Omedvetna studier - skriv- och berättartekniska stilgrepp

Ibland när jag läser brukar jag, oftast omedvetet, studera skriv- och berättartekniken. Det gäller speciellt när jag läser böcker mina favoritförfattare inom mina respektive favoritgenrer och se vilka skriv- och berättartekniska lösningar de använder sig av för att lösa komplicerade situationer.i sin text. Vilka speciella stilgrepp de tar till för att lösa problemet.

Det har många gånger landat i verkliga ah-uppleveleser: 

”Ah, det är alltså så man kan lösa problemet!”

Ibland sitter man bara där och häpnar.

Det har ofta hjälpt mig att finna nya, innovativa lösningar till svårlösta situationer i mina egna texter. Eftersom situationerna inte är de samma (eller ens ytterst sällan snarlika), blir givetvis inte heller lösningarna på problemen de samma.

Det är mer en fråga om att ah-uppleveleserna utlöser inspirationen att finna nya, trovärdiga och övertygande lösningar och upplösningar på komplexa situationer. Och, framförallt, till att våga testa nya stil- och berättartekniskagrepp.

Men inspirationen (och ah-upplevelsen) är odiskutabel.

Ibland behöver det inte ens handla om en favoritförfattare och ens en relaterad favoritgenre. 

Så har t ex en medioker spionthriller från sextiotalet om en flykt med dansk fiskebåt från en träskmark vid Östtysklands Östersjökust inspirerat till en scen i en fantasyhistoria jag kämpade med. I mitt fall handlade det om fiskare i en liten rodd och seglad fiskebåt vid en grund och förrädisk kust som under en storm skulle runda en sandrevel och ta sig in i den tryggare bukten därinnanför. 

Inspirationen hämtades från en rad scener i spionthrillern och kombinerades tillsammans efter förutsättningarna i min berättelse. Vilket innebar att en motordriven fiskebåts uppförande i grov sjö i bland förrädiska grund och sandrevlar fick översättas till hård rodd och fysisk ansträngning. 

Vad jag var speciellt intresserad av att studera var sjögång, strömvirvlar, brottsjöar och hur sjögång och grov sjö dolde förrädiska grund och undervattensrevlar vid en långgrund kust och utplånade skillnaderna mellan säkra farleder och riskabla vatten. Och också hur en liten båt reagerade under dessa förhållanden.

I spionberättelsen hade man försökt ta sig ut på öppet vatten för att kunna fly från en totalitär stat. I mitt fall var situationen den omvända. Här ville fiskarna ta sig in i den relativa tryggheten innanför sandreveln med dagens fångst i behåll. 

Jag fick, scen för scen, kombinera de hopplockade lämpliga bitarna information och spegelvända dem. För att inte tala om översätta och anpassa dem från en tekniskt motoriserad nivå till en helt annan och betydligt lägre.

Och eftersom det var fantasy, var givetvis fiskarna i fråga i grund och botten inte alls fiskare. Vilket gav en särskild tvist, som de också var tvungna att också rädda skeppsbrutna från ett skeppsbrott och bland annat stötte på en skeppsbruten gammal fiende. 

Hur är det för er, mina skrivande vänner? Brukar ni studera era favoritförfattares skriv- och berättartekniska stilgrepp och se om ni kan finna inspiration till lösningar på egna textproblem? 

Skrivdagbok, 29 mars

Mars har nog på det hela taget inte varit min bästa skrivmånad. Det har mest handlat om att fila på texten. Trimma texten. Läsa igenom. Vända och vrida på ord och fraser.

Jag hade ett utbrott av skrivflow i början av mars och lyckades landa nionde kapitlet, som länge legat som en icke låsningsfri bromskloss. Skönt. Och att jag av bara farten lyckades starta tionde kapitlet var givetvis också en bonus.

Sedan kom dock en förkylning - med medföljande total energikolaps - och sedan dess har "skrivandet" mest bestått av textgenomläsning och att vända och vrida på ord och fraser och fila på dem.

I går blev det dock en rusch av aktiviteter. Jag gick igenom över tusen sidor text och bakgrundsmaterial och persongallerier och arbetade metodiskt för att byta ut ett flitigt förekommande namn mot ett annat.

I går blev nämligen Sylvia Diana.


