Jag skall väl inte klaga, det gav mig en möjlighet att slippa de förbannade fakturorna och komma ut från kontorsskrubben bakom pentryt. Bakom hisstrumman. Bara det att slippa Emmys surblängar är värt snöglopp i ansiktet och stelfrusna tår, hade jag fått stå tillsvars inför henne för ytterligare en tilltrasslad faktura medan hon skakade på huvudet och frågade hur jag hade tänkt –
Hade jag drämt en snöskovel i skallen på henne.
Var det så konstigt att mina fakturor blev tilltrasslade? Hon tog de lätta fakturorna och dumpade de krångliga på mig.
Bryggargatan är en bra gata, lugn och avsides. Det är så mycket enklare med enkelriktade gator och den här är dessutom gågata vissa sträckor. Jag har ryggen mot de stora glasrutorna till Debenhams kontor. Jag blåser i visselpipan. Peter och unge Jakobsson slutar skyffla ned snö från plåttaket. Jag vänder min överdimensionerade pingisrack och tecknar åt en varubil och två tanter i fuskpälsar – åtminstone hoppas jag att det är fuskpälsar. Annars har det gått åt åtskilliga utrotningshotade katter.
De är fullastade med kassar från Debenhams och PUB och Åhlens. De nickar och hajar till när de ser att det är en tjej som döljer sig under den gula reflexvästen och den svarta luvan, de nickar igen och ler. Feministleendet, det slags leende kvinnor – även om de inte är särskilt mycket till feminister annars – ger en kvinna som arbetar i mansdominerade yrken. Systerskapsleendet, respekt och erkännande.
Jag vet vad de ser.
En arbetsledare.
Unge Jakobsson och Peter ser det inte så. För dem är jag en hantlangare. Markservice.
Så varför lyder de mig?
Jag ler. Nej, jag ler inte – jag grinar, jag känner det.
Jag är isjungfru.
Det är min inofficiella titel, det har ingenting med min sexuella status att göra. Jungfru, det har jag inte varit det här årtusendet. Det är möjligt att mitt sexliv inte är så glödhett och actionfyllt att det ger utslag på richterskalan men det är åtminstone såväl varmt som befintligt. Såpass varmt och livfullt att det till och med överraskar och överrumplar mig ibland.
Hade jag varit karl hade jag varit iskarl men nu är jag bevars kvinna, kvinna och tillika någorlunda ung och någorlunda tilldragande. Alltså är jag isjungfru.
De är en konservativ skara, plåtslagare.
Pälskvinnorna passerar så nära mig att jag känner parfymdoften, den ena doftar liljekonvaljer i februarirusket. För ett hjärtslag är det juni i mitt medvetande. Den andra har en mer exotisk doft, någonting som skapar bilder av medelhavsträdgårdar, av orientens kryddmarknader, mystik och magi. Det är en stark parfym, ett andetag räcker för att jag nästan skall nysa. Lika stark som Emmys parfym, som brukar få det att klia i min nos lika mycket som Emmy brukar få det att klia mellan mina skulderblad.
Jag vänder min pingisrack och blåser i visselpipan. Peter vräker ned ett lass snö mitt i gatan. Det skvätter snömodd upp över mina tår.
”Sorry, hjärtat!”
Jag sparkar bort modden från tåhättorna. Stövlarna är oöma och robusta men får snön ligga kvar kommer den att kyla genom det svarta allvädersickelädret. Jag ser upp mot männen på taket och ropar:
”Ingen fara!”
Så lågt att ingen av dem kunde höra, med läpparna näst intill orörliga, tillägger jag:
”Klantarsle.”
”Hanna?”
”Va?”
”Sade du något?”
”Sade?” Jag skakar på huvudet. ”Nej. Nej, jag fick en snöflinga på ögonfransarna och blåste bort den.”
Peter skrattar. Den åsnan är övertygad om att jag flirtar med honom. Han får sväva i den villfarelsen som han skulle sväva i säkerhetslinan om han drullade av takkanten. Jag flirtar inte med gifta karlar. Inte med arbetskamrater heller, det är tufft nog ändå. Isynnerhet nu.
Men jag har inga skäl att gnugga Peters ansikte i snömodden, han är hygglig. Och oförarglig. Kan tanken på isjungfruns beundran göra hans trista liv lättare, så. Jag bjuder på det.
När Peter börjar skotta blinkar unge Jakobsson åt mig.
Många undervärderar unge Jakobsson, ser bara en beskedlig och trög karl med retirerande hårfäste. Jag gör det inte. Han har kanske inte Jakobssons karisma och skärpa, även om den skärpan börjat mattas de senaste åren, inte heller sin kusins son Daniels stilig-ung-slyngel-charm. Han har någonting jag värderar högre.
Begreppet unge är mer än litet missvisande när det gäller Kristoffer Jakobsson, han är på väg mot de femtio. Det är en kvarleva från det att Kristoffer Jakobsson den äldre någon gång på sjuttiotalet tog in sin son i firman, när unge var det enda som skilde Jakobsson den äldre från Jakobsson den yngre, och orsaken till att den fortfarande lever kvar är att Jakobsson vägrar bli pensionär fast han blir sjuttioåtta i år.
