Jag tror jag skulle vilja vara gift med en pingvin

Jag tror jag skulle vilja vara gift med en pingvin. Jag menar, pingviner är helt otroliga fäder. Hur många karlar skulle uthärda köld och svält och snöstormar av omsorg för sin ofödda unge medan hans fru var ute och levde rullan? Käkade fisk och simmade och umgicks med tjejkompisarna.

Jag kastade en sista blick i veckotidningens frågetest ”Så avgör du vilken manstyp som är rätt för dig”, och lade ifrån mig den fem veckor gamla tidningen på tidningstraven på soffbordet. En solstrimma föll över det tummade omslaget innan molnen åter drog för ridån.

Jag var inte intresserad av veckotidningens arketyper – vare sig av karriäristen, hemmasnickaren, sport- och friluftsentusiasten, entreprenören eller någon av de andra pellejönsarna. För att distrahera tankarna från vad som väntade – en rotfyllning – skissade jag istället upp några egna kategorier.

Lejonet. Slappade och solade på dagarna medan frugan såg till att det kom mat på bordet. Och gissa vem som skulle ha lejonparten?

Hjorten. En eldig älskare och en slagskämpe av rang. Synd bara att han ibland var så upptagen att fajtas med rivalerna att hans försummade dam traskade iväg och kopulerade med en tredje part.

Anakondan – en riktigt kramgo kille. En riktigt slingrig typ som kunde klämma i sig saker som var tre gap i höjden, fast han brukade bli rätt däst därefter.

Tuppen trivdes allra bäst när han var omgiven av ett helt harem med beundrande damer.

Jag kände ett lejon, han var min svåger. Diana slet dygnet runt inom hemtjänsten medan Niklas dråsade ihop i soffan och stirrade på allt vad sport hette när han kom hem från sitt nio till femjobb. En gång hade han till och med tittat på konståkning eftersom det inte fanns någonting annat att titta på.

Nej, ett lejon ville jag inte ha.

Jag hade känt en anakonda en gång i världen. Matti, en kille på gymnasiet. Han var den ende jag känt som klarat av att trycka in en hel Big Mac i käften. Matti hade varit kramig också, jag hade haft honom lindad om mig en hel hösttermin.

En anakonda var nog så trevlig, men en räckte för en livstid.

Jag avstod från hjortjakten. Hur eldig han än var, var hjorten inte värd besväret. Och tuppen?

Nej, den sprätten fick gala mig förutan.

Om jag överhuvudtaget skulle ha någon var det pingvinen jag ville ha. Den hängivne fadern som utan att klaga tog sin del av ansvaret för barnen. Som i köld och snörök värmde sin okläckta avkomma mellan fötterna och magen.

Ah, tusan, till med morsan skulle gilla en pingvin!

Det skulle inte bli några problem för henne att tjata sig till det där pampiga kyrkbröllopet hon planerat ända sedan jag låg i barnvagnen och upptäckt att jag kunde stoppa tårna i munnen.

"Sylvia Andersson?"

Det skulle inte bli några problem eftersom killen redan var klädd i frack.

"Sylvia Andersson?"

Ah?

Javisst, ja. Tandläkaren.

"Här" sade jag och reste mig ur den grönmålade karmstolen.

Jag skulle förbaske mig ha trippelbedövning för den där tanduslingen.


Min nye tandläkare visade sig vara en snygging. Han visade sig vara intresserad av mer än min trasiga visdomstand också. Och bäst av allt - han var definitivt en pingvintyp.