Jag gillade verkligen namnet Sylvia. Men det hade allt mer börjat att, i sammanhanget, kännas som ett skavande gruskorn i skon. Det fungerade helt enkelt inte så bra som jag hade hoppats och det kändes inte heller lika logiskt och naturligt som det gjorde när jag en gång i världen (typ tidernas begynnelse) gav henne det namnet.

Sylvia är inte någon av huvudpersonerna, men hon är trots det flitigt förekommande i texten - speciellt i första halvan av den samt i slutet. Hon spelar också, vid åtminstone ett tillfälle, en avgörande om än liten roll för berättelsen så det är viktigt att hon fungerar - och fungerar väl - inom sina definierade ramar.

Problemen med namnet är flera. Dels har jag upptäckt att jag har fyra mer eller mindre ofta förekommande kvinnonamn som börjar på "S". Sophie. Siri. Sofia. Samt slutligen Sylvia.

Sophie och Siri är två tunga, bärande birollsinnehavare, två av släktens matriarker. Deras namn är så inarbetade att de helt enkelt inte går att ändra. Jag skulle inte ens vilja försöka, namnen är nu fullständigt naturliga för mig. De ÄR Sophie och Siri. Punkt.

Sofia är Sophies sondotter, vilket gör det logiskt att hon skulle ha fått en annan version av sin farmors förnamn för att hedra släktens mäktigaste kvinna. Samtidigt heter Sveriges drottning vid den här tiden Sofia, vilket givetvis är ytterligare ett skäl till att namnet är populärt vid denna tid - och ett troligt skäl till varför en ung adelsdam fått detta namn.

Min Sofia spelar en mindre biroll och är bara med som hastigast i ett par scener, men det refereras flitigt till henne. Det känns naturligt att hon vid denna tid heter som hon heter.

Sylvia är den person vars namn det kändes mest lämpligt att ändra. Hon är den yngsta av fyra minderåriga systrar och kusin till den kvinnliga huvudpersonen.

Hennes namn kändes faktiskt litet otympligt som avslutning i slutet av raden av systrarnas namn. Även om det var ett sött och romantiskt namn och man gott och väl kunde tänka sig att en tioårig flicka vid sekelskiftet kunde ha fått det, var det ändå som om det spretade åt fel håll. Man som snubblade på det.


Jag prövade därför att rabbla raden av systrarnas namn. Först med Sylvia som avslutning och sedan med ett par andra namn som avslutning. Diana var det namn jag fastnade för.

Det avrundade raden av namn på ett bra sätt. Det var också det kortaste av systrarnas namn - som annars var relativt jämnlånga (vilket kanske inte gjorde någonting när man uttalade dem, men däremot såg rätt trist ut när man läste dem uppradade). Det tillförde en ny sorts dynamik.

Och jag hoppas att Sylvia under detta namn kommer att fortsätta att utvecklas som individ.


Tidigare i vintras blev en Ulrika (också hon en mindre birollsinnehavare) omdöpt till Lydia. Det passade henne som hand i handske och efter det namnbytet frodades hon på ett sätt hon aldrig kunnat göra som Ulrika.

Hur är det för er, med era personer och deras namn? Brukar namnen sitta perfekt från början eller genomgår personerna flera omdöpningar innan det blir rätt? Och förändras personerna när de byter namn?

Problem med torra, nariga händer vintertid?

Det kan bero på vilka handskar du använder. Är de yllefodrade?

Fundera i så fall på att byta till ett par med fleece- eller pälsfoder.

Ylle är ett underbart naturmaterial och något som jag definitivt skulle rekommendera i andra sammanhang. Men det har en tendens att dra åt sig fukt - i det här fallet fukten i dina händer. Och medan det kan vara skönt att vara torr om händerna och värmd av ett varmt och behagligt naturmaterial, kan det i vissa fall - om man har känslig hud och naturliga tendenser att bli torr om händerna - dra åt sig för mycket fukt från händerna.

Det här lärde jag mig när jag en kort period jobbade på ett företag som tillverkade och importerade väskor, resväskor och handskar. Jag blev torr och narig om händerna och var tvungen att smörja dem hela tiden med handkrämer, aloe vera och oljor för att hålla problemen under kontroll.