Jag visslar igen och släpper förbi ett gäng unga kvinnor i öppna täckjackor och korta toppar. Hos några av dem ligger vinterblekt hull som en mjuk rulle mellan de tajta jeansen och topparna. Jag huttrar till. Tjejerna snubblar fram genom snömodden på läderstövlarnas höga, smala klackar. Fnittrar när de halkar, piper över modd och sörja som förstör stövlarna.
Vad har de förväntat sig? Stockholms vintrar går hårt åt skor och stövlar. Själv har jag sedan länge försvurit mina fötter åt allvädersstövlarnas torrskodda välsignelser.
Tjejerna ger mig ett slags medlidsamt nedlåtande blick – just på gränsen till halvt föraktfull.
Ah, tjejer, det är ömsesidigt.
Bara så ni vet det. Jag må vara färglös och menlös och päronformad – försök själva vara graciös i fleecejacka och reflexväst – men hellre det än en meningslös, aningslös kläddocka som svansar fram mellan butikerna längs Drottninggatan och bränner pengar på missklädsamma modekläder.
Jag vänder på pingisracken igen.
Peter ger sig på en stor rugge istappar nedanför takkanten. De små är lätta att stöta ned med skoveln, det klirra och plingar och kraschar mot fönsterbläck och gatläggning och isbitarna yr över hela gatan. Så rasar en gnistrande kaskad av istappar ned på Bryggargatan. Två vrål flätas om varandra, ekar mellan husväggarna. Isskärvorna yr omkring mig. Någonting slamrar i backen, mitt i körbanan.
Det är Peters skovel.
Jag blinkar bort yrsnö och iskristaller och ser upp.
Peter hänger i säkerhetslinan, med fötterna mot takkanten och överkroppen lutande ut över gatan. Hans händer sluter om linan och han halar sig redan uppåt. Någon skriker intill mig, jag hör inte, vänder mig inte om, allt jag ser är Peter.
Och Kristoffer.
På andra sidan vindskupan har Kristoffer kilat fast sin skovel under stålstegen och klättrar uppåt.
Han tänker klättra över!
Jag andas in för att skrika en varning. En vädjan. En jag vet inte vad. Men jag tiger. Jag sluter armarna om min egen kropp, korsade, med händerna ned över motstående höft.
Han vet vad han gör, han är ingen barnunge.
Jag önskar jag trodde mig själv. Jag är en usel lögnare.
Innan Kristoffer hinner upp över vindskupans tak har Peter halat sig upp i stående ställning och fått grepp med ena handen om sin stålstege. Kristoffer stannar, med en hand på vindskupan och en om stegen. Jag svajar värre än någon av karlarna, backar två steg så jag kan luta mig mot Debenhams stora fönster. Det svindlar för ögonen när jag ser ned. Det svindlar än värre när jag ser upp igen. Inte ser jag någonting för tårarna heller. Jag hör karlarnas röster, jag hör Kristoffer skratta.
Han skrattar. Han skrattar!
Jag kan andas igen. Jag blinkar, gång på gång. Tills jag ser världen, taken, och de fördömda idioterna igen. Jag ser Kristoffer skämta med Peter över taket på vindskupan. Fast jag ser honom också sätta handen mot korsryggen.
Intill mig hör jag ett:
”Oj, oj, oj.”
Hon är huvudet kortare än jag – och ett gråstrimmigt, runt litet huvud är det – och innesluten i en ljusbrun päls. Hon ser ut som en fet liten hund och hon håller handen mot hjärtat och andas ojämnt. Jag orkar inte, orkar inte med henne. Jag sväljer två gånger innan jag lösgör armarna från min kropp och skriker:
”Och vad fan tror ni att ni sysslar med? Konståkning på hög nivå?”
Intill mig fnittrar tanten. Jag är ingen expert men nog tycker jag att undertonerna låter hysteriska. Kanske är undertonerna i det jag själv skriker hysteriska. Jag vet inte, jag hör inte mig själv.
”Japp! Det där var en trippel Tomasson.”
”Det blir avdrag för tappad skovel!”
Den gråstrimmiga lilla tantens ben viker sig under henne och hon sätter sig i snömodden.
”Hanna!”
Jag minns inte om jag svarade Kristoffer.
****
Ambulansen har åkt. Ellinor verkade inte allt för illa där an. Inte när hon lastades in i ambulansen. Men de tog henne med sig, så. Fast utan sirener, utan blåljus – då kan det väl inte vara allt för illa?
Peter ser nedåt Bryggargatan, efter ambulansen. Utan vare sig blåljus eller sirener svänger den om hörnet. Han spottar i snömodden.
”Fy, fan.”
Kristoffer nickar. Hans hand är sluten om min armbåge. Jag tror inte han är medveten om det, han kramar den så jag kommer att få märken efter fingrarna.
