November

Veklagan

November. Blyertsgrå, lovikaluddig och fuktdrypande november. Molnens markfrigång? Inte en millimeter mer än en och sextiofyra (jag är en och sextio barfota, klackarna tre och en halv centimeter – och molntäcket släpar banne mig sin vattenstinna undersida mot min hjässa). Dagsljuset borde efterlysas hos Efterlyst. För det som finns utanför fönstren är inte dagsljus. Det är ett mindre mörker som sträcker sig från gryning till skymning.

November.

Gråaste november.

Den tid på året när jag ständigt är frestad att ringa Skansen och be dem maka på några björnar så jag också får plats i idet.

Fast på senare år har säkerhetsaspekten gnagt sig fram till förnuftet. Nu vill jag ha en ordentlig avbalkning med stadigt och tätt galler mellan mig och björnarna. Duger inte om en björn vaknar någonstans runt midvintern och konstaterar att det var ena hyggliga skötare som lagt in en nattmacka åt den.

De lär ha ett morgonhumör som inte är at leka med heller. Visserligen kan vi skaka tass – eller kanske ram – på det. Mitt är inte heller det bästa. Särskilt inte i november.

Septembers första frostnyp kan jag möta med ett skratt. Den första gula lövrankan, den första frostkyssta rodnaden i en trädtopp, den första frostlurviga gräsmattan – de får sitt leende. Oktobers fulla färgprakt lyfter mig genom det tilltagande mörkret. De ankeldjupa mattorna med guldflammande lind- och lönnlöv väcker barnet inom mig. Jag vadar rakt igenom dem så löven frasar och prasslar om vristerna. Den första oktoberstormen får mitt blod att jubla och sjunga tills jag tar små danssteg längs vägen till jobbet medan trädkronorna brusar och niger över mig.

Men november.

Dess färglösa gråtyngdhet fäller mig till marken. Som en vampyr suger den kraften och modet och livsviljan ur mig tills jag är ett intet. Ett skal av mig själv. Ett tunggumpat, blyfotat vemod som släpar sig mot vintersolståndet och vändpunkten.

****

Mosstiden

Jag hade en gång i världen en arbetskamrat som en gång, en dimmsvept måndagsmorgon i november, klev in i fikarummet medan vi kurade med händerna slutna runt muggar med te eller kaffe. Med fukt i håret, som vi andra, med fuktiga fotspår och en mockajacka som hade en omisskännlig doft av blöt hund. Kallkindat röd, så som bara den som hade promenerat en halvtimme på morgonen hunnit bli. Med all världens förundran i ögonen.

”Har ni sett så vacker mossan är i dimman?”

Någon gång har jag tänkt att hon hade rätt. Visst är mossan vacker i novemberdimman. Den har just inga andra färger att konkurrera med utan kan glänsa i all sin gröna prakt. Ibland ser jag det.

Ibland avundas jag henne.

Vissa år förmår jag bara inte se det. Orkar inte. Pallar inte.

Inte i år.

Mörkret har träffat mig som ett klubbslag i ultrarapid. Jag går i spinn, rakt ned i höstmissmodet. Än mörkare skall det bli.

Innan det vänder.

Om det vänder.

Om det någonsin vänder.

I år ser jag inte mosstiden. Är mina ögon blinda för grönt?

****

Mitt björnide

Jag hade, val för val, omskapat mitt sovrum till ett björnide. Eller så när man kunde komma. Mattorna var tjocka och mjuka och låg i lager på lager så alla ljud absorberades. Gardinerna hängde i flera lager så jag alltid kunde stänga ute så mycket av trafikljuden och gatlyktornas sken som behövdes. Sängen var hög och generöst bred. Den var min i särklass dyraste möbel. Två byråer svalde alla kläder så ingenting flöt omkring och störde. Täcken och kuddar var mjuka och luxuöst fluffiga. Alla textilier var mjuka mot huden. Den finaste, tätvävda bomull jag hade råd med i lakan och påslakan. Örngott i siden. De höll sig alltid svala och hjälpte mig att sova ostört.