Men vare sig handkrämer, aloe vera eller mjukgörande oljor var direkt lämpligt att behöva använda stup i ett när man skulle handskas med exklusiva skinnprodukter där det riskerade att lämna fläckar på ömtåliga material. Det var som bäddat för katastrof.

Jag fick då det för mig något överraskande rådet att byta till handskar med fleecefoder.

Vilket jag också gjorde. Med personalrabatt!



Jag skall inte säga att problemen försvann över en natt. Men efter en vecka hade situationen förbättrats radikalt. Jag kunde smörja händerna på morgonen, innan jag for hemifrån, och sedan - om så behövdes - just före lunch och precis innan jag gick för dagen och skulle ut i kylan igen (det var en kall vinter). Samt vid sänggående hemma. Det räckte.

Jag köpte dessutom, när vintern blev ännu kallare, ett par tumhandskar med fingerfoder i fleece. Då fick jag det bästa av båda världar: Tumhandskarnas gemensamhetsvärme för alla fyra fingrarna medan varje enskilt finger var omslutet av mjuk, värmande fleece.

Än i dag håller de handskarna mina fingrar varma och just lagom torra och behagliga under vinterns isdygn. De är investeringar jag aldrig ångrat.


Däremot ligger mina sista par handskar med yllefoder för det mesta kvar i byrålådan. De blir ytterst sällan använda - även om jag älskade mina kaxigt röda mockahandskar!
 

Så, mina vänner, därför kan jag varmt rekommendera att byta till fleecefodrade handskar om ni har problem med torra, nariga händer vintertid och i dagsläget bär yllefodrade handskar.


Längre fram på säsongen, när det blir litet varmare men fortfarande kan vara litet svalt mornar och kvällar och i skuggiga områden eller när vår- eller för den delen höstvindarna blåser snålt, kan jag också rekommendera vårhandskar fodrade med silke eller viskos. Skönt och skonsamt för händerna.

Ibland undrar man vad man håller på med

När jag kom till jobbet i morse skulle jag stoppa in mackorna jag hade med mig i kylskåpet. Jag öppnade väskan, tog fram boken, öppnade kylskåpsdörren och sträckt in handen med boken i kylskåpet - och hejdade mig. Tittade på boken jag höll i handen.

Tittade in i kylskåpet. Matlådor. Frukt. Sallader. Juicer. Snabbmat. Rester. Tittade på boken. Och frågade mig vad tusan jag höll på med.

Vi som befann oss i pentryt/entrén/matrummet fick oss ett gott skratt.


Jag har gjort någonting liknande en gång, under början nittiotalet när jag jobbade i stort sett dygnet runt. Den gången skulle jag, så stressad att jag knappt visste vad jag gjorde, laga en potatisgratäng till sen kvällsmat.

Jag satte på ugnen, tog fram en rostfri bunke, tog fram smörpaketet ur kylskåpet, lade en smörklick i formen och skulle ställa in den i ugnen så smöret smälte. Jag ställde in bunken med smörklumpen i kylskåpet, öppnade ugnsluckan och sträckte in smörpaketet - och hejdade mig. Undrade vad det var som var fel med den här bilden?

För det var uppenbart att någonting var fel.

Det tog bara en stund innan det gick upp för mig vad det var.

Och, nej, jag tvivlar än i dag på att gratinerat smörpaket hade varit någon höjdare.


Kontentan av det hela är kanske att när hjärnan är överhettad behöver man kyla ned den. Fast, det är klart, läsningen hade jag ju inte direkt planerat att lägga på is!

Det blir bara värre med åren, det där...

Med sommartid, alltså.

Fast med vintertid också. Jä... tidsomställningar!

Är det så konstigt att man känner sig alldeles ur fas med tiden, egentligen? Hjärnan blir ju inte direkt yngre och mer elastisk med åren. Ungefär så här känns det i dag:

Och om ni undrar vilken bok det var jag viftade med i tvättstugan i går morse för att tända de rörelsestyrda lamporna så var det den här lilla pralinen:

Den senaste delen i Lisa Kleypas nya serie har just kommit ut och härnäst bokbudgeten tillåter några utsvävningar (inköp, alltså) så har den seglat upp på första plats i kön. Egentligen vill jag ju bara:

Men det kan man bara drömma om med den här budgeten (och framförallt den här bokbudgeten). Just nu läser jag om hela serien i väntan på gynnsamt inköpstillfälle (hoppas det skall finnas ett litet, litet utrymme när räkningarna väl är betalda). Tills dess får jag nöja mig med omläsning. Och det är ju inte helt fel, det heller!