Jag kommer aldrig att kunna räkna ut hur Kristoffer så snabbt kunde förflytta sig från taket och ned på Bryggargatan, det hade känts som om han materialiserats vid min sida när jag stod på knä hos pälsrultan som flämtade efter luft. När jag behövde honom som bäst. Han hade hjälpt mig flytta henne så hon fick ryggen mot Debenhams fasad, han hade stöttat henne medan jag ringde larmcentralen.
Det var när Peter kommit flåsande som jag insåg hur snabbt Kristoffer kommit ned från taket. Fast inte snabbt nog, inte för mig, inte i den stunden. Det där med E=mc2 låg utanför vad mina hjärnvindlingar förmådde kröka sig till men han, Einstein, var nog inne på någonting där. Genomflödade av ångest kunde sekunder sträckas ut till det oändliga.
Ångest.
Min. Och hennes.
För ambulanssjukvårdarna och läkaren i andra änden hade avgjort att pälsrultans – Ellinors – hjärta var oskyldigt anklagat, åtminstone den här gången. Det var chocken som knockat henne, det både vi och hon tagit för en hjärtinfarkt eller en hjärtattack misstänktes på sannolika grunder vara ett ångestanfall.
”Klarade sig skoveln?”
Peter har lyft upp sin skovel och vrider den i händerna.
”Handtaget har spruckit och bladet skevar. Jag tror det har lossnat vid fästet. Japp.”
Jag saknar Kristoffers hand när han släpper min arm. Det drar som isvindar längs ryggraden och en tung, tät knut i magen glöder som trögflytande magma.
****
”Hanna! Vänta!”
Jag gör inte en rörelse mot hissdörren, låter den falla igen fast jag hört såväl ropet som ljudet när kontorsdörren öppnades och fotstegen mot trapplanets rödvita stengolv. Jag hakar igen fleecejackans blixtlås, jag har händerna upptagna. Men hissdörren är trög och långsam, Daniels hand sluts om den och häver upp den igen. Han slinker in och ser ned på mig, leendet visar upp det imponerande resultatet av tandblekning och fem år med tandställningar i diverse storlekar. Linserna har gjort ögonen ännu blågrönare och han har vuxit i kapp sina skarpskurna, markerade ansiktsdrag. Till och med adamsäpplet har mist sin dominans på en tonårsgänglig hals – som utvecklats till en perfekt dimensionerad förbindelse mellan ett par breda axlar och ett förbaskat stiligt ansikte. Håret ligger skulpterat med stylingprodukter över hjässan.
Han ser ned på mig från sin imponerande höjd över havet och längst inne i ögonen, nästan helt dold av linsernas sköld, skymtar jag en fråga. Han är guds gåva till kvinnorna, han kan inte för sitt liv räkna ut varför jag inte kastar mig på knä och instämmer i lovsångerna, kan inte förstå varför jag inte är tacksam över att få vistas i hans närhet.
Ett anfall av förskjutet tidsperspektiv, han har glömt – eller förträngt – att jag sett honom på hans värsta. Att jag sett honom som en finnig, fjuning fjortonåring med långa armar och långa ben som ständigt tycktes svepa ned saker eller törna emot möbler. Att jag har sett de närsynta, blågrågrönmelerade ögonen bakom flaskbottensglasögonen. Att jag har sett honom med en fjortonårings hela avighet och alla olater. Serietidningar spridda över golvet i mathörnan, smutsiga gympadojor på matbordet, uppfällda kransar på toaletterna. Och hans odiskade tallrikar och glas i diskhon, oh, ja, dem minns jag väl. ”Din morsa jobbar inte här.”
Fast det gjorde hon. Inte för det hade hjälpt mig, Emmy hade funnit en nästan sadistisk glädje i att låta mig ta hand om hennes sons röror.
”Din morsa jobbar inte här.”
Jo, tack så hemskt mycket, hans personliga barnflicka gjorde tydligen det.
Han har vuxit till sig, ja. Men en fasadrenovering är en fasadrenovering.
Han har tydligen lyckats förtränga det förflutna, även om mitt minne är livaktigare. Och nu, när han betat av de yngre tjejerna på firman, har han vänt blicken mot Viveka och mig.
Vivekas Börje har en mycket bister bläng och han tog ett snack, karlar emellan, med Daniel på ett tak på Sveavägen. Daniel har gått omvägar om Viveka sedan dess. Han går omvägar om Börje med, vad det beträffar.
Kvar i raden blev en isjungfru och hon har nära nog givit honom frostbett vintern igenom. Och den unga åsnan kan inte räkna ut varför.
”Värst vad du har bråttom.”
”Det är lunch.”
”Jag har hittat en pizzeria om hörnet uppe i backen. Skithäftiga pizzor, en massa skumma smaker, hänger du på?”
Så han har hittat Roberto’s? Jä… järnspik. Roberto’s är mitt ställe! Mitt och…
”Tror inte det.”
”Vart äter du?”
”Vet inte. Peter och unge Jakobsson får bestämma.”