Alla färger var valda för att harmoniera. Dämpade, med tonvikt på mörka jordfärger, antingen ton i ton eller subtilt kompletterande varandra. Alla mönster var bannlysta. Det enda undantaget var en svag strukturrandning åt gräddvitt eller ljusare och mörkare nyanser i den aprikosbeige tapeten, ett par persiskamattorkopior samt de allra tunnaste gardinernas skira spetsmönster. Lamporna var valda med samma eftertanke, alla var dimbara. Sänglamporna var riktbara och hade ett perfekt läsljus. Det var ett rum att stanna i. Ett rum att mysa i, boa in sig och gosa och dra täcket över huvudet i.

Det var ett mänskligt björnide.

****

Kajorna och hurtbullen

Jag gav sängen en sista, längtansfull blick. När jag släckt lamporna i sovrummet och köket framträdde en kylslaget mjölkig, gråviolett halvdager ur dunklet utanför fönstren. Andra hade förmodligen kallat det gryning, möjligen höstgryning eller novembergryning som förmildrande omständighet. Jag kallade det vad det verkligen var. Ett mindre mörker som sträckte sig från gryning till skymning.

Det var fortfarande gråviolett när jag stod på perrongen, gråviolett och fyllt av kajor. Kjaanden fyllde luften när de hösturriga och morgonfrusna kastade sig ut från taken i kamp för att få igång blodcirkulationen och värmen. När de efter några varv över husen och vägen landade i de höstnakna björkarna vid busstorget övergick kjaandet i ett samtalande purrande. De var sociala fåglar, kajorna, jag kunde nästan höra dem fråga varandra hur det stod till i den isigt råfuktiga morgonkylan. Jag kunde ha purrat till svar att jag skulle ha föredragit att stanna kvar under täcket men jag tvivlade på att de skulle ha förstått mig.

Det knastrade till i högtalarna. En kvinnoröst meddelade att pendeltåget mot Stockholm skulle avgå om en minut. Det borde vara förbjudet att låta så gladhurtig en fuktdrypande, gråviolett novembermorgon. Kunde de inte byta ut henne mot någon som lät lagom säng- och täcke- och helst också en kopp hett, sött te-trånande?

Det plingade till. Hurtbullen meddelade triumferande att tåg mot Stockholm inkom på spår två. Som om det var hennes förtjänst.

Fel hade hon också. Det var nästan fyrahundra meter till kröken och än syntes inga strålkastare, än hördes inget metallsurr från skenorna.

****

Drisslande

Min plats ombord på pendeltåget är självskriven i november. På gryningssidan. Fönsterplats – helst på en av de upphöjda platserna vid långvagnarnas dragspelsledningar. Där får jag maximalt med ljus och så här års är jag beroende av ljuset. Inte ett ögonblick, inte en stråle av det får gå förlorat. Uppkrupen mot fönstret, spanande efter gryningsljuset medan vi jagar in mot Stockholm. Ju längre november lider, ju närmare Stockholm kom vi innan vi mötte gryningen. Det blev mindre mörkt. Den gråvioletta halvdagern blev blekare. Men fortfarande lika kylslaget mjölkaktig och, ja, dagsljuset borde definitivt efterlysas hos Efterlyst. Sedan började det vattenstinna molntäcket läcka. Först stänk, av fartvinden utdragna till decimeterlånga droppspår på tågfönstret. Sedan började det drissla.

Ja, drissla.

Ordet fanns kanske inte i Svenska Akademiens ordlista. Inte mitt fel om Svenska Akademien missat ett så användbart ord. Novemberluften var alltid fuktmättad, frågan var snarare i vilken form nederbörden skulle komma än om den skulle komma. Iskallt duggregn. Likaledes iskallt strilregn. Spöregn. Slagregn. Underkylt regn. Snöblandat regn. Blötsnö. Slask. Blask – iskallt, förbannat novemberblask.