Visst ser de läckra ut tillsammans?

Hysteriskt viftande med bok

Jag tillbringade lördagsmorgonen i tvättstugan, bland annat för att avstyra en troskris i byrålådan. Det är förbaskat skönt att få det avklarat det första jag gör på morgonen så jag sedan kan spendera dagen som jag själv vill, utan tider att passa.

Det funkade utmärkt, jag hade t o m en bok (givetvis en romance) med mig så jag kunde läsa medan jag väntade på att torktumlare och torkskåp var färdiga.

Den enda haken är att förra året installerade bostadsbolaget armatur med elbesparingsfunktion i tvättstugan för att sänka elkostnaderna. Så efter X antal minuter utan att någon rört sig i den delen av tvättstugan slocknar lamporna där.


Nästa hake är att när man tålmodigt sitter och väntar och läser, så rör man sig inte överhövan. Tvärt om så sitter man stilla i en vrå och koncentrerar sig på sin bok medan man väntar på att nästa steg i tvätthanteringen skall bli klart.

Och klick, klick, klick så slocknar lamporna. Den ena efter den andra, beroende på vilken del av tvättstugan jag senast rörde mig i - vid torktumlaren, vid mangeln eller vid torkskåpet.


Jag har löst problemet.

På sätt och vis.

Jag viftar helt enkelt hysteriskt med boken i luften - och lamporna över mig tänds igen. Den tredje haken är dock att förbipasserande tror att man är skogstokig som sitter i tvättstugan och viftar hysteriskt med en bok.



 

Missade - Engelskaprojektet arton år!

Inför millennieskiftet avlade jag mitt livs första och enda nyårslöfte - om man någon gång skulle avlägga ett, var det väl ändå då?

Jag ville att det skulle vara någonting som jag skulle ha såväl glädje som nytta av så jag lovade mig själv att jag skulle läsa läsa minst en bok i månaden på engelska.

Engelskaprojektet, som jag kallade mitt läsprojekt/millennielöfte, började sin bana på en diet av science fiction och fantasy och det första året satt jag med boken i famnen och det svensk-engelska/engelsk-svenska lexikonet i knät och slog upp ungefär vart fjärde ord.

Så småningom flyttade lexikonet från knät till soffbordet, från soffbordet till skrivbordet och därifrån tillbaka in i bokhyllan och numera tänker jag sällan ens på vilket språk jag läser på.


Så jag kan definitivt varmt rekommendera den här typen av läsprojekt som en effektiv och rolig språkpluggningsmetod - nytta och nöje på en gång!


Bortsett från de tre, fyra första månaderna av projektet har det inte varit någon konst att hålla det här nyårslöftet, som i december 2017 faktiskt blev arton år (jag startade projektet redan i december 1999).

Blev, typ, myndigt.
Tänk, vad åren går när man har roligt!

Så, handen på hjärtat, hur många håller fortfarande sina nyårslöften efter arton år?


Romance på engelska kom in i bilden som projektlektyr någon gång runt 2013, när jag otåligt väntade på Simona Ahrnstedts nästa romance och väntan blev olidlig. Så, varför inte läsa romance på engelska medan jag väntade?

I dag går mitt engelskaprojekt i huvudsak på en romancediet - Tessa Dare, Lisa Kleypas, Elizabeth Hoyt, Stephanie Laurens, Sabrina Jeffries, Eloisa James, Grace Burrowes m f.

Förkylningsrapport, epilogen (förhoppningsvis)

Jag har nog gått med den här förkylningen i kroppen länge. Redan två veckor innan den bröt ut på allvar hade jag en morgon ett slags anfall med hosta och sträv hals. Men den gången hjälpte ett par slevar hostmedicin galant.

Det kan vara en del av förklaring till varför jag varit så trött och energilös.

Jag är fortfarande väldigt trött (börjar gäspa käken ur led vid halv niotiden på kvällen). Men det börjar på att finnas ett porlande litet stråk av energi. Tyvärr är det inte på långa vägar så mycket jag skulle behöva - men man får vara glad för det lilla, eller hur?

Nästippen smärtar dock fortfarande när jag snyter.


Jag köpte två påskgula minikalanchoe tidigare i veckan för att ha några uppmuntrande färgfläckar att vila ögonen på på fönsterbrädan.

Och Serranoskinka till smörgåsarna - oh, himmel, så gott med sallad och munkens svarta ost och basilikablad på grovt bröd!


Jag har en svag misstanke om att livsandarna möjligen är på väg att återvända. Och jag tror att jag är redo att lämna Klagomåla, Dysterträsk för den här gången.

Som en krossad baklykta

Ungefär så ser min nästipp ut just nu. Illröd. Sprucken. Flagig. Och, ja, det är smärtsamt.

Annars är jag mest trött. Den här förkylningen har tagit på krafterna.

Inte för att det fanns så mycket av den varan att ta av.

Ingen feber längre

är bara väldigt, väldigt trött. Infernaliskt trött. Hostan gör det ibland svårt att sova nätterna igenom och den där ryckiga sömnen - sova några timmar, vaken några timmar, sova några timmar - straffar sig på dagarna. När jag istället dåsar långa perioder i fåtöljen.

Energi efterlyses!

Febertopp och feberdrömmar

Under gårdagen låg tempen kring 38,5 - 38,6. Och det, var inte direkt någon höjdare. Kändes mest som om hjärnan större delen av dagen befann sig i en annan dimension.

Febertoppen passerades troligtvis någon gång i natt - vilket kan förklara en rad konstiga drömmar som störde sömnen. Inga mardrömmar, bara febrigt galna drömmar. De flesta kommer jag inte ens ihåg någonting av annat än den där känsla av att ha drömt någonting som varit intensivt nog att ha påverkat sömnen/sömnrytmen.

Och den jag kommer ihåg någonting av?

Det var den drömmen jag vaknade av strax före tre i natt av. Jag, som aldrig i mitt liv har varit på en chartersemester, hade vaknat till en snöstorm och i ren frustration hoppat på en sista-minutenresa till soligare nejder.

Det var bara det att "planet" mest av allt påminde om en bevingad buss som mellanlandade vid varenda mjölkpall på vägen till destinationen. Vilket var väldigt påfrestande med tanke på buss-planets inredning. Varje rad hade bord, ungefär som de där i vissa tågvagnar, men stolarna var vanliga stolar som på intet sätt var fastskruvade i golvet. Fungerade sådär vid start och landning - passagerna studsade omkring rejält och förväntades hålla sig fast vid borden - och jag minns att ingen förstod hur designern hade tänkt.

Det ständiga kringstudsandet ledde till att jag steg av vid någon av mjölkpallarna på vägen, tog en titt på det lokala vädret - fortfarande snö - och klev ombord igen.

Och ungefär där vaknade jag.


Efter ett nödvändigt besök i badrummet och ett par slevar hostmedicin var jag fortfarande alltför vaken och uppvarvad för att kunna somna om. En och en halv timmes läsning senare slocknade jag tvärt och sov till klockan var åtta. Och när jag kollade tempen var den definitivt på väg ned.

Och den har fortsatt nedåt också under eftermiddagen.

Det har med andra ord börjat gå åt rätt håll.

Vilket förhoppningsvis också innebär att jag slipper fler febergalna drömmar - för de är sannerligen utmattande.

Sniff, snörvel...

38,1 i temp, röd och sårig nästipp och en hjärna som mest känns som ångkokt blomkål.

Skrivambition?

Obefintlig.

Har definitivt haft bättre dagar.

Slut på lägesrapport från Klagomåla, Dysterträsk.

Jaha, ja - då var det förkylt

Någon haver nyst på mig en gång för mycket. Tvärtypiskt.

Rösten låter som whiskybas, kranen läcker och hjärnan känns som ångkokt blomkål.

Förmågan att skriva känns för närvarande lika ouppnåelig som månen, vare sig det gäller bloggposter eller egna texter.

Fast i torsdags hände någonting fantastiskt - nionde kapitlet landade slutligen efter en grym slutspurt. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men då skall man hålla i minnet att jag började skriva nionde kapitlet i oktober. Sedan, när jag kommit litet drygt halvvägs genom det, blev det tvärstopp.

Ohjälpligt.

Jag har gång efter annan suttit och glott på de sista skrivna raderna text och den blanka skärmen därunder och undrat vad fasen som skulle hända därnäst.

I förra veckan hade det mognat. En av bipersonerna steg fram och tog över stafettpinnen för att lägga sitt perspektiv till scensekvensen jag kämpade med. Och han gjorde ett så bra jobb att nästa biperson oombedd steg fram och tog över stafettpinnen. Sedan hände litet annat och drog iväg med kapitlet i en litet oväntad riktning. Men ändå så rätt. Så jäkla perfekt.

Och plötsligt landade det absolut omöjliga kapitlet!


Ibland är det som om den kreativa processen behöver tid att vila, jäsa och mogna.

Nej, jag har inte lagt ned romancerecenserandet!

Det har jag inte. Även om det nu är ett tag sedan sist. Det finns faktiskt en kö med böcker som borde recenseras. Så snart som möjligt.

Böcker, som fått vänta orimligt länge på sin tur. På den sista genomläsningen inför recensionsskrivningen. På själva recensionsskrivningen. På att jag skall få tid och ork att ta tag i det och äntligen få det gjort.

För det är just tid och ork och energi som saknats den här vintern.

Och det, har i sin tur sin förklaring - som på en gång är både rolig och en liten smula trist. Det finns nämligen någonting jag inte berättat, tror jag i alla fall - jag kan inte påminna mig att jag skrivit någonting här om det.

Hur som helst, på den roliga sidan:

Efter flera år med arbetslöshet och sjukdomar och sjukskrivningar så arbetsprövar jag just nu för att se hur mycket jag kommer att klara och orka att arbeta framöver. Jag började i mitten av november och har ökat upp från de ursprungliga 10,5 timmarna per vecka (fördelade på 3,5 timmar tre dagar i veckan) dagar till 19,5 timmarna per vecka (fördelade på 6,5 timmar tre dagar i veckan). Alltså nästan halvtid!

Och det känns att det finns utrymme att öka upp det ytterligare. Hitintills har vi regelbundet ökat det med en timme åt gången. Nästa steg skulle nog bli att börja öka med en halvdag till istället.

Och det är jäkligt roligt att komma ut och göra någonting som känns vettig och roligt och produktivt och som jag trivs så himla bra med.

På den mindre roliga sidan är att jag är så himla trött att det är långtifrån alla kvällar jag ens orkar starta datorn och göra någonting - vare sig skrivande, bloggande eller andra sociala medier.

Istället gäspar jag nästan käken ur led medan jag tittar på Rapports väderprognos och längtar efter säng, täcke, kudde och släckt lampa och undrar om jag verkligen vill titta på... vilket program det nu än är som börjar klockan åtta?

Att jag somnar i fåtöljen framför sagda program.

Att jag somnar med uppslagen bok i läsfåtöljen.

Att jag tittar på en bok som jag verkligen, verkligen borde recensera - och inser att jag inte har kraften eller orken att göra det riktigt bra?

För medan jag hade obegränsat med tid har jag drivit det här med romancerecenserandet till en nivå där recensionerna inte direkt skriver sig själva. En recension kan ta flera dagar att skriva - och sedan, som jag lagt upp det, en halv dag att lägga upp så som jag vill ha den och korsrefererad med recensionen på GoodReads.

Jag har inte direkt gjort det lätt för mig, och nu straffar det sig.


Varje gång jag går upp i tid kommer en ny period med utmattning. Och som arbetsplatsen ligger inne i stan påverkar störningar i kollektivtrafiken dessutom situationen.

Visserligen är pendeltåget utmärkt för läsning - jag sitter på min plats och läser i en halvtimme. Det borde ju vara en fördel, skulle man kunna tycka. Men det blir ändå inte den där sammanhängande, djupt koncentrerade recensionsläsningen jag kunde få till när jag kunde disponera tiden i stort sett som jag behagade.


Eller tiden att tillbringa större delen av dagen vid datorn och skriva den där recensionen, på det sättet och den nivån jag under de här åren arbetat fram recensionerna till.


Till er som väntar på en recension - jag har inte glömt er!


Och varmt tack för böcker jag har fått för recension eller som gåva, det uppskattar jag verkligen.

Jag vet i skrivande stund inte riktigt när eller hur snart jag kommer att få tid och ork att ta tag i recensionsskrivandet igen. Energin har inte funnits där under januari eller februari.

Jag vet inte heller hur jag skall lösa det här. Jag gillar inte alternativet att banta recensionerna tillbaka till det slags boktips det här projektet började som 2014. Det är ett steg som känns så FEL att ta.

Man tar inte saker till en viss nivå - och det var ett blodslit att ta det dit - för att sedan backa bandet vid minsta motgång.


Ja, det var en förklaring till den låååånga tystnaden som infallit här på Romanceportalen. Och även på såväl mitt eget som Romanceportalens twitterkonton.

Det är en tystnad som olyckligtvis sammanfallit med så många stora och omvälvande händelser i romancesverige de senaste månaderna. Jag har inte missat att det pågår en romancerevolution här i Sverige - med idel roliga och omvälvande små och stora nyheter.

Jag har bara helt enkelt inte haft ork och energi nog att ta tag i det och dra mitt strå till stacken. Det finns t o m ett halvfärdigt Romancenytt (som är på väg att bli romancegammalt redan innan det ens blivit publicerat) som bara ligger och väntar eftersom jag inte orkat skriva det färdigt.

Mea Culpa.

Och vad jag gör på arbetsprövningsplatsen, som är så utmattande?

Jag skriver content!

Skrivdagbok, 7 mars

Det har varit relativ stiltje på skrivfronten de senaste månaderna. Litet petande och pillande i texten, litet finslipningar här och var. Men just ingenting mer än så. Ingen framåtrörelse, inget framåtdriv.

Bara en blank skärm under den sista skrivna raden texten jag skrivit - och inte en susning om vad som skulle ske härnäst. På två månader hade jag kanske kompletterat nionde kapitlet (som påbörjades första oktober!) med ett par korta små scener. Mest perspektivskiften. Som snarare fördjupade än förde handlingen framåt.

Men under denna morgons tidiga, mörka timmar flöt ytterligare ett par perspektivskiften ur mig - och även om de också mest fördjupar texten så har de också hjälpt mig en bit närmare att så smått börja driva texten framåt.

Två sidor ny text blev det på dryga två timmar. Det är kanske inget rekord. Det är kanske ingenting att skryta om. Men efter den här långa skrivarstiltjen?

Wohoo - jag skriver!

Heja mig!

När man rört runt i grytan några gånger...

Börjar det så småningom arta sig så som man tänkt sig. Den förändring jag gjort i dag är egentligen rätt liten. Jag har delat upp två bloggrollar (bloggar jag följer) till fyra, för att få bättre överblick och struktur - och för att det skall vara lättare för såväl mig som bloggbesökare att hitta till andra läsvärda bloggar beroende på intresseinriktning.

En liten förändring, bara.

Ni vet, en petitess. Skulle ta en halvtimme på sin höjd.
Tog större delen av förmiddagen.


Men det var nödvändigt. Det senaste året har det kommit fler romancebloggar och bloggande svenska romanceförfattare så bloggrollen med romancerelaterade bloggar blev bara längre och längre och rörigare och rörigare. Och allt mer svåröverskådlig.

Nu har jag delat den i två separata rollar, en med svenska bloggar och en med engelska.

Samtidigt passade jag också på att dela min andra bloggroll i en om skrivande, böcker, författare (inom andra genrer alternativt aspirerande romanceförfattare) samt en övriga bloggar - som spretar åt alla håll och kanter.

Ursäkta röran...

Uppdatering pågår - och även mindre kosmetiska justeringar som de jag planerat kräver stundtals kirurgiska ingrepp och att byggblock skyfflas omkring och mellanlandar litet varstans.

Förhoppningsvis blir det såväl prydligare och överskådligare som mer logiskt snart!


...innan dess kommer det dock att bli ännu rörigare... 

Mea culpa

Het läsning för iskalla vinterkvällar!

Fick ni tag på ett exemplar av den här heta, romantiska lilla pärlan medan den fanns i tryck?