påskägg.

Redan före nyår lovade 2018 att bli ett alldeles fantastiskt romanceår. Men vem hade anat hur stort det skulle bli?

Vem hade kunnat ana?

Jag tänker här försöka täcka in allt som hänt under vinter och vårvintern.
Och allt som kommer att ske under våren. Åtminstone allt jag känner till!

Låt oss börja med det som alla i Romancesverige talar om just nu.
 


I februari briserade nyheten:

Nu startar Romanceakademin, ett nytt forum för att lyfta fram romance i Sverige!


Och det, är ungefär hur stort som helst!

Bakom det här spännande initiativet står bland andra Sveriges ledande romanceförfattare, Simona Ahrnstedt.

  • Syftet med akademin är att främja läsandet av romance, lyfta författarskap och öka kunskapen om genren, skriver initiativtagarna i ett pressmeddelande. Bakom satsningen står romanceförfattaren Simona Ahrnstedt tillsammans med Pamela Schultz Nybacka, ansvarig för förlagsutbildningen på Stockholms univeristet, Anna Frankl, agent, och Ebba Östberg, förläggare.

    "Vi fyra har samlats regelbundet för att diskutera feminism, litteratur och romance. Ur dessa samtal växte vår gemensamma vilja att skapa en svensk Romanceakademi"
    säger Simona Ahrnstedt i pressmeddelandet.
  • Romanceakademin kommer att medverka i samtal och debatter för att väcka intresse för genren. På sikt vill initiativtagarna också dela ut priser och arrangera evenemang.
     
  • Ett första event är planerat att hållas i Stockholmsområdet till våren.


Sverige har alltså fått en Romanceakademi. Wohoo!!!

Sveriges ledande romanceförfattare och romancepionjär Simona Ahrnstedt startar tillsammans med Pamela Schultz Nybacka, Anna Frankl och Ebba Östberg den svenska Romanceakademin.

  • Romanceakademins syfte är att främja romance i Sverige, både läsande och skrivande, lyfta fram författarskap samt öka kunskapen och krossa fördomar.

"Romance har länge varit en genre knuten till kvinnor och tyngd av fördomar – kanske just för att den i huvudsak skrivs och läses av kvinnor. Det är dags att ändra på det och se värdet av romance"
säger Pamela Schultz Nybacka.

  • Romance är världens största litterära genre. Där finns många moderna, innovativa och intressanta författarskap.
  • I Sverige är genren relativt okänd. Det har saknats ett officiellt och sammanlänkande forum för läsare, författare och andra intresserade.

"Vi fyra har samlats regelbundet för att diskutera feminism, litteratur och romance. Ur dessa samtal växte vår gemensamma vilja att skapa en svensk Romanceakademi"
säger Simona Ahrnstedt.

"Världen runt omkring oss är för tillfället ganska deprimerande. Då tror vi att det behövs litteratur där man vet att det ordnar sig på slutet. Vi tror också att romance kan fungera som en lättillgänglig litterär fristad, där kvinnor får vara både starka, självständiga OCH bli lyckliga i sin relation"
säger Ebba Östberg.

  • Även internationellt finns det ett intresse för  romance som tar avstamp i det svenska samhället med pappamånader, mångfald, sexuell frigörelse och långt kommen jämställdhet.

"För oss är det viktigt att verka för att den svenska/skandinaviska berättartraditionen inom romance får en chans att växa och nå ut till en bredare publik, både i Sverige och internationellt"
säger Anna Frankl.

  • Romanceakademins arbete kommer att bestå i att delta i samtal, samt att debattera och informera.
  • Man kommer även att anordna evenemang med läsare, författare och andra intresserade samt på sikt dela ut litterära priser.
  • Ett första event är planerat till våren i Stockholmsområdet.

Information kommer löpande publiceras på Akademins instagramkonto: @romanceakademin

Grundarna av Romanceakademin är:
  • Simona Ahrnstedt,
    Författare
  • Pamela Schultz Nybacka,
    Doktor i företagsekonomi och ansvarig för förlagskunskapen vid Stockholms universitet. Lektor vid Södertörns högskola.
  • Anna Frankl,
    Agent och delägare på den litterära agenturen Nordin Agency.
  • Ebba Östberg,
    Förläggare. Ansvarig för romanceförlaget Lovereads inom Bonnierförlagen.

Lovereads är ett boutique-imprint som ger ut smart och modern romance på den svenska marknaden. Lovereads är ett varumärke inom Bokförlaget Forum.


Och så här glad över den här nyheten är jag!




Länkar och mer att läsa om såväl Romanceakademin som romance i Sverige




Och mer svensk romance på gång!

  • I början av maj kommer Christina Schillers andra småstadsromance, Brutna små regler



  • Någon gång i maj (närmare än så vet jag inte helt) kommer Sara Dalengren med en ny romance, En midsommarnatt. Den här gången är det inte fråga om paranormal romance utan istället om contemporary romance i landsbygdsmiljö. 



  • Och i juni kommer Sofia Ymén med sin andra landsbygdsromance, Den mitt hjärta slår för.
    Där har jag ännu inte funnit någon lämplig omslagsbild att importera.

Härligt med litet ny, härlig svensk småstads- och landsbygdsromance, eller vad säger ni?



Översättningar, svensk/engelska och engelsk/svenska
  • Nu i mars utkom den sista delen i Simona Ahrnstedts contemporary romance trilogi på engelska.




  • Och här hemma i Sverige har översättningarna under februari och mars enträget gått åt andra hållet. Här har Lovereads, Sveriges nya romanceförlag, utkommit med ytterligare ett par engelska titlar som översatts till svenska.



Och flera titlar är på gång under våren!


Och därmed har jag äntligen levererat detta länge uppskjutna Romancenytt!

Jag hoppas också att jag kommer att komma igång med romancerecensionerna inom kort. Jag har en kö med böcker som väntar på att recenseras - och en del av dem har fått vänta länge. 

Över och ut för den här gången. 
Önskar er alla en god fortsättning på påskhelgen.






söndag 1 april 2018

Problemet med platta, tråkiga skurkar

Jag har ett eskalerande problem med att tolerera platta, endimensionella skurkar i romancetexter. Eller i litterära texter överhuvudtaget. Ni vet. Helgjutet ondskefull. Enkelspårigt eller utstuderat elak. Fullständigt självcentrerad. Gärna girig och hänsynslös därtill.

Det blir helt enkelt platt, tråkigt och monotont.

Om man prompt skall ha en skurk, gör åtminstone någonting av henne eller honom!


Ge henne en mörk, syrlig humor och en oöverträffad förmåga att slänga käft - en förmåga hon lever högt på men som dock kan försätta henne i trubbel - samtidigt som hon gör allt för att se till att hennes dementa mormor skall ha bästa tänkbara liv.


Eller gör honom till en ohjälplig vinnarskalle med alltuppslukande tävlingsinstinkt, som inte kan motstå en utmaning och är beredd att om nödvändigt gå över lik för att vinna, samtidigt som han försöker rädda ett stycke vildmark med stor biologisk mångfald undan exploatering.


Ge din skurk/dina skurkar egna planer och ambitioner, som helst går på kollisionskurs med dina huvudpersoners planer. Eller konkurrerar med deras planer.

Ge dem lyckliga familjeliv. Ge dem karaktärsbrister och karaktärsfel och fixa idéer. Eller galna, storvulna idéer.

Låt dem handla impulsivt. Oöverlagt. Tanklöst och vårdslöst. Låt dem bli lättprovocerade - eller lätt provocerande. Vad som helst.

Men låt dem få djup. Ge dem personliga, begripliga drivkrafter. Gör dem begripliga. Gör dem logiska. Och, framförallt:

 Gör dem trovärdiga!


Annars blir det snabbt platt, tråkigt och - gäsp! - monotont. 



Jag får väl erkänna att jag är långtifrån felfri själv på den här punkten.

Mitt huvudskrivprojekt gick på grund just på grund av de här skälen när jag kommit ungefär halvvägs in i berättelsen. Min eminente skurk framstod allt mer som en karikatyr. Och det, i sin tur, hotade att torpedera hela historien. Hela projektet.

Och jag begick givetvis misstaget att inte, i den situationen, välja att börja om och göra det rätt från allra första början. Istället försökte jag lappa och lag och anpassa min historia till den nya förutsättningarna när jag skrivit om min skurk och givit honom mer pondus och mer djup och karaktär.

Det är därför jag än i dag kämpar med att räta ut min historia från det virrvarr som utgör knytpunkten mellan dess första och andra halva.

Det gäller att inte välja latmanslösningar när man stöter på patrull och måste ändra förutsättningarna i skrivandet. Gå tillbaka till början och gör det rätt. Alltid.



På plussidan har jag dock nu en begriplig, logisk och trovärdig skurk med vissa sympatiska drag och en fullt förståelig vrede mot min manlige huvudperson. Och en - ytterst motvillig - svaghet för min kvinnliga huvudperson.

Och berättelsen i sig har fått mer djup. Ett slags resonansbotten, som ger den mer liv när allt inte är så förtvivlat svart och vitt längre.


Så mitt skrivtips - och det är inte ett aprilskämt - är att inte slösa bort en bra skurk på att enbart var gement elak, lömsk och allmänt avskyvärd. Använd honom - eller, för den delen, henne - väl. Din berättelse kommer definitivt att vinna på det.


Här är ett par intressanta bloggposter att läsa om ni har funderingar kring era skurkar.


Har ni några funderingar kring skurkar i era texter? Har ni någon skurk ni kämpar med att få till så han - eller hon - fungerar i berättelsen? Hur tänker ni lösa problemen?