Drissla, beskrev morgonens nederbörd perfekt. Det var den obestämda formen mellan duggregn och strilregn. Tillräckligt för att få en yllekappa att lukta blött får och en mockajacka att lukta blöt hund. Jag fann en bekvämare vinkel mot ryggstöd och fönster. Lät mig vaggas mot halvdvala och centralen, vilket nu än kom först.

****

Lämlarna och Undergången

Det drisslade alltjämt när pendeltåget skakade fram över Centralbron. Lika tröstlöst oinspirerande. Himlen hade väl ansett det inte var värt mödan att skruva upp ljusstyrkan högre än till ett slags grådisig, vattenstinn halvdager. Grålullevär. Vi vällde av pendeln likt ett lämmeltåg. Stockholmslämlar kom i många olika kategorier men vi hade alla ett gemensamt. Vi gick mot Undergången.

Vi vällde ned i Undergången och fångades upp i strömmen av lämlar från minst ytterligare ett pendeltåg och ett just inkommet fjärrtåg. De senare var som en anfallsvåg, en anfallsvåg understödd av slagkraftiga fallskärmsjägarryggsäckar och pansardivisioner av överdimensionerade självgående resväskor. Jag arbetade mig ut mot utkanten av strömmen. Det var inte mycket jag väjde för, men en kortvuxen kvinna gör klokast i att lämna väg för ett lämmeltåg som störtar sig mot liv och undergång i stadens käftar.

Som en lämmel i mängden följde jag resten lämmeltågets drift genom Undergången. Vi var som en trögflytande ström. En ström som flöt uppströms, från Centralen till T-centralen. En människoström i stadens pulsåder, våra steg mot Undergångens golv var staden pulsslag. Sedan kunde de som hävdade att stadens puls fanns på andra platser säga vad de ville. Undergången var stadens halspulsåder.

****

Vådan av att vara kort

En och sextio var inte direkt någon imponerade höjd över havet. Tre och en halv centimeters klack gjorde inte mycket till. Min utsikt i folksamlingar var begränsad. I synnerhet i folksamlingar som lekte lämmeltåg. Jag tog rygg på en man med två rullande kabinväskor i släpskap. Gled in mellan väskorna, anpassade mig efter hans fart och rörelser, använde honom som isbrytare. Eller minsvepare. Det behövdes. Halvvägs upp genom Undergången mötte vi en massiv människoström på väg från T-Centralen till Centralen.

Min ovetande förkämpe och jag nådde den luftigare hallen vid T-centralen utan incidenter. Utan vare sig tacksamhet eller samvetskval övergav jag honom vid spärrarna. Jag hade kort, han måste köpa biljett – och när allt kom omkring hade han spelat ut sin roll. Genom spärrarna. Ned i underorden. Gröna linjen och jag anlände tämligen exakt samtidigt till plattformen. Jag från rulltrappan, den från tunneln från Gamla Stan.

Jag kom på i andra dörren. Hamnade med näsan under armhålan på en tvåmetersfinne som oavbrutet grälade på finska med någon, det lät som en kvinna, i andra änden av mobilen. Sporttrunk, dataväska och jackan över ena axeln. Håret var stureplansstylat men killen kunde gott ha varit mer frikostig med deodoranten. Han kunde ha bytt skjorta också. Doften sade mig att han kom direkt från ett morgonöppet gym. Jag hade fullt upp att hålla min nos fri från närkontakt med armhålan trots tunnelbanans krängningar. Jag hade haft fullt sjå att hålla hans femtitvåor borta från mina värnlösa tår, killen var van att bre ut sig.

Vända mig? Ah, hade jag kunnat, hade jag gjort det. Men vände jag mig åt vänster, vred jag armen och axeln i en smärtsamt påfrestande vinkel. Och exponerade dessutom min axelremsväska för alla omkring mig. Vred jag mig åt höger skulle jag hamna med näsan i en ung tjejs hårspraysskimrande lockar.

Inte mot dem. Inne i dem.

Jag hade tur. Tvåmetersfinnen klev av vid Hötorget. Utan att mosa mina tår, utan ett enda uppehåll i grälet. Hans lukt dröjde kvar.

Märkligt nog luktade luften vid Thorildsplan som luften i skogen när det just snöat för första gången för säsongen. Den luktade åtminstone inte armhåla.

Det var det enda positiva med luften. Himlen var jämngrå, drisslandet hade övergått till ett iskallt strilregn. Grålullevär. Det tärde som inget annat, grålullevär, på sinnet, på viljan, på styrkan – ja, på livet självt. Jag kunde tackla en höststorm som fick fönsterrutorna att skallra och svaja, jag kunde vända ansiktet mot de mest bitande vindar, le åt frostlurviga mornar. Jag kunde möta allt. Tackla allt. Utom de lovikagrå molnen som tunga och vattenstinna vilade mot min hjässa.

****

Kaffeautomatens samband med Nobelpriset och Richterskalan

Vissa dagar känns det som om livet är överreklamerat. Sedan inser man att det är måndag. I november.

Jag vet inte vem som först kom på att man kunde konstruera en kaffeautomat. Vem det än var borde han – eller hon – tilldelas nobelpriset. I medicin, tror jag. Eller kanske det där extra, litet vid sidan av priset. Ekonomipriset.

Det är det enda som får folk att vakna grå mornar i november. Om bruttonationalproduktionen kunde mätas på richterskalan, med samma exakthet som jordbävningar, måste den där energikicken ett par minuter efter första morgonfikan en måndagsmorgon göra utslag motsvarande fem komma noll.

För den som konstruerade den första kaffeautomat som även kokade choklad: Fredspriset.

Jag knappade in en kopp choklad med extra styrka, extra socker och extra grädde. Slöt mina händer om den blåglaserade muggen. Insöp värmen på alla sätt. Sakta, sakta, medan datorn motvilligt vaknade till liv, vaknade också livsandarna.

Medan dagens rutiner snurrade igång, segade jag mig upp ur min novembermåndagsmorgonsbetingade gråvädersdvala. Tolv mail. Fyra skräp. Avklarade på femton minuter. Inklusive två samtal med speditionsfirman och lagret i Solna för en leverans, den svarta patronen bytt i skrivaren, kalendern uppdaterad till ny vecka samt två små uppdateringar på hemsidan. Måste ha gjort utslag på min imaginära richterskala. Definitivt.

 ****


Lasagnens alla värmande lager

Jag var räddad. Bokstäverna lyste emot mig, vita mot kvarterskrogens griffeltavla. Lasagne.

Efter det läste jag inte längre ned på menyn. Underbara människor, Annette och Anders, de visste vad man behövde en grå måndag i november. Lasagne var underbar novembermat. Den var kaloririk. Mättande. Och framförallt var den genomvarm.

Sanna och Gun hade valt att gå till sushistället.

Kall fisk - hur tusan hade de tänkt?

Min portion kom. Uppenbarligen direkt från ugnen. Den serverades med ångplym över portionen och små ångmoln pysandes ut mellan lasagneplattorna. Jag angrep den med en införidetätande björns frenesi. Skållade mig nästan på tungan. I gommen. Svalkade mig med vatten. Angrep mitt byte igen. Alla de värmande lagren.

Jag hade varit liten i maten en tid. Den tiden var förbi. Lasagnen försvann. Snudd på rekordtid för nygräddad lasagne. Trots den generösa storleken på portionen var jag fortfarande hungrig. Annette serverade mig en tunn skiva lasagne till.

Jag avrundade med ett par skedar ananasbitar från salladsdisken innan jag återvände till kontoret. Inte ens mitt på dagen fanns det något dagsljus att tala om. Givetvis hade det börjat duggregna igen. Det spelade ingen roll. Jag hade ätit nygräddad lasagne, den tycktes stråla värme rakt ut i min kropp. Som om jag hade ätit en bit av solen.

