"Hör upp, era svärmare! Skynda er bort till Åsa. De är här, de har kommit, det är serverat!"
Han surrade in över de längesedan överblommade syrenbuskarna, vild och yr och upprymd. En smula däst verkade han också.
Vi, vi surrade som vanligt runt Perssons gamla jycke. Blod var det, i alla fall. Perssons använde stift så dem gav vi oss aldrig på. Tvi vale! Tvi vale för stift.
Har ni någon gång stuckit genom stiftöverdragen hud? Då vet ni vad jag surrar om. Tvi, tvi, tvi. Man förmår inte njuta av blodet efter den upplevelsen.
Perssons trädgård låg på vårt territorium, liksom allt på denna sida vägen. Åsa Folkhögskola hörde också till vårt område, fast där fanns just nu inte mycket att hämta för svärmen. Folkhögskolan låg tyst och öde i den sommarhetta som ännu inte riktigt stabiliserat sig. Men vi hade hört de uråldriga legenderna om Åsa, legenderna om Fjolsomras, om Skrivarveckan på Åsa Folkhögskola. Legender så forntida att de var en del av vårt kollektiva minne, av vår genetiska kod.
Och nu - var de sanna? Var legenderna om Åsa verkligen sanna?
Vi surrade runt honom som om vi på det viset skulle kunna avgöra om han skådat ett mirakel. Vi fixerade honom, väntade. Hoppades. Hoppades.
"De är här!"
Någon av oss surrade:
"Är legenderna sanna?"
Han dansade för oss, surrade. Nu hade hans surrande en ton av triumf.
"Oh, ja bröder och systrar! Legenderna är sanna. Inte nog med att de är här. De är alla upptänkliga blodgrupper, jag har smakat. Och inga myggstift."
Nu var det vi som surrade runt honom i vördnad, vi som dansade vår dans för honom. Visa oss, Oh Herre och Härskare!
Han hörde det och hans dans blev mer majestätisk, så som det anstod svärmens ledare. Hans surrande fick en annan ton, vi hade visat att vi accepterade hans krav på ledarskapet.
"Bröder och systrar myggor! Åtföljen mig, Sköldinges alla myggor, det är smörgåsbord borta vid Åsa!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar