Välkommen till havet

"Välkommen till havet. Vad önskas?"

Han satt bakom ett stort, brunt skrivbord som stod direkt på strandens grova grus. Solen blänkte över bordsskivan, blänkte i det svarta håret och kastade skuggor över bordsskivan av såväl mannen som telefonen och den övriga skrivbordsutrustning. Bakom honom bröt havet, bara några meter bakom skrivbordet svallade vitt vågskum upp över gruset. Det hade en blek, nästan genomskinligt blå färg. Havet alltså. Nästan samma färg som den lätt disiga himlen. Kanske en eller två nyanser ljusare. Solglitter, där också.

I svart kostym och vit skjorta, med den svarta flugan som en ännu stilla propeller under hakan och det svarta håret vattenkammat, såg mannen mer än lovligt malplacerad.

"Önskas? Ja, jag hade tänkt simma litet."

"Simma" sade han och slet fram ett formulär ur skrivbordslådan. "Och hur långt har damen tänkt simma?"

"Ah" sade jag, utan att veta vad jag skulle svara. Jag menar; det är litet svårt att avgöra hur lång en meter är i vattnet. Eller kanske snarare hur många meter det är från en obestämd punkt på havsytan till en annan.

"Ungefär fem minuter" chansade jag, i förhoppningen att jag kanske skulle kunna komma undan med det. Varmare än så var det inte så varför hade jag fått i skallen att jag skulle bada i havet? Speciellt som det fanns en pol trädgården vid det mysiga Bed & Breakfast jag tagit in på. "Kanske" tillade jag, för säkerhets skull. För att ändå göra det litet vagt

Karlen stirrade på mig. "Ungefär fem minuter" mumlade han "men hur långt har ni tänkt simma?"

"Därifrån till dit" sade jag och pekade på två undflyende vågor. Inte för att jag hade någon aning om hur långt det var, men det verkade vara lagom för en otränad kontorsråtta på sin första utlandssemester. Nytt gloende, som om det var jag som var heltokig. Jag började se mig om efter en punkt där ett kamerateam från något slags lokalt dolda kameran-program kunde dölja sig. Stranden låg öde åt alla håll.

"Därifrån till dit?" frågade mannen.

"På ett ungefär."

Det enda ställe där en kamera kunde döljas vore nog under skrivbordet, bakom dess heltäckande baksida.

"På ett ungefär" upprepade mannen och fyllde i ett par fält i sitt formulär. Han glodde på mig. Smackade. "Jag måste nog ta det här med Chefen."

Han hävde sig upp ur stolen. Det var då jag fick syn på den. Fiskstjärten. Mannen – sjöjungfrun – sjömannen – äh – byråkraten med fiskstjärt stack formuläret i munnen, ungefär som en hund skulle bära en tidning, och hasade ned till havet. Efter ett par plask i bränningarna försvann han i vågorna.

Jag, jag gick uppför backen till det trivsamma Bed & Breakfastställe där jag övernattat medan jag besökt traktens sevärdheter. Rundresan i Wales hade bjudet på många överraskande upplevelser men det här bräckte allt jag upplevt under resan och det var nog både enklare och säkrare att simma i polen. Efter frukost tog jag bussen till Liverpool från torget i Neptune Bay.