****

Skymning, kom, oh, kom

Vid halvtretiden började jag se fram emot skymningen. Den kom ju ändå tidigare och tidigare, så då kunde den lika gärna komma nu. Så slapp jag åtminstone se grå moln, nära nog obefintligt dagsljus och ett konstant duggregn. Gatlyktor som speglade sig i våt asfalt var inte direkt min favoritutsikt men det slog alternativet med hästlängder.

Guns röst var sövande. Kanske hade det hjälpt om hon inte pratat om sin son och sonhustru och deras jakt efter en lägenhet de hade råd med. Problemet var att de mestadels var intresserade av lägenheter i områden de inte hade råd med – och bebisen skulle komma i februari. Sanna uppfyllde kollegeplikten för oss båda och gjorde sympatiserande små läten. Jag gjorde mitt bästa för att inte gäspa. Helst hade jag velat yla: ”Men så sök för tusan en lägenhet ni har råd med!”

Effekten av nygräddad lasagnen hade för länge sedan passerat. Grålulleväret hade drivit in klorna i mig. Inte ens choklad med extra allt förmådde pigga upp livsandarna. Jag började misstänka att de gått ut i vild strejk i brist på dagsljus. Eller också gjorde björngenen sig påmind. Gå i ide nu. Ofördröjligen.

Skulle nog kunna bli en bra hemsida, det där – www.gåiide.nu. Med tonvikt på hur man skapade och inredde ett mänskligt björnide. Rum för frusna själar att överleva i. Att skapa rum som hjälpte en att uthärda vintern på våra breddgrader – råfukten och kylan, snön och mörkret, mörkret som skonade ingen – nog borde det vara en affärsidé så god som någon?

Skymning, kom, oh, kom. Jag väntar dig.

****

Hur tusan tänkte jag egentligen?

Jag åt en grillad smörgås på caféet på hörnet innan jag tog tunnelbanan till Rådmansgatan. Min dag var inte slut, inte på långa vägar. Det var kurskväll. Tunnelbanan var full av människor som doftade blött får eller blöt hund. Eller helt enkelt fuktig textil – polyester och microfibrer hade en helt annan och inte lika distinkt lukt som fuktig ull eller fuktig mocka. Jag steg av vid Rådmansgatan och klättrade uppför trappan till Folkuniversitet där upp vid Observatorielunden. Jag hade tre kurser den här terminen – engelska, Excel och projektledning. Jag begrep inte hur jag tänkt. En hösttermin?

Engelskan var ett långtidsprojekt, jag hade läst i fyra år. Hade kämpat mig upp till C1 nivå, siktade på ett Cambridge Certificate in Advanced English om något år. Excel var min akilleshäl bland dataprogram, min svaghet där var lika markant som min styrka inom Word och PowerPoint. Det var företaget som stod för den kursen, det var bara att tacka och ta emot och göra sitt bästa.

Projektledning hade verkat vara ett logiskt steg vidare, inom företaget eller utom det. Både den kursen och engelskan var på min egen, kännbara bekostnad. En investering i mig själv, med förhoppningen att klättra en lönenivå eller två.

Fast de planerna, de lekte svajmastartist för närvarande. Men jag vägrade räkna kursen – och kursavgiften – som bortkastad. Livet skiftade ständigt, planer ändrades och omprövades. Omprioriterades. Kunskapen skulle finnas kvar om ett år eller två.

Men tre kurser under en vecka? Om hösten, i det tilltagande mörkret? Hur tusan hade jag tänkt?

****

Det sövande mörkret

Kvart över nio var både kursen och jag slut. Som en sömngångare – eller en zombie – tog jag mig utför Folkuniversitetets trappor. Autopiloten var programmerad på ”Hem”. Holländargatan bort till Rådmansgatan, nedför trapporna till Saltmätargatan och vidare ned till nedgången till tunnelbanan vid Sveavägen. Ombord på första tunnelbana mot T-Centralen. Nu var det ingen trängsel.