”Du tänker väl inte äta med dem!”
”Vi är ett team.”
”Hanna! De där gamla dinosaurierna? Lev litet, va?”
”Jag vill minnas att du gillade dinosaurier. För ett par år sedan.”
Det var väl en åtta, nio år sedan. Men ju kortare perspektiv jag gav, desto djupare gick stöten.
”Äh, Hanna! Kom igen, va? Lev litet.”
Du vet inte hur rätt du har. Lev litet.
Det är det som är frågan.
När vi började åka nedåt stod han på andra sidan hissen. Nu står han på min, lutar sig nära mig. Ser mig i ögonen. Om jag inte känt honom som fjortonårig, om jag inte vetat om hans olater…
Men jag är kvinnan som vet för mycket, den vägen är stängd och reglad.
Nej, Isjungfrun kommer inte att falla.
Hon kommer inte att smälta.
Jag begriper att det är min likgiltighet som är min tjuskraft, för någon annan äger jag inte. Jag för alldaglig, för vardaglig, för att egentligen intressera honom. Men en arktisk kallfront, hand i hand med en chockerande likgiltighet för hans nya skepnad och nyvunna maskulinitet, har väckt någonting. Om det så är tävlingsinstinkter eller jaktinstinkter. De yngre tjejerna begriper ingenting. Och Emmy är inte road. Det är väl det enda som roar mig.
Just det hade roat mig så till den grad att jag under glöggpartyt vid Lucia hade låtit Daniel fösa in mig i kontorsskrubben bakom pentryt. Jag räknade det inte som att flirta med arbetskamrater, det hade varit enbart för att reta Emmy. Jag hade lämnat honom just som han trodde att isen skulle smälta.
Peter och Kristoffer väntar i bilen. Daniel dryper av i riktning uppåt backen, utsikterna att belägra den sista isjungfrun uppväger inte utsikterna att behöva äta i de gamla dinosauriernas närhet.
Det blir en kebab vid Hötorget. Jag tuggar och tuggar, rör omkring köttstrimmorna fast magen kurrar. Unge Jakobsson frågar om jag mår bra. Vad skall jag svara på det?
Sanningen?
Min mage är en nervknut, åtdragen till bristningsgränsen. Jag är sjösjuk utav liv. Kanske hade varit godare med en av Roberto’s pizzor. Kanske hade det varit lugnare. Enklare. Fast tanken på Roberto’s och Daniel ger mig kväljningar. Är det enbart tanken?
Jag vet inte vad sanningen är. Inte med säkerhet.
Jo, en sak vet jag.
Det är resten som är ovisshet och tvivel, ångest och nerver.
Jag muttrar någonting intetsägande om ingenting, om nerver och mage och pärsen på Bryggargatan.
Unge Jakobsson drar samman ögonbrynen över näsryggen. Han rör vid min handled, säger att jag måste se till att äta ordentligt när jag kommer hem.
Hem. Det ordet, med allt vad det innebär. Jag sneglar på honom genom ögonfransarna i ögonvrån. Han vajar och är suddig i kanterna. Behöver jag glasögon – eller behöver jag bara lipa en skvätt?
Jag vet att han har rätt.
Jag vet också att jag lever i kluvna världar. Det börjar kräva sitt pris.
Kan ingenting någonsin vara enkelt och okomplicerat?
Fast jag vet att det är vi själva som komplicerar saker och ting som egentligen skulle vara naturliga och självklara. Han har aldrig sagt någonting om framtiden. Har vi ens någon?
Vi har ett jobb på Karlavägen på eftermiddagen. Östermalm är inte vårt vanliga område men en av Jakobssons kunder har köpt en kåk vid Karlavägen. Det är ett bra tak, flackt, med bra stegar och räcken. Tyngden över hjärtat bantar. Jag hoppas pälsrultan Ellinor klarat sig.
****
Mina steg blir allt långsammare när jag närmar mig den tomma fontänen mitt på torget. Ica på höger hand, apoteket på vänster, jag stannar som och står som åsnan. Mellan hötapparna. Fast tillskillnad från åsnan, som inte vet vad den vill, vet jag exakt vad jag vill. Vad jag helst skulle vilja. Jag vill rusa hem och dra täcket över huvudet och sova i tusen år.
Dröm vidare, det kommer inte att tillåtas. Jag är slav under väckarklockan. Ica? Apoteket? Jag borde väl handla, vid den här tiden i månaden finns de enda pengar jag har på mitt Ica-kort. Det är inte hela sanningen – jag har bostadsrätten, aktiefonderna, och en bunt obligationer – men det är inte pengar man rör för att köpa mat. Men tanken på att köpa och laga mat... Nej.
Kanske har vår lilla olycka drabbat mig hårdare än jag insett, kanske är det stress och oro. Jag vet inte. Kanske vill jag inte veta. Jag tar vägen om apoteket.
När jag är klar med mitt ärende går jag in på Ica, jag har förpliktelser jag inte kan rygga undan för. Jag köper soppgrönsaker i ett tråg och i skåpet för butiksbakat plockar jag åt mig ett grekiskt lantbröd – så färskt att värmen och ångan skapar fläckar på papperspåsen. En mustig soppa och en smörgås till eller två, det får duga. Om det inte duger får han fixa någonting annat själv.
Jag lämnar torget mellan Pressbyrån och Leias hundtrimning, följer Björkallén halvvägs ned mot bron över ån och viker in på min lindkantade tvärgata. Jag ser på husen som om jag aldrig sett dem förr. Det är tjugotal. Tidigt tjugotal, innan funkisen fick grepp om arkitekturen. Mitt hus är det tredje från gathörnet. Det är gråblått efter senaste renoveringen, gråblått med antikvita fönstersnickerier. Vardagsrummen har franska balkonger utanför dubbeldörrar.
Har porten alltid varit så trång?
Har de båda trappstegen utanför porten alltid varit så urgröpt nedslitna? Har spången för barnvagnar och pensionärer med rullator alltid varit så, jag vet inte vad – ranglig?
Hissen har gallergrind innanför dörren. Hisskorgen är trång, det måste den väl vara för att rymmas i den svängda trappans omfamning. Den är opålitlig också, om någon glömmer att dra igen gallergrinden ordentligt så står man där.
Hitintills har jag bara sett charmen.
Så svarar äntligen hissen. Sakta kommer den knirrande ned genom hisstrumman. Den landar framför mig med ett jämrande. Jag öppnar och öppnar och stänger och stänger. Hissen protesterar när jag tvingar den att stiga mot tredje våningen. När den stannar skakar den, på samma vis som en blöt hund ruskar sig. Jag drar igen gallergrinden efter mig och stänger hissdörren. Trycker ned den till bottenvåningen. Jag blir stående med ryggen mot hissdörren och påsen i famnen. Omkring mig fanns de vitmålade spegeldörrarna till sex lägenheter, till sex liv, en av dem är min. Mitt.
Sista dörren till höger är min, min vita dörr med speglar. Nyckeln glider ljudlöst i låset. Det kräver ett visst handlag, annars skrapar det när man vrider om den.
Jag duschar, det första jag gör. Eller snarare det andra jag gör. När jag dragit på mig ett knälångt, mörkblått nattlinne med isblå och vita blommor och dragit en kam genom mitt blöta hår – först då – stirrar jag på testet på handfatskanten.
Samma resultat som förra gången.
Jag blåser håret halvtorrt, drar på mig raggsockorna och flanellmorgonrocken, stirrar på testet. Igen. Jag borde känna någonting.
Jag går in och lägger mig på sängen i sovalkoven. Pläden fångar min kroppsvärme, formar sig om mig som mossan i ett björnide formar sig runt björnen. Snön dämpar ljuden från genomfartsleden och från tunnelbanan, från min lindkantade gata och från pulkabacken på gårdssidan. Det enda som egentligen skär genom den disiga, gråa halvdagerns ljudstjälande ridå är barnrösterna från pulkabacken. Jag tvinnar plädens fransar runt fingrarna, jag skall bara blunda ett tag.
****
Gatlyktorna tecknar de nakna lindgrenarna mot vardagsrummets tak och väggar. Ibland förstärks skuggspelet av billyktor, ibland vajar det i vindbyarna. Den disiga halvdagern har förvandlats till en svavelgul soppa utanför fönstren. Rummet är främmande, min kropp är främmande. Som om jag inte är hemma i mig själv. Jag sträcker på mig, gäspar. Jag har gjort mer än blundat.
Min hand har lagt sig till ro på min mage medan jag sovit. Jag rör den i en cirkelrörelse. Lev litet. Det är det som är frågan.
Fast inte nu längre, svaret är givet.
Frågan nu är hur litet och hur länge.
Finns det någon framtid? Min lön räcker för mig. Nätt och jämt, det brukar bli ett par magra dagar i slutet av pengarna – det är därför jag skickar in litet extra på Ica-kontot.
Det vore ett vågspel på egen hand, ja.
Och vore det rätt mot ett litet liv?
Jag vet inte vad han vill.
Det är gruskornet i skon, vi har aldrig talat om framtiden. Vi har egentligen inte talat särskilt mycket, vi har utforskat.
Om jag bara visste. Vad han vill. Vad jag vill. Vad framtiden för med sig. Vi har inte ens talat om att flytta ihop. Inte än.
Jag skulle inte ha någonting emot det, nej?
Rummet, livet och tiden flyter. Jag är sjösjuk utav liv.
Det skrapar när en nyckel vrids om i låset.
Det finns bara en person som har nyckel till min lägenhet.
Den jag måste tala med.
Den sista jag vill träffa.
Jag ligger stilla, tvingar andningen att bli djup och lugn och sluter ögonen. Nästan. Jag låter dunklet sila in mellan ögonfransarna. Kanske kan jag vinna ännu några minuter. Jag hör fotstegen i hallen, hör dem över vardagsrummets parkett, anar en skugga över sängen. Den dröjer sig kvar.
Jag vill skrika. Slå upp ögonen och le. Dra ner honom till mig och viska vad som hänt mig. Oss.
Jag hör honom avlägsna sig igen, hör honom i badrummet – jag har röjt översta hyllan åt honom, det är ändå svårt att nå däruppe.
Han är badrumssångare, jag brukar läsa av hans humör på repertoaren. Efter vår första natt hummades Toreadorarian till ackompanjemang av rinnande vatten. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det, det gick ju inte så bra för Carmen och hennes toreador. Det mesta av ABBA betyder att han är nöjd med tillvaron så där i allmänhet, The final countdown att han tar ut sin frustration över någonting på jobbet innan han kommer in till mig.
I kväll står Jag trivs bäst i öppna landskap på repertoaren. Jag har inte känt honom – känt honom som man och partner och älskare – länge nog för att placera Öppna landskap.
Testet!
Kära, snälla!
Jag tvingar mig att ligga kvar. Vattenbruset tonar bort, extranumret av Öppna landskap körs utan ackompanjemang. Så, mitt i ”bränner jag mitt brännvin”, blir det tvärtyst. Jag lindar plädens fransar om fingrarna.
Lev litet.
Säg något.
Tystnad kan, i likhet med ångest, sträcka sekunder rakt ut i evigheten. Kanske är det inte enbart tystnad, nervknuten i min mage rullar ihop sig som en glödhet igelkott.
Men så säg någonting!
Men ingenting, absolut ingenting sägs.
De ändlösa sekunderna blir till lika ändlösa minuter. Räknade i galopperande hjärtslag. Jag vill skrika. Jag vill öppna ögonen. Jag känner hjärtslagen i halsgropen, så här måste Ellinor ha känt det.
Så öppnas badrumsdörren, jag känner igen det lätta gnället när den svänger över en tredjedels öppet. Så stängs den. Gnäll.
Måste göra någonting åt gångjärnen.
Fotsteg. Det är svårt, så svårt att andas lugnt.
Han är i rummet, det vet jag. Ljudet av en tändsticka som repas mot plånet. Fräsandet när den flammar upp. Det blir ljusare i vardagsrummet, steg för steg. Ljus för ljus.
Ljudet av en andra tändsticka, ljuset fladdrar genom mina ögonfransar. Så tänds värmeljusen på byrån i sovalkoven. Så klickar min lilla elektriska fotogenlampa på nattduksbordet till och bländar mig nästan. Jag känner hur sängen gungar till.
”Jag tror inte jag köper den här Törnrosaakten längre, Hanna.”
Jag nickar utan att se upp. Kan inte. Vågar inte.
”Det där testet…”
Han sväljer och startar om:
”Är det som jag tror?”
Nickar igen. Jag håller på att gå sönder.
”Och det är mitt? Jag vet att Daniel var efter dig, fast…”
Det känns som om jag faller genom isen och ned i iskallt, strömmande vatten. Först smällen, sedan kylan, sedan dragningen mot djupet. Jag vill skrika. Jag vet att om jag börjar kommer jag aldrig att kunna sluta.
”Du är gammal och erfaren nog att veta att man inte blir med barn av att kyssas. Och då, fan, måste du fatta att man inte blir med barn av att nästan kyssas! Och längre lät jag det aldrig gå och… och… Och ens det gjorde jag bara för att reta Emmy!”
Det finns ingenting lugnt och stilla i min andning längre. Den här gången hör jag de hysteriska undertonerna. Hans händer om mina axlar, jag dras upp så jag sitter i hans famn. Hans armar om min rygg.
Tusan!
Jag gråter ju!
”Och… och även om så – inte för det angår dig, för… för det hände absolut ingenting – så fick jag mensen annandag jul.”
Hick. Snörvel. Andetag. Magmaklumpen i min mage får blodet att sjuda, får tårarna att bränna runt ögonen. Jag vill skaka honom, jag förmår bara inte lyfta armarna.
”Så, ja, Hanna, så, ja, jag tror dig.”
Han drar mig ännu närmre, stryker mig över ryggen.
”Jag är väl en fåne men jag var tvungen att höra det. Från dig. När?”
Jag skakar på huvudet och slår tinningen mot hans haka.
”Du vet inte det? Har du varit hos en läkare än?”
Ny huvudskakning. Försiktigare den här gången, tinningen ömmar.
”Du måste beställa tid. Det första du gör imorgon, Hanna. Har du ätit?”
Ännu en huvudskakning med slutna ögon.
”Vill du inte se på mig, Hanna?”
Jag nickar. Skakar på huvudet. Nickar igen. Öppnar ögonen. Jag ser in i de autentiskt blågröna ögon och vet – vet – att han alltid kommer att finnas där.
Inte ens Kristoffer är ett undantag från min regel om att inte flirta med arbetskamrater. Vi hann aldrig flirta, vi gick från att vara gamla vänner och arbetskamrater till älskande på en kväll. En kväll, mellan nyår och trettonhelgen, som hade börjat över en pizza uppe hos Roberto’s. En kväll som kantrade och skenade i en riktning vi aldrig föreställt oss och som hade slutat just här.
Vi har tigit med det, i en tyst och ömsesidig överenskommelse och fortsatt som vanligt på jobbet. Vi vandrar över tunn is, vänskap är en stark grund för kärlek men övergångsfasen är riskabel, det sista vi behöver är kommentarer och spekulationer. Vi har levt i en kluven värld.
Har det varit lika svårt för honom som för mig?
”Men det blir inte Kristoffer” mumlar jag. ”Inte som första namn, i alla fall, det räcker med två generationer.”
Kristoffer skrattar mot min tinning.
”Det tror jag farsgubben kan leva med. Det lät nog näpet när jag föddes men det har varit jäkligt opraktiskt.”
Han stryker undan mitt hår, kysser min tinning. Han skrattar igen.
”Trettondagen.”
Hans skratt och hans ord mot min tinning kittlar. De gör mer än så. Jag rodnar. Trettondagen blev vi en kondom kort. Räknade jag den följande natten två korta. Vi hade inte låtit det hejda oss nämnvärt. Kristoffer skrattar igen.
”Inte visste jag att jag var en sådan tjur.”
Halvt generat, halvt roat, halvt stolt. Jag lutar kinden mot hans axel. Jag vet att jag är hallonröd. Kristoffers haka vilar mot min hjässa. Hans hand letar sig in i mitt hår tills mitt bakhuvud vilar i hans hand.
”Du ser, Hanna, det som hände på Bryggargatan fick mig att tänka. På livet och hur bräckligt det är, på riskerna med att leva i världen idag och hur litet man egentligen vet om framtiden. Och allt jag kunde tänka på var dig.”
Jag slutar andas.
”Vi har aldrig pratat om framtiden. Du kan ha haft dina skäl. Mina var skräck.”
”Skräck!”
Jag lyfter huvudet från hans axel. Han nickar. Igen.
”Jag är nästan femton år äldre än du.”
Han stryker med pekfingerknogen längs min tinning. Han ler. Ögonen är allvarliga. De säger mig saker jag inte vill höra. Vill se. Jag kan inte se bort, jag är fast i hans ögon.
”Enligt statistiken kommer jag förmodligen att dö först och… och jag ville inte lämna dig. Och vore det rätt att binda en så ung och tilldragande kvinna vid sig? Om vi var en familj – jag kunde ha lämnat dig ensam med hela ansvaret. Och omvänt, om vi fick barn – ah, jag skulle vara pensionär innan de var myndiga. Skulle jag räcka till?”
”Så ung är jag inte och skönheten sitter i betraktarens ögon. Och ja, jag kunde bli ensam med barnen. Men jag skulle ha barnen och du skulle bli en fantastisk pappa. Och du skulle bara våga dö!”
Jag har gripit tag i hans t-shirt och skakar honom. Den. Jag vet inte. Jag ser inte ett smack, synfältet är fullt av tårar. Kristoffer drar mig intill sig, den lilla luft som funnits mellan oss krymper. Han skrattar.
”Så, ja, klöskatta!”
Hans läppar upprepar knogens färd längs min tinnig. Jag ryser.
”Det var vad jag tänkte fram till idag. Det som hände, när Peter nästan föll och hon, Ellinor, säckade ihop, det fick mig att inse att livet kan rinna mellan fingrarna på en – som vatten – om man inte kupar handen. Och när Ellinor säckade ihop var allt jag kunde tänka att jag ville vara hos dig, att du inte skulle behöva gå igenom det där alldeles själv. Men hur jag än skyndade mig så tycktes det ta en evighet att komma ned. Och du var så… så samlad och metodisk. Du hade klarat allt på egen hand.”
”Det var som en evighet innan du kom ned. Ångest kan göra märkliga saker med sekunder. Tack.”
Plötsligt är omfamningen så hård att jag knappt kan andas. Eller är det jag som har problem att andas? Trycket har lättat innan jag vet vilket.
”Innan ambulansen hunnit om hörnet hade jag bestämt mig.”
”Bestämt dig? Bestämt dig för vad?”
”Bara så du vet det. Barnet har ingenting med den saken att göra. Jag hade bestämt mig innan jag visste.”
”Med vad? Och vad är det du bestämt dig för?”
Hans händer har stannat mot min korsrygg. Värmen sprider sig genom den rutiga flanellen, genom nattlinnet. Den når in i mig och det känns som händerna bekräftar vad ögonen redan lovat mig.
”Jag vill ha mer än så här, Hanna.”
****
”Jag tar ett snack med Daniel imorgon, du skall inte behöva ha det så här.”
Jag sitter vid köksbordet, iförd morgonrock och raggsockor, och väntar på min middag. Kristoffer har inte låtit mig lägga ett finger vid matlagningen. Däremot har han låtit mig smaka av. Han har lyckats riktigt bra med min grönsakssoppa, det behövdes bara några extra varv med pepparkvarnen.
”Ta med dig Börje.”
Kristoffer skrattar. Han hade varit närvarande när Börje snackade med Daniel, det var av honom jag hört den historien.
”Har pojkvalpen varit så jobbig?”
Jag rycker på axlarna.
”Jobbig och jobbig. Tröttsam.”
Jag har redan ångrat att jag tog upp den tråden.
”Tror du inte jag klarar honom själv?”
Vad har det med saken att göra? Naturligtvis kan en slipad och erfaren karl klara en egotrippad, testosteronstinn kille som fortfarande inte riktigt trampat in den inledande tvåan framför nollan. Daniel går omvägar om Viveka. Har jag förtjänat mindre?
”Han är ditt kusinbarn. Hur du än gör, vad du än säger, så kommer Emmy att tolka det som hon själv vill.”
”Ah, ja. Fasen.”
Kristoffer öser upp soppa i mina vita keramikskålar och ställer dem på bordet. Jag sträcker mig efter osthyveln och gör i ordning en ostmacka medan Kristoffer släcker ned gasspisen. Jag ger gasspisen en bläng. Ängslan vänder sig i sömnen men vaknar inte.
”Ah, ja!”
Jag ser upp när Kristoffer upprepar sig – han brukar inte göra det. Han har följt min blick och stirrar på den arma, oskyldiga gasspisen.
”Du vet, Hanna, jag har också gasspis. Jag tror inte…”
Det stämmer, han har en gasspis. Annars har han två rum och sovalkov, genast mycket mera utrymme. Fast hissen i huset på Rörstrandsgatan är lika skraltig och opålitlig som min. Nej, jag tror inte heller.
Jag upptäcker att jag skakar på huvudet. Kristoffer ler mot mig.
”Nå, med två bostadsrätter – varav en inom tullarna – har vi ett bra utgångsläge. Jag varnar dig bara, Hanna, jag är ingen villamänniska. Jag växte upp i en och det, det räcker för en livstid. Rensa ogräs, klippa gräsmattor – med handdriven gräsklippare – plocka sura och snurkiga små äpplen som inte fick förfaras, kratta löv… Nej. Tack.”
Jag skrattar, jag har sett villan med de mossiga äppelträden i Enskede. Flera gånger, det är bara tre år sedan Jakobsson kapitulerade för ledvärken – och för Märits påtryckningar – och köpte lägenhet vid Humlegården.
”Inte mig emot, tack, jag är uppvuxen på ett av sjuttiotalets radhusgärden.”
”Och det gav inte mersmak?”
”Näpp.”
”En bostadsrätt då. En större, med elspis…”
Jag viftar med osthyveln som jag fortfarande håller i handen.
”Och en pålitlig hiss!”
Kristoffer skrattar så han måste ställa ifrån sig glaset.
Att se honom tvärs över mitt lilla köksbord känns nästan lika ovant som att se honom hemtam i mitt trånga kök. Jag smakar på soppan. Knuten i magen, den som hindrat mig från att äta, har släppt. Ett skedblad följs av flera, av tuggor av smörgåsen. Min kropp kräver föda som om jag brutit en långvarig fasta.
”Ta Peter och Viveka med dig också.”
Han hänger med i övergången. I återkopplingen.
”Varför då?”
Är det så underligt om Isjungfrun töat i den bistraste vinterkylan? En karl som klarar tvära kast och logiska tankesprång utan att se ut som ett porträtt i olja av ett frågetecken är bara fullkomligt oemotståndlig.
”Emmy är van att betrakta Daniel som arvinge till firman. Och mig gillar hon inte. Hon kommer att yla i din pappas öron.”
”Vittnen? Tja, varför inte. Fast du har knappast valt opartiska vittnen. Och du har glömt ett par.”
Vem har jag glömt? Vilka?
Jag funderar fortfarande när Kristoffer reser sig och hämtar mobilen ur jackfickan. Han slår ett telefonnummer.
”Hej, mamma. Nej, då, allt är fint. Hur fint som helst. Har du pappa där? Nej, kan ni dela lur? Nej, inga problem alls. Hej pappa, nej allt är bara bra… Om jag skulle kunna få en syl i vädret, tack, jag har stora nyheter. Eller kanske små.”
****
När jag åter ligger i sängen är jag mätt. Kristoffer har månat om mig som om jag varit bräckligt konstglas. Han månar om mig nu också. Värmen från hans kropp mot min korsrygg får mig att slappna av, hans arm ligger som en garant över min midja och handen har lagt sig till ro om min mage. Det finns mer än en aning äganderätt i den gesten. Ändå känner jag inte att mitt bräckliga oberoende är hotat. För första gången på en vecka är jag inte längre en främling i mitt eget hem. Jag är varm i själen. Jag är hemma. I mig själv.
Det har börjat snöa igen. I det guldisiga nattljuset utanför fönstren seglar stora, luddiga flingor. Löjligt nog stiger de istället för att falla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar