lördag 20 januari 2018

Snöstormsincidenten

Än en gång har det blivit en ofrivilligt tyst period här på bloggen. Den här beror på en storm och svensk vinter betingad incident i tisdags kväll.

När jag skulle korsa gatan på väg från pendeltåget till mina kvarter halkade jag i ett uppkört hjulspår - samtidigt som snömodden i sagda hjulspår brast under foten på mig. Fotleden vek sig nästan under mig och sidsteppande och vinglande och famlande efter balans raglade jag rätt ut i gatan.

Sidledes.
Hoppande, skuttande, piruetterande och skrikande.

För att slutligen landa på båda fötterna, dubbelvikt över käppen och med dess brodd nedkörd som en ispik i snömodden.


Min smala lycka var att den enda bil på väg åt det hållet befann sig väldigt långt borta när jag började korsa gatan - annars hade jag väntat till den passerat - och hade god tid på sig att stanna. Vilket den också hade gjort medan jag utfört vad som närmast måste ha sett ut som konståkning för dementa utan is.

Det blev till att linka sig ur vägen.
Över resten av vägen.

Hem genom jäkla, oplogad snömodd.


Sedan dess har det mest låtit "Oww! Oww! Oww!" här hemma.

Eller så snart jag varit tvungen att ge mig ut i denna oplogade - eller ojämnt plogade - snömodd. När fötterna sjunkit ned i ojämnheter som fått misshandlade muskler att protestera mot behandlingen. Och, ja, linimentstiftet har varit i flitigt bruk.


Just nu, må det vara mig förlåtet, är det litet svårt att tycka om svensk vinter.



måndag 15 januari 2018

Nu är det officiellt 2018

"Hm", undrar nog vän av ordning, "har det inte varit det i så där en halv månad nu?"

Jo, då, det har det. Men det är först nu i eftermiddag jag kommit i väg till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan och införskaffat en ny almanacka för 2018.

Det har dragit ut på tiden. Rejält. Jag hade inte hittat den modellen jag ville ha i några andra butiker fast jag började leta redan före jul. Antingen var de för stora (och ett av min krav var att den skulle gå ned handväskan vid behov) eller också var de för små. Och ett annat krav jag har är att det inte fick bli för finstilt.

Jag hade nämligen köpt en sådan för några år sedan och kunde knappt läsa vad det stod i den. Jag höll på att bli vindögd på kuppen.

Den här modellen hade jag också förra året, men då med ett annat omslag, och den funkade perfekt. Och visst är omslaget läckert?

Och visst känns devisen fullständigt klockren?


Utfärden till Akademibokhandeln blev stormig. Och smärtsam. Stormig eftersom det blåste rejält i Stockholm i eftermiddag. På väg mot T-Centralen / Stockholm City fick jag gå en omväg ända ut på trottoarkanten på Mäster Samuelsgatan för att undvika Ljushusets ljusskylt utanför entrén eftersom den svängde rejält i blåsten och gnällde. Kändes litet otryggt att passera under den, därav omvägen.

Dessutom höll regncapen på att blåsa av mig ett flertal gånger.

Smärtsam, eftersom höger fot har litet väl kraftiga tendenser för muskelkramper i dag. Den uppskattade inte dagens stockholmseskapad över hövan. Fick ta till linimentstiftet när jag kom hem och stryka på ömmande muskler.




söndag 14 januari 2018

En fantasynovell

Jag har lagt upp ännu en av mina gamla noveller bland mina egna texter på hemsidans skrivarsida.

Den här gången är det en ganska lång fantasynovell om en ung häxa som återvänder hem efter en naturkatastrof. Hon återvänder som ledare för en expedition som dels skall söka efter överlevande och dels efter förklaringar.

Novellen har varit med i ett par novelltävlingar, varav en för fantasynoveller. Den har dock aldrig placerat sig och nu har jag valt att istället, något bearbetad, lägga upp den här.


Dit bara minnen och drömmar kan återvända
En fantasynovell om en ung häxa som återvänder till sin hembygd som befälhavare för en expedition efter en förödande naturkatastrof.




måndag 8 januari 2018

Måste nog bli ännu en omläsning

Årets första romance recension är påbörjad. Men sedan strandade det eftersom det inte alls känns som om jag har det grepp om handlingen jag skulle behöva ha  för att göra den rättvisa i en recension utan att riskera att spoila någonting. Det är många trådar att hålla reda på. Många svängar att hänga med i.

Det är bara att inse att det krävs ännu en omläsning innan jag är redo att skriva färdigt recensionen för den här boken.





söndag 7 januari 2018

Litet sunt förnuft!

Lagom inför helgen landade den här lilla godbiten hemma hos mig.

Årets första svenska romance!

Veronica Almer debuterar nu i dagarna (releasefest i Malmö i morgon) med en nyskriven svensk romance och sällar sig till den växande skaran svenska romanceförfattare.


Om jag ser fram mot att krypa upp i favoritfåtöljen med den?

Definitivt!




Vissa nyårsaftnar...


...ifrågasätter jag starkt somliga grannars IQ-nivå.

Ni vet, de där som tycker det är en fullkomlig pang-idé att skjuta raketer rätt upp längs fasaden.


Kan man skriva "intelligentare grannar" på önskelistan?

Eller vore det hets mot hyfs- och intelligensbefriade Ärthjärnor?





fredag 5 januari 2018

Skrivdagbok, 5 januari

Under november och december har jag huvudsakligen arbetat med ett projekt som ligger litet längre fram i tiden, nämligen i det som förhoppningsvis en dag kommer att bli bok tre i serien. Men under nyårshelgen tog jag mig äntligen tillbaka till mitt huvudskrivprojekt och börjat nosa på det igen.

Jag har kanske ännu inte skrivit något nytt kapitel i den nya inledningen till texten som jag började arbeta med förra året än. Men det är förbaskat skönt att kunna se på texten med fräscha, utvilade ögon efter ett par månaders utsvävningar i andra projekt. Och ganska spännande också.


Den här perioden av olydigt skrivande har varit närmast som en vitamininjektion av kreativitet och skrivglädje. Någonting jag återvänt stärkt från, med förnyad övertygelse om att det här projektet är värt att genomföra. Och att jag kommer att kunna kunna genomföra det. Det är värdefull kunskap eftersom jag så många gånger förtvivlat eftersom mitt huvudprojekt under många år känts ungefär som en tågurspårning inne i en tunnel.

Kanske borde jag ge mig själv en stjärna i kanten för uthållighet?
Eller i alla fall en klapp på axeln.

Jag har ju trots allt inte givit upp.

Annat än för några månader åt gången.

Å andra sidan har jag under många år hävdat att skrivande i mångt och mycket påminner om ett brödbak. Degspadet måste ha rätt temperatur när det tillsätts, annars skållar det jästen. Degen måste vila och jäsa i ett par omgångar om de skall jäsa upp till goda, saftiga och väl formade bröd.


Kanske har de här månadernas eskapader in i framtiden också givit mig en klarare uppfattning om vart jag är på väg med det här projektet. Och vissheten att jag inte har kastat bort mer än fem år av mitt liv på ett projekt som jag inte kommer att kunna ro i hamn.


Hitintills har jag, som sagt, inte skrivit något nytt kapitel i den nya inledningen jag jobbar med. Men jag har gjort vissa bearbetningar av prologen. Och också av första kapitlet. Dessa bearbetningar eller redigeringar kändes precis det rätta för texten. De blev också klara förbättringar.

Nu senast har jag börjat pilla litet i andra kapitlet.

Det går kanske inte så snabbt fram kanske, men det händer i alla fall någonting - och det är mer än det gjort sedan någon gång i slutet av oktober. Och jag känner åter ett slags entusiasm för att gröta ned mig i texten. Rulla mig i den. Stiga ned i den här världen - eller kanske snarare i inledningen till den, för det som en dag kommer att bli tredje boken utspelar sig bara ett knappt år senare i samma värld.

Men nu är jag redo att verkligen marinera mig i min värld. Och ta tag i mitt mastodontprojekt och försöka bärga tågurspårningen i tunneln och baxa upp det på rälsen igen. Det går kanske inte fort. Det går kanske inte att genomföra under året - inte med den mängd arbete som uppenbarligen återstår. Men kanske vågar jag i alla fall säga att jag på nytt åtminstone har styrfart framåt?