Från T-Centralen till Centralen, med bästa fart jag kunde uppbåda. Vilket inte direkt var i närheten av svenskt rekord för passage av Undergången. Jag var i grålullevädrets och trötthetens grepp, dess fånge, dess gisslan – kunde ingen betala lösensumma snart?

Jag försökte säga till benen att pinna på. De lyssnade inte. Eller också fanns det ingen fart kvar i dem.

Jag gick inte in och satte mig i väntkuren. I så fall skulle jag somna och bli väckt någon gång när sista tåget gått och vakterna villa ha ut mig från Centralen. Grålullevär och mörker var lika sövande som grålullevär och någonting som åtminstone i teorin kunde kallas dagsljus. Jag gäspade. Luftsoppan hade en förtvivlat låg syrenivå. Jag gäspade igen, i hopp om att åtminstone någon syreatom skulle nå mina lungor. Vankade fram och tillbaka över plattformen. För att inte somna stående. För att den råfuktiga kylan inte inbjöd till stillastående. Pendeltåg, kom, oh, kom!

Men pendeltåg kom sällan på önskan. De kom i sin egen takt. Om de kom alls. Mitt var givetvis tolv minuter försenat. På grund av tidigare försening. Jag hade en innerlig önskan att sparka någon någonstans, helst någon styrelseperson eller politiker. Någon som kunde få arslet ur vagnen och få pendeltågen att gå i tid.

Nå, drömma kunde man.

Så småningom kom det, mitt pendeltåg. Jag hittade en fönsterplats och gjorde mitt bästa för att hålla mig vaken.

****


I idets trygga mörker

Klockan hann bli närmare halv elva innan jag var hemma. Tio i elva innan jag var färdig i badrummet och öppnade dörren till mitt mörka, ombonade björnide. Lyssnade för ett ögonblick till de svaga, inspirerande morrningarna. Tog ut riktningen mot sängen i det svaga ljuset från den neddimmade hallampan. Sträckte ut handen i hallen och släckte lampan. Tassade bort mot sängen. De tjocka mattorna svalde ljudet av mina toffelklädda fötter. Vek täcket en smula åt sidan, petade av mig tofflorna och gled in mellan lakanen.

Jag sökte mig mot mitten, mot värmen och de svaga morrningarna från min sovande björnhane. Lirkade in mina kalla tassar mellan hans. Sög åt mig hans värme. Lyssnade till hans andetag. Till de stillsamma, rytmiska små morrningar som undslapp honom. De hade en inspirerande sövande rytm: Sova – sova – sooova… Så började de om.

Vi gick på skilda scheman. Han steg upp tjugo över fem, var klar att ge sig av vid sexsnåret och började arbeta halv sju. Det var ungefär då jag steg upp – efter att ha tassat till väckarklockan två gånger. Hans tider gjorde att han behövde lägga sig före tio. Mina kurskvällar, den kortare engelska kursen oräknad, hann vi inte träffas.

Han brukade kyssa mig, innan han gav sig av.

Jag brukade flyta upp till ytan, bara lagom för att besvara kyssen, och sedan somna om. Han påstod att jag brukade sucka belåtet. Jag brukade säga att det trodde jag inte såvida han inte kunde bevisa det. Fan ta mobiltelefoner.

Han hade rätt, min björnhane. Jag suckade.

Belåtet, det lät det också.

Min björnhane låg vänd mot fönstret, med ryggen mot mig. Jag lade ett framben – ah, en arm – om hans bröstkorg. Nästlade mig närmare, sökte hans värme. Medan jag hjärtslag för hjärtslag gled sömnen allt närmare kände jag mig allt mer som en björnhona, på väg att glida in i vinterdvalan.

Men det fanns en skillnad mellan en björnhona och mig. Min unge skulle inte födas i midvinterns kyla och mörker. Den skulle födas någon gång mellan hägg och syren.

Såvida det inte blev ett sådant där år när allting exploderade på en gång och syrenerna slog ut innan häggen blommat över.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar