Konsten att ta betalt

Det hände sig vid den tiden när någonstans i Sverige betydde någonstans i Sverige, att det i en liten stad – just någonstans i Sverige – fanns ett välskött och diskret litet etablissemang med tämligen tvivelaktigt rykte. Om man ville vara vulgär kallade man etablissemanget glädjehus och om man gjorde det kom man sanningen allt för nära för Fru Magnussons smak, ty detta faktum var fullkomligt och bortom varje tvivelsmål sant. 

Det var klart, Fru Magnusson skulle aldrig drömma om att kalla sitt etablissemang för någonting så opassande – även om det dessvärre var sant. Hon hade problem, Fru Magnusson. Hennes ställe var just lika diskret och välskött som hon själv ansåg det vara och klientelet bestod av stadens mest framstående (manliga) medborgare. Där fanns, för att nu bara nämna några exempel – inte för att Fru Magnusson någonsin skulle göra något så indiskret – Provinsialläkaren, Apotekaren och Häradshövdingen. Åtskilliga av stadens styresmän, handelsmän och fabrikörer samt Översten och flera andra officerare vid regementet nötte regelbundet det välskötta och diskreta lilla etablissemangets tröskel (och övriga faciliteter).

Men hur framstående och välbärgade Fru Magnussons – och hennes etablissemangs - kunder än var så hände det alltför ofta att de tog husets tjänster i anspråk utan att för den skull sedan vilja betala för dem. Detta vållade Fru Magnusson ett mindre men likväl kännbart ekonomiskt avbräck varje månad och hon hade i åratal slitit sitt hår (bildligen talat, icke bokstavligen) för att komma till rätta med problemet. Allt medan husets unga damer klaga bitterligen hos Fru Magnusson över sina hjärtlösa besökare.

Vad Fru Magnusson än gjorde, vilka lösningar hon än prövade så lyckades stadens mest framstående (manliga) medborgare allt som oftast slingra sig in i det välskötta och diskreta lilla etablissemanget, besöka husets unga damer i deras rum och göra vad gentlemän hade för vana att göra utan att så att säga – utan att avse att vara ekivok – stå för det.

Det irriterade Fru Magnusson så till den milda grad att hon inte kunde tänka på annat när hon reste till sin syster i huvudstaden över julen. Etablissemanget var stängt för helgdagarna och husets unga damer firade jul och nyår med släkt och vänner emedan stadens mest framstående (manliga) medborgare helgen lång stod under sträng uppsikt av stadens mest framstående (kvinnliga) medborgare, vilka också var kända som hustrur.

Det var när hon skulle stiga på en buss som Fru Magnussons något förströdda blick föll på en diskret liten mässingsskylt. Hennes blick gled vidare, så hickade hon till och stirrade på skylten tills medpassagerarna bryskt föste henne vidare ombord på bussen.

Men tanken på skylten höll sig kvar i Fru Magnussons minne. Den var perfekt!

Den var precis vad hon behövde. Större, naturligtvis, så Herrarna inte kunde missa den. Placerad i vart och ett av etablissemangets privata rum. Perfekt!

Fru Magnusson återvände till sin stad – någonstans i Sverige – och sökte omgående upp en skyltmakare som avkrävdes såväl mellandagsarbete som evigt (eller åtminstone till efter trettonhelgen) gällande tystnadslöfte.

När det välskötta och diskreta lilla etablissemanget med tämligen tvivelaktigt rykte slog upp sina dörrar för sitt framstående klientel fann stadens mest framstående (manliga) medborgare att deras lilla gratisnöje var för all framtid fördärvat. I vart och ett av etablissemangets privata rum (alla fjorton) satt nu nämligen en kopia av den lilla diskreta mässingsskylten. Det var bara det att Fru Magnussons kopior vare sig var små eller diskreta. De var trettio centimeter höga, över sextio centimeter breda och varje enskild bokstav var en tvärhand hög. Som kronan på verket var mässingsskyltarna omöjliga att missa eftersom de var placerade över sängarnas huvudgärder.

Från och med den dagen hände det sig aldrig någonsin mer att någon av stadens mest framstående (manliga) medborgare försökte förlusta sig med någon av husets unga damer utan att så att säga – utan att avse att vara ekivok – stå för det.

Men hur löd då texten på den en gång så diskreta lilla mässingsskylten som fick så stor och så fullständig genomslagskraft på det diskreta och välskötta lilla etablissemanget i en liten stad någon stans i Sverige, vid en tid när någonstans i Sverige betydde någonstans i Sverige?


Texten löd:

”Betalning erlägges vid påstigning”




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar