Det blev inga bokklappar i år

Jag brukar försöka unna mig själv en bok eller två till jul - för visst är det härligt att tända några ljus och kura ihop sig i fåtöljen och läsa när man har så många lediga dagar på sig?

Men bokbudgeten var något ansträngd och jag vågade inte beställa någonting från Bokus innan jag fått in pengarna och betalat räkningarna och visste vad jag hade att röra mig med. Och när jag väl fått in pengarna var vi så nära jul att jag inte hade lust att ge mig ut och trängas i julruschen dan före jul för att köpa mig själv en bok till jul.

Jag gillar inte att röra mig i city i den värsta julruschen, dagarna före jul. Inte att åka kollektivt genom stan heller de dagarna. Det går tillbaka till den här upplevelsen.


Däremot hoppades jag att jag kanske skulle få tag på en eller ett par böcker under mellandagsrean. Men i går - och var det inte infernaliskt, tröstlöst grå dag? Brr!

I dag är det i alla fall en smal strimma klar himmel i väster.
Smal. Men definitivt en förbättring.

Högre upp på himlen lovar revor i molntäcket att vi nog kommer att få se fler glimtar av blå himmel under förmiddagen.

Hur som helst, i går gjorde jag - vädret till trots - en en kort utfärd till stan. Ett av syftena med den utflykten var att få tag på en bok eller två, det andra var att köpa litet gott matbröd.

Jag återvände dock tomhänt när det gällde böcker från stan eftersom Pocketshop på Centralen, vare sig den på nedre planet längs Undergången eller den uppe på själva Centralplanet, inte hade de böcker jag hade tänkt mig. Och eftersom jag hade bespetsat mig någonting historiskt romantiskt var jag inte speciellt sugen på någonting annat.

Jag hade inte tid att gå hela vägen bort till Akademibokhandeln - och vädret i Stockholm i går inbjöd sannerligen inte till någon promenad.

Vi får se senare i veckan, jag måste ändå till Akademibokhandeln eftersom jag behöver registerflikar och en ny almanaka till 2018. Den modellen jag haft i år, som jag verkligen gillar, köpte jag på Akademibokhandeln och jag har inte hittat den någon annanstans tidigare i december.

Och Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan har fler böcker att välja på än de trots allt ganska små Pocketshoparna på Centralen. Då kanske det också slinker med en bok. Eller två.
 

Men hur gick det då med mitt andra ärende till stan?

Jo, då, jag kom hem med med en supergod leverpastejmacka från Vete-Katten på gatuplanet ovanför T-Centaralen/Nya pendeltågscentralen Stockholm City. Samt en påse med några goda surdegsfrallor, samma goda bröd som i mackan - jag åt den sista till frukost nu på morgonen. Och ett äppelknyte med vaniljkräm och äpple. Mums!

Omläsning pågår

Av olika skäl - bland annat smärta, sjukdom, bristande energi, prokrastinering och begränsad bokbudget - har det inte blivit fullt så många romancerecensioner 2017 som jag hade hoppats. Jag hade ambitiösa planer för december och hade planerat fem recensioner.

Det har blivit två.

Bristande energi.

Och en recension som verkligen satte sig på tvären och inte gick att få till. Men den är avklarad nu.


Däremot hoppas jag att kanske hinna få till ytterligare en recension i mellandagarna. Simona Ahrnstedts nya bok. Henne contemporary romance har en sådan tyngd och ett sådant socialt patos att jag ofta känner mig litet lätt knockad och behöver smälta dem ett tag och få litet distans innan jag kan läsa om dem - och därigenom också innan jag kan recensera dem.

Omläsning pågår.



Parallellt läser jag också om en faktabok om romance.


Jag har också hittat ännu en faktabok om romance och romancegenren som jag vill läsa, så snart bokbudgeten tillåter sådana extravaganser. Jag skall lägga till den på GoodReads, så jag har en påminnelse om den.

God Jul!

Japp, då var det dags igen. 

Ett år sedan sedan sist - tänk, vart tog det vägen?

Önskar alla vänner, bekanta och bloggläsare en riktigt God Jul!

Lisa Kleypas – Devil in Spring

Kategori: Historisk romance Titel: Devil i Spring Ingår i: The Ravenels, 3:e boken Författare: Lisa Kleypas, amerikansk romanceförfattare

Klass: Engelsk romance Språk: Engelska  Utgivningsår: 2017 Epok: Viktoriansk, (1870-tal)

Med sin senaste serie, The Ravenels, har New York Times bästsäljande romanceförfattare Lisa Kleypas gjort en lysande återkomst till historisk romance. Devil in Spring är den tredje boken i serien, som inleddes med Cold-Hearted Rake – och det är den definitivt bästa boken i serien så här långt.

Lisa Kleypas hör till mina favoritförfattare och hennes återkomst till historisk romance i och med The Ravenels serien efter ett antal contemporary romance har blivit ett kärt återseende. Kanske var mina förväntningar litet väl högt ställda när den första boken i serien kom ut. Den var initialt inte riktigt i min smak, även om den några genomläsningar senare – sedan jag lärt känna personerna bättre och vet hur de fungerar och kan läsa boken med bättre behållning – har mognat till något av en favorit.

The Ravenels serien utspelar sig i det viktorianska England på 1870-talet, en förändringarnas och möjligheternas tid – en tid när industrialismen är på frammarsch. Men det är också en prövningarnas tid, eftersom många av de en gång så välmående lantegendomarna inte längre klarar av att gå med vinst.

Med Devil in Spring har Lisa Kleypas än en gång levt upp till mina högt ställda förväntningar. Med råge. Detta är Lady Pandora Ravenels och Gabriel, Lord St. Vincents historia.

Och, ja, alla ni som känner igen titeln Lord St. Vincent från LisaKleypas Devil in Winter i The Wallflower serien – Gabriel är Sebastians och Evies son! Sedan Sebastian ärvt sin fars titel (Duke), har hans son i sin tur ärvt hans gamla titel.

Devil in Spring
(baksidestext)

An eccentric wallflower…

Most debutantes dream of finding a husband. Lady Pandora Ravenel has different plans. The ambitious young beauty would much rather stay at home and plot out her new board game business than take part in the London Season. But one night at a glittering society ball, she’s ensnared in a scandal with a wickedly handsome stranger.

A cynical rake…

After years of evading marital traps with ease, Gabriel, Lord St. Vincent, has finally been caught-by a rebellious girl who couldn’t be less suitable. In fact, she wants nothing to do with him. But Gabriel finds the high-spirited Pandora irresistible. He’ll do whatever it takes to possess her, even if their marriage of convenience turns out to be the devil’s own bargain.

A perilous plot…

After succumbing to Gabriel’s skilled and sensuous persuasion, Pandora agrees to become his bride. But soon she discovers that her entrepreneurial endeavors have accidentally involved her in a dangerous conspiracy – and only her husband can keep her safe. As Gabriel protects her from their unknown adversaries, they realize their devil’s bargain may just turn out to be a match made in heaven...



Om handlingen

När tvillingsystrarna Pandora och Cassandra Ravenel gör sin debut i Londonsocieteten står det snart klart att medan hennes syster passar in och har lätt få vänner, föredrar Pandora att sitta i ett hörn och hoppas på att snart få gå hem. Hon har helt andra planer för sin framtid än att gifta sig. Hon har designat ett brädspel som lovar att bli en stor succé och tänker bilda ett bolag för att producera det för att bli ekonomiskt självförsörjande.

Pandora har en benägenhet att försätta sig själv i knipor. När hon under ett försök att finna ett borttappat örhänge åt en väninna hamnar i en rejäl en kommer en ung man till hennes undsättning. Olyckligtvis blir de överraskade tillsammans – ensamma, i en avsides belägen byggnad, i en komprometterande situation – innan de lyckats lösa problemet.

Skandalen är ett faktum. Äktenskap är enda lösningen.

Men vare sig Pandora eller Gabriel, Lord St. Vincent, är särskilt trakterade av tanken på att behöva gifta sig trots att det finns en stark och växande attraktion dem emellan. Den impulsiva, oortodoxa Pandora, med sin djupt rotade motvilja mot att anpassa sig till societetens förväntningar, är totalt fel hustru för en man som en dag kommer att bli hertig. Vars hustru måste uppfylla många plikter – vid hovet, i societeten och på lantegendomarna.

Och Pandora tvärvägrar att ens överväga äktenskap. Det skulle slå hennes dröm om ett brädspelsbolag och ekonomiskt oberoende i spillror eftersom en kvinnas egendom tillfaller hennes make vid ett giftermål samtidigt som hon i princip upphör att existera i juridisk bemärkelse.

Under ett besök hos Gabriels släkt på släktgodset vid kusten försöker de vänja sig vid tanken. Gabriel försöker också komma underfund med hur Pandora skall kunna förvärkliga sina planer att designa och tillverka brädspel trots att äktenskap gör en kvinna i stor sett rättslös, vilket är ett av hennes främsta skäl till att avvisa tanken på giftermål. Samtidigt växer attraktionen dem emellan till nivåer så oanade och ohanterliga att de båda måste ompröva sina prioriteringar.

Längre än så kan jag nog inte beskriva handlingen, bortsett från (vilket antyds i baksidestexten) att Pandoras affärsintressen och impulsivitet samverkar till att dra in henne i en farlig situation.



Mitt omdöme

Lisa Kleypas är sannerligen i högform – det här är en härlig, ljuvlig och alldeles underbar bok!

Pandora och Gabriel är förmodligen ett av de mest omaka par man kan tänka sig. Hon är den ultimata panelhönan, debutanten utan något som helst intresse av societeten, som sitter av bal efter bal i ett hörn medan hon planerar sin framtid som affärskvinna. Hon finner upp alla upptänkliga ursäkter, hur löjliga de än låter, för att slippa dansa. Och hon har goda skäl att göra det.

Gabriel är gentleman ut i fingerspetsarna, societetens gunstling och rena svärmorsdrömmen, och rör sig som fisken i vattnet på societetens tillställningar. Möjligen är han litet uttråkad av att ständigt försöka leva upp till sina egna krav på perfektion hos sig själv. Möjligen är han litet skamsen över att ha en affär med en gift kvinna.

När Pandoras och Gabriels banor möts slår det verkligen gnistor. Vilket det fortsätter att göra boken igenom. De känns som ett sällsynt levande, rörande par och man hoppas så för deras skull att de skall finna en väg som passar dem båda. Också när man blir som mest frustrerad på Pandora.

Den första halvan av boken, kanske rent av de första två tredjedelarna av den, är en sannskyldig glädje att läsa.

Däremot känns det i alla fall för mig som om den möjligen svajar en liten aning på slutet. Som om Pandora i vissa sekvenser beskrivs som för barnslig – att hon är impulsiv är en sak. Att hon är ung och osäker i sin nya roll som en adelsmans hustru likaså. Men det känns i vissa sekvenser som om det drivs en liten, liten aning för långt.

Jag får tyvärr en känsla av att den stilsäkra charmen och magin från första delen av boken mot slutet, stundtals och i vissa scener, får ge vika för en serie komiska poänger som inte helt övertygar. Åtminstone inte mig, inte helt och fullt.

Slutet känns också en liten aning jäktat. Som om sidorna, all dramatik till trots och många obesvarade frågor, tog slut. Visserligen antyds det att den delen av historien kommer att fortsätta i nästa bok. Men det kan inte hjälpas, det stjälper tyvärr den här boken något.

Dessa svagheter har efter långt övervägande, tillsammans, kostat boken ett hjärta i betyg.

Men boken som helhet?

Ren magi!
Romance på sitt bästa.

I Devil in Spring är Lisa Kleypas verkligen i sitt esse. Hade bara slutet hållit samma underbart höga standard, hade den här boken varit en av de absolut bästa romance jag överhuvudtaget läst. Nu landar den istället som en av de bästa. Och det är i och för sig inte så dåligt det heller.

Betyg: 9 hjärtan av 10

Recension av Devil in Spring på GoodReads

(som har en annan betygsskala)

Fotnot:
Eftersom Lisa Kleypas är i färd med att bygga om sin webbsida har jag inte haft möjlighet att korsreferera boken till hennes webb, så som jag annars brukar göra när jag recenserar en bok. Jag skall försöka återvända och göra det när hennes sida väl är uppe och fungerar igen.

Devil in Spring
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon











Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- När äventyret väntar, av Sofia Fritzson
- Sonjas andra chans, av Åsa Hellberg
- Will’s True Wish, av Grace Burrowes
- A Night to Surrender, av Tessa Dare
- Hemma där hjärtat väntar, av Sofia Ymén
- Duke of Pleasure, av Elizabeth Hoyt
- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen

Fortfarande olydig!

Ja, då, jag fortfarande extremt olydig i skrivandet. Jag arbetar alltjämt med en uppsättning spännande nyckelscener som en sen kväll tidigt i november poppade upp någonstans från djupet av mina hjärnvindlingar minuter innan jag somnade. Fix och färdiga, som skulpterad i kristall.

Med alla twists and turns i plotten och dialog på plats. Med huvudpersonerna lika levandegjorda och trovärdiga och påtagliga som om jag såg dem på film.

Som om alla dammluckor slagits upp på vid gavel och allt bara forsade fram.


Problemet?

Åh, bara det att de här scenerna hör hemma i det som en dag förhoppningsvis kommer att bli tredje boken i min serie.

Jag borde överhuvudtaget inte skriva någonting så här långt framme. Inte än. Men vad gör man när alla dammluckor slås upp på vid gavel och allt bara forsade fram, med lösningarna på olösliga problem fixade och färdiga?

Inbillar man sig verkligen att ”det där kommer jag ihåg…”.

Näpp!

Inte en chans.
Det gör man aldrig.


Och det blir så bra.

Det är långt mer än de skisser jag bestämde mig för att skriva ned. Det är faktiskt flera kapitel direkt på första utkastnivå. Möjligen på första eller andra bearbetningsnivå. Det kan fullt möjligt vara det bästa jag någonsin skrivit.

Och det ger mig en så mycket klarare och tydligare bild av var hela detta enorma projektet kommer att kunna landa. Om jag lyckas fortsätta att skriva på den här nivån.


Hur är det?

Chockar ni ibland er själva genom att plötsligt skriva på en nivå ni ditintills aldrig lyckats skriva på? Som om ni brutit igenom ett osynligt tak ni knappt ens anat funnits där?

Bättre än så kan jag inte beskriva det.

En klar förbättring!

Söndagen har på det stora hela blivit mycket bättre än lördagen. Kanske för att jag sovit riktigt gott. Och riktigt länge - från kvart över tio till tjugo i åtta, med bara en kortare vakenperiod någonstans mellan fyra och fem efter en tur till badrummet.

Kanske för att Alvedon och linimentstiftet gjort alldeles underbar verkan. Har ni någon gång prövat Linnex linimentstift? Om inte, så är det fantastiskt.

Det enda man måste tänka på är att det är starkt. Väldigt starkt.

Väldigt, väldigt starkt.

Man får bara stryka på tunna, tunna lager. Och man måste akta sig för att lägga korsande eller överlappande lager.

Jag lyckades nämligen göra det senare på foten en gång. Efter någon timme kändes det, fast fläcken kunde vara max en halv centimeter gånger två och en halv centimeter, som om det området av foten skulle utlösa en spontan självantändning.

Och, tro mig, akut fotbad strax efter midnatt är ingenting man vill vara med om i onödan.


Men i går hade jag också gjort någonting som jag tror kan ha ha hjälpt mot smärtor och värk. Trots att jag kände mig så ledbruten som jag gjorde, genomförde jag en manöver jag ansåg synnerligen behövlig. Jag vände på bäddmadrassen.

Den behöver vändas ibland, ungefär varannan gång jag bäddar rent i sängen, annars tenderar den att bli en aning nedlegad i mitten. Kan ha bidragit till att jag sov så gott. Och till att jag utan några större problem somnade om efter badrumsturen.


Men framförallt tror jag söndagen blivit så mycket bättre än lördagen eftersom det deppigt sövande kompaktgrå molntäcket jag vaknade till efter ett par timmar började skingras och släppa fram allt större flikar av blå himmel. Och solsken!

Tänk vilken skillnad blå himmel och solsken gör för livsandarna.

Just nu ser jag ut över kylslaget pastellrosa solnedgång med inslag av violett.


Jag är kanske inte värkfri. Än.
Men det känns definitivt som om det går åt rätt håll.

Nu så...

... finns i alla fall Veronica Almers debutbok att bevaka på Adlibris och Bokus.


Ni kan också läsa om dramatiken när Veronica fick hem sina böcker här.

Grå lördag, smärtsam lördag

Inspirerande vinterväder vi har här över Södertörn, eller hur? Bjuder verkligen in till en lång, härlig promenad...

Nää!!!

Skummjölksgrått och drypande fuktigt. Det enda som lockar är en kopp te med honung, att krypa upp i fåtöljen och svepa en pläd om sig och läsa.

Enda problemet med den idén är att jag efter ha halkat mig fram på vinterknaggliga gångvägar och trottoarer hela veckan har spänt mig så mycket att jag nu har ont i alla muskler och alla leder och låter "Aow!!! Aow!!! Aow!!!" varje gång jag skall sätta mig. Eller resa mig. Eller flytta mig i fåtöljen.


Linimentstiftet har varit i flitig tjänst och det är förmodligen enda skälet till att känns aningen bättre än det gjorde i går kväll.


Har inte riktigt orkat med bloggen den här veckan. Energin har som inte räckt till.

En recension för en engelsk historisk romance väntar på att få en del av recensionen översatt till engelska till GoodReads recensionen. Det återstår att se om andan faller på och energin infinner sig under helgen. Annars ser det ut som om recensionsplanerna för december dessvärre kommer att stupa.


Nu skall jag överväga vad jag orkar fixa till lunch.
Översatt till "vad finns i frysen och behöver bara micras?"

Huga, vilken grå måndag!

Om man skall sammanfatta väderläget här på Södertörn i dag får det nog bli:

• Kompakt molntäcke
• Ljusgrå halvdager
• Sporadiskt snöfall
• Horisonten är endast sporadisk synlig
• Världen är resonans på färger 

En kopp te med honung kändes påkallad tidigt. Den värmde som förväntat och har sedan dess följts av ytterligare ett par koppar. Den ljusgrå halvdagern har djupnat till en vemodsblå vinterskymning och jag har tänt flera ljus på fönsterbrädan.


Magen har krånglat i dag. Under morgonen och förmiddagen körde den runt som en tvättmaskin på centrifugering men jag tror att den lugnat sig litet nu. Hoppas jag, i alla fall.

Jag har mina misstankar när det gäller anledningen. Västerbottenpajen jag åt i går. Inte så att den var dålig, utan för att det kanske blev för fett och för mäktigt. I vanliga fall äter jag bara halva pajen och sparar sedan resten till följande dag. Men i går åt jag först halva pajen till lunch. Och den andra halvan till middag.

Det kan ha blivit för mycket av det goda.

Någon annan anledning att spåra ur anser jag inte att magen kan ha. Fast det är klart, den behöver inte alla gånger ett skäl.


Sängen är sedan några veckor bäddad med vinterkokong. Det vill säga med lager på lager av lätta fleecefiltar på längden och tvären som tillsammans bildar ett lätt och otroligt värmande hölje.

Mitt björnide är redo för vintern!

Än en gång denna vecka

vaknar man till en vit värld. Det är andra gången här på min del av Södertörn den här veckan. Den senaste gången var i torsdags, när jag vaknade vid halvfemtiden till ett vitt sagolandskap. Vackert, stämningsfyllt och nästan litet sådär juligt vintermagiskt. Vintern hade av allt att döma anlänt med besked.

Efter en tur till badrummet somnade jag om. Nästa gång jag vaknade, någon gång närmare halv sju, var min vackra vintervärld betydligt slafsigare. Snön hade i stort sett rasat från träden och vägarna var en röra av snösörja och smältvatten. När jag senare på förmiddagen gav mig ut var det blött, slafsigt och snorhalt.


Det återstår att se om snön den här gången är beständigare.

Skrivdagbok, 6 december

Det var ett tag sedan jag skrev ett skrivdagboksinlägg, men här är det i alla fall.

Större delen av november gick åt till att skriva texter till ett projekt som jag definitivt inte borde ha tjuvstartat med nu. Texten i fråga utspelar sig nämligen i tredje boken i serien som börjar med mitt Ökända Mastodontmanus, d v s texten som jag nu kämpat med i fem år och som jag under året kämpat med att skriva om från början.

Så jag hade definitivt ingenting överhuvudtaget i tredje boken att göra ännu på väldig, väldigt, vääääldigt länge. Men en scen så otroligt detaljerad och levande landade i mitt medvetande att det var som om en video spelades upp i mitt huvud. Och jag kände att jag måste skissa ned den scenen - med all dialog, med alla tvists i plotten - så jag skulle minnas den.

Att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag hade glömt den när jag en gång väl hann dit.


Det blev tre kapitel och början på ett fjärde. Totalt ca 16.000 ord. Så även om jag inte deltog i NaNoWriMo var jag långtifrån skrivmässigt improduktiv i november.

Det blev också grymt bra text, förmodligen någonting av det bästa jag skrivit. Hur ofta kan man egentligen skriva det? Nu hoppas jag bara att jag den dag jag hinner så här långt fortfarande tycker att texten fortfarande håller en acceptabel nivå.

Det var också så många pusselbitar som föll på plats så jag ångrar ingenting. Definitivt inte. Med det här sitter planerna för den ena intrigen i tredje boken som en smäck.

Och det har varit så jäkla roligt att skriva just det här paret!

Romancenytt - en uppdatering

Förseningar uppstår alltid och det senaste beskedet om Veronica Almers debutroman är att den kommer kring årsskiftet, troligen först någon gång i januari.

Det innebär i och för sig att vi har en ny svensk romance att se fram emot när oxveckorna sätter in, och det är ju inte helt fel.

Sofia Fritzson – När äventyret väntar

Kategori: Contemporary romance Titel: När äventyret väntar Ingår i: Systrarna & Kärleken, 2:a boken Författare: Sofia Fritzson, Svensk romanceförfattare

Klass: Svensk romance Språk: Svenska  Utgivningsår: 2017 Epok: Nutid

Sofia Fritzson är en av de författare som debuterade som romanceförfattare under 2016, i den romancevåg som sveper genom Sverige i kölvattnet av Simona Ahrnstedts långa och outtröttliga pionjärarbete för genren. Och jag skriver debuterade som romanceförfattare avsiktligt. För När drömmen slår in var inte Sofias första bok. Hon hade skrivit flera böcker tidigare, en romantisk fantasyserie och ett par erotiska novellsamlingar.
en av de författare som debuterade som romanceförfattare under 2016, i den

Däremot var det hennes första romance. Det var också den första bok av henne som jag läste.

Sofia Fritzson har vunnit flera skrivtävlingar, bl a Harlequins författartävling 2015 där hennes manus vann första pris i tävlingen. När resultatet, När drömmen slår in, som var hennes första renodlade romance utkom hösten 2016 hos HarperCollins Nordic var succén ett faktum.

Sofia, som är en av kvinnorna i det romancegäng som samlats kring Simona Ahrnstedt, utgör en del av navet i den växande romance communityn här i Sverige. Tillsammans med bl a Simona Ahrnstedt är hon en av kvinnorna bakom det populära instagramkontot Romance Ever After. Hon är definitivt en av de nya röster inom romance genren som vi kan räkna med att få höra mer av under de kommande åren. En av de röster som kommer att bredda svensk romance.

Nu är Sofia bokaktuell med sin andra romance, När äventyret väntar, den andra boken i serien Systrarna & kärleken.



När äventyret väntar
(Baksidestext)

Kärlek, systerskap och familjehemligheter

Två människor kan inte bli mer olika än Fanny Storm och Christopher Floros. Hon är rebellen som balanserar på lagens gräns och lever för sin motorcykel. Han är den ensamstående pappan som arbetar som revisor, alltid lika korrekt och perfekt.

När de möts av en slump är det ändå något som sprakar till och attraktionen är omedelbar. Snart inser de att dragningskraften mellan dem skulle kunna leda till djupare känslor. Men Fanny är säker på att relationer inte är något för henne. Ska hon våga släppa sin stolthet och rädsla och lita på en annan människa?

När äventyret väntar är andra boken i serien Systrarna & kärleken, en romanceserie om kärlek, systerskap och familjehemligheter.


Om handlingen

Fanny Storm är den rebelliska lillasystern som inte drar jämnt med sin frånvarande äldsta syster och inte heller vill inkräkta på mellansysterns nyfunna lycka.

Fanny är arbetslös, strulig och lever helst för dagen och för sin älskade motorcykel. En livsstil som gör att hon har svårt att få ekonomin att gå ihop och som också, stundtals, gör att hon balanser på lagens gräns och ohjälpligt försätter sig själv i knipor. När hennes ersättning från A-kassan är på upphällningen blir situationen desperat.

Christopher Floros är ensamstående pappa vars liv kretsar kring hans dotter och det stilla, välordnade liv som han föredrar. Han är revisor, han är väldigt ansvarstagande och vill skapa de allra bästa förutsättningar för sin skoltrötta dotter.

Två personer kunde knappast vara mer olika, mer omaka. Och de skulle förmodligen inte alls ha träffats. Om inte Fanny hade blivit utkastad, i bara underkläderna, efter en natt med Christophers granne. Samtidigt som Christopher skall köra sin dotter till skolan.

Det första intrycket kunde knappast ha blivit sämre. Ändå finns där en attraktion dem emellan. Men Christopher är osäker på om han vill ha en relation med en så strulig och ansvarslös kvinna. På huruvida Fanny skulle ha ett bra inflytande på hans skoltrötta dotter.

Och Fanny är långt ifrån säker på om hon ens vill ha en relation. Med någon. Speciellt inte med en person vars liv är så välordnat och inrutat som Christophers.

Men Christophers bäste vän är tillsammans med Fannys syster (Anton och Melinda, huvudpersonerna i När drömmen slår in) och när deras bröllop närmar sig dras Christopher och Fanny allt närmare varandra.



Mitt omdöme

Det märks när en författare skrivit så pass många böcker som Sofia Fritzson gjort, det finns en genuin värme i tonen och en följsamhet i texten. Ingen ton skorrar och stämningen andas svensk småstad och vardagsnära problem. Det finns också en lätthet i handlaget, osäkerheten finns där den skall finnas. Mellan huvudpersonerna. Och inte i berättelsen eller berättarrösten.

När äventyret väntar är en varm och charmig bok och Fanny och Christopher är ett oväntat par som trots sina motsättningar i karaktär och livsstil funkar överraskande bra samman. Sofia förmedlar, som alltid, en genuin och övertygande småstadskänsla.

Svensk småstadsromance, där det är den vardagsnära dramatiken som möter oss, har det senaste året stormat in på den svenska romancescenen. Sofia Fritzson, som inledde den vågen med När drömmen slår in, fortsätter också med denna bok att gå i spetsen och ge svensk småstadsromance en röst. Och mitt i vardagen kan man finna de små och stora äventyren som sätter färg på vardagen.

Att betyget trots det blir något lägre för När äventyret väntar än för När drömmen slår in är en personlig preferens. Jag hade helt enkelt litet svårare att knyta an till Fanny och Christopher än jag hade med Anton och Melinda. 

Men det är givetvis en smaksak och jag är säker på att boken kommer att tilltala de flesta romanceläsare. Sofia Fritzson levererar genuint läsvärd småstadsromance och nu ser jag med spänning fram mot nästa del i Systrarna & kärleken.

Betyg: 8 hjärtan av 10

Recension av När äventyret väntar på GoodReads

(som har en annan betygsskala)

Fotnot:
Jag fick den här boken som gåva inför releasen. Det har inte påverkat denna recension/rekommendation på något sätt.

När äventyret väntar
finns att köpa hos bl a
Adlibris och Bokus











Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Sonjas andra chans, av Åsa Hellberg
- Will’s True Wish, av Grace Burrowes
- A Night to Surrender, av Tessa Dare
- Hemma där hjärtat väntar, av Sofia Ymén
- Duke of Pleasure, av Elizabeth Hoyt
- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen

Tvära kast i recensionskön

Ibland blir det tvära kast i recensionskön och det är just vad som hänt nu. Nu står en svensk romance först i tur

Det var meningen att Lisa Kleypas senaste bok skulle recenseras först, men så kommer det dessvärre inte att bli. Jag har stött på patrull att utforma själva omdömet (som sedan också måste översättas till engelska till GoodReads). Jag behöver litet mer tid på mig med det.

Så engelsk historisk romance byttes raskt mot svensk contemporary romance, som jag kunde skriva rakt av på svenska och därför kunde lägga upp snabbare och sedan utan att känna mig jäktad ta itu med översättningen.

Så istället står nu nyskriven svensk romance av Sofia Fritzson först i tur. Jag lägger just nu sista hand vid recensionen och förhoppningsvis kommer den upp här på bloggen senare i dag.

Vad jag läser just nu?

Det fina med att spara en romantisk feelgood av Åsa Hellberg till november eller december är att det ger samma effekt att läsa den som att så här års äta en lasagne så rykande färsk att små rökplymer pyser ut mellan lasagneplattorna.

Man blir varm inombords.

Det är som äta solsken.

En ren C-vitamininjektion, när man som bäst behöver det.

Ett litet stycke modehistoria

Jag ville bara tipsa om en intressant artikel/bloggpost om historiskt mode och hur man kan finna mer information om det. Jag tänkte det kunde var intressant för er som gillar att läsa - eller till och med skriva - historisk romance.

The value of Heideloff’s Gallery of Fashion

November i ett nötskal

November har på många sätt varit en omtumlande månad. Något som avspeglat sig här på bloggen, såväl genom att antalet inlägg kanske inte blivit så många som att det inte blivit en enda romancerecension skriven. Däremot har jag en kö med romance, svensk såväl som engelskspråkig, som väntar på att recenseras. Närmare bestämt fem stycken för närvarande.

Sedan är det väl också en sanning med modifikation att det inte blivit en enda romancerecension skriven. En är faktiskt på gång, vad som återstår är att formulera är själva omdömet. Och att sedan översätta det till engelska till GoodReads-recensionen.

Närmast i tur för att recenseras är Lisa Kleypas senaste bok.

Den har fått stå tillbaka hela sommaren eftersom Lisa Kleypas håller på att bygga om sin hemsida, vilket gör det svårt att finna och länka till bakgrundsinformation så som jag brukar men jag får väl lägga till det i efterhand. För det är definitivt nödvändigt att få den ur vägen, den ligger där som en bromskloss som hindrar mig från att ta tag i efterföljande böcker.

Köbildning, ni vet.


Därefter väntar en blandad kompott av romance av Tessa Dare, Simona Ahrnstedt, Sofia Fritzson och Sabrina Jeffries i olika stadier i recensionskön. Jag skall försöka beta av dem under december.

Romancenytt!

Visst bjuder höstens ruskväder och allt längre och mörkare kvällar in till att krypa upp upp i soffhörnet med en pläd, en kopp te och en romantisk bok? Och då är det väl tur att 2017 års romancevåg ännu inte är över?

Också senhösten bjuder på ett par romancenyheter för att buffra upp alla romanceälskares TBR-högar (att-läsa-högar) inför vintern.

I december, litet osäkert när, debuterar Veronica Almer med en svensk romance och sällar sig därmed till den lilla men växande skaran av svenska romanceförfattare.

 

Bokaktuell under senhösten är också Lina Forss med sin andra bok i serien Stockholm Romance, som utkom tidigare i november.

2017 är inte slut ännu men visst är det glädjande att vi redan nu kan konstatera att det varit det hitintills mest produktiva året i svensk romance korta men otroligt framgångsrika historia?

Facebookstrul

Jag kommer sannolikt inte att kunna vara särskilt aktiv på Facebook framöver, förmodligen under överskådlig framtid. En kombination av skraltig dator med bristfällig prestanda, segt internet och de senaste uppdateringarna av Facebook har under hösten lett till att webbläsaren med frustrerande regelbundenhet hänger sig eller kraschar när jag loggat in på Facebook.

Detta gäller såväl min personliga sida som Romanceportalens Facebooksida.

Tills situationen på ett eller annat sätt löst sig kan ni, om ni så önskar, följa mig här på bloggen eller på Twitter eller GoodReads. Jag finns även på Instagram, men är enbart aktiv som följare och kommentarsskrivare där. Förhoppningsvis syns och hörs vi på Facebook så småningom.

Sweet romance?

På bloggen Romance Novels for Feminists har man nyligen tagit upp frågan om romancekategorierna Sweet romance och Clean romance vara eller ickevara eftersom båda kategorierna upplevs såväl som oklara - och möjligen litet luddiga - som möjligen passé.

Och vilket begrepp skulle, om de skrotades, användas i stället?


Det är ganska intressant läsning, så här är en rekommenderad artikel.

Is it time to retire the phrase "sweet romance"?

Hur väl känner du ditt Regency London?

Gillar du Regency Romance?

Fint, men hur väl känner du ditt regency London?


A Virtual Tour of Regency England: Clubbing in London

Du är din egen scripta

När man skriver finns det en sak man är tvungen att inse, ju förr desto bättre. Och acceptera. Och hålla i minnet.

Man måste alltid - i varje scen man skriver, och rakt igenom texten som helhet - vara sin egen scripta och se till att alla detaljer blir rätt och att allt sker i rätt tågordning.

Ingen annan kommer att göra det åt dig. Du kan inte förlita dig på att en lektör eller förläggare kommer att uppmärksamma alla små skenbart obetydliga detaljer i ett omfångsrikt manus. Och det kommer att bli jäkligt pinsamt om någonting allt för uppenbart slinker genom nålsögat och uppmärksammas av dina förhoppningsvis framtida läsare.


Varför jag skriver det här?

Jag kämpade under gårdagskvällen med att förstå varför en serie korta, integrerade scener i ett kapitel, som jag annars var väldigt nöjd med, ändå kärvade och spjärnade emot. Jag insåg efter flera genomläsningar att det berodde att en person upprepade gånger drog av sig handskarna - utan att däremellan sätta dem på sig igen.

Nu håller jag på och blåmarkerar (blått är den textfärg jag använder för text som måste kontrolleras, konsekvensanalyseras och eventuellt bearbetas/korrigeras) alla ställen där han tar på sig och tar av sig handskarna eller där hans händer är bara. När det är klart kan jag läsa igenom kapitlet med fokus på handsk- och barhäntkonsekvensen och säkerställa den.


Du är din egen scripta.

Du måste kunna lita på att DU gör ett bra jobb.
För det finns ingen som kan göra det bättre än du.

Det pendlas ovan jord

I dag kom pendeltågen upp ur underjorden på grund av tekniska problem med skyddsportarna på de nya stationerna i Stockholms pendelnät och än en gång pendlas det därför ovan jord i Stockholm.

Fast jag kom hem den vanliga vägen, förmodligen med ett av de sista pendeltåg som kunnat passera de nya pendeltågsstationerna innan problemen startade. Vi hade inte hunnit längre än till Farsta Strand när jag fick se en informationstext rulla fram på monitorerna på stationen och när jag läste såg jag att pendeltågen inte trafikerade Stockholm City utan istället körde via Stockholms Centralstation och Karlberg.

Felet skall, enligt en prognos, förhoppningsvis vara åtgärdat till i morgon.

Det återstår dock att se...



Uppdatering, onsdag den 15 november 2017, 06:45

Den som levde, fick se. Nu är problemen vid de nya pendeltågsstationerna enligt uppgift åtgärdat och pendeltågen är tillbaka där de numer skall vara. I underjorden.

Romance, bodice-ripper och Playboy?

På bloggen Romance Novels for Feminist kan ni läsa en intressant artikel om omslagen som förmodligen gav upphov till begreppet bodice-ripper om romance. De tipsar också om boken som ligger till grund för artikeln, en bok som verkar väldigt intressant, John Markert's Romance Publishing: The History of an Industry, 1940s to the Present. Den åker givetvis upp på min önskelista på GoodReads.

The origins of the bodice-ripper cover: Playboy Press?

NaNoWriMo? Nej, inte för mig.

Nej, jag är inte med. Har aldrig varit det. Tror inte heller att jag kommer att göra det i framtiden. Någonsin.

Jag noll koll på skrivna ord. Eller skrivna tecken. Jag räknar med hur många sidor manuset/kapitlet/texten i fråga har vuxit under en skrivdag, inte med hur många ord. Eller tecken. Några få gånger har jag lyckats få till upp till tio sidor under under en riktigt, riktigt bra skriv dag. När jag hamnat i ett ordentligt skrivflow.

Några enstaka gånger har jag kommit upp i ännu några sidor innan skrivflowet ebbat ut. Men det är sällsynt, extremt sällsynt.

Det är ett ordentligt skrivflow också. Sedan har vi de där andra dagarna. När man är inne och petar och petar i texten men när man vid dagens slut stänger ned datorn får vara tacksam för det där stycket man lyckades skriva. Eller för det där stycket man lyckades skriva om. Eller den där meningen man i alla fall lyckades få till.

Och sedan har vi de där dagarna när jag stirrar på en blank skärm eftersom processen i hjärnan inte är klar än.


Min skrivtakt är helt enkel för ojämn för att funka enligt NaNoWriMo. Det känns som om det skulle vara mer stressande än produktivt. Jag kör vidare enligt tesen DeFåTaTidBaDeBlBraTiSl - Det Får Ta Tid Bara Det Blir Bra Till Slut - istället.

Skrivdagbok, 3 november

Gårdagen blev en ganska udda skrivdag. Det blev dryga sju sidor text. Över två tusen ord. Stommen till en fantastisk scen.

Problemet är att den scenen inte hör hemma i det manus jag borde skriva på. Den hör inte heller hemma i något av mina pågående växelbruks skrivprojekt - och jag har lovat mig själv att inte starta flera skrivprojekt, åtminstone inte innan mitt huvudskrivprojekt (det numera ökända Mastodontmanuset) har landat.

Att jag den här gången valde att åsidosätta det löftet beror på att mitt huvudskrivprojekt (Mastodontmanuset) utgör vad som skall bli den första boken i en serie, en historisk romantisk släktkrönika. Det är många olika trådar och intriger involverade varav vissa lös upp i en bok medan andra löper genom hela serien. Så är det andra som, till följd av hur vissa av dessa trådar slutar flyter upp till ytan och tar sin egen väg.

Den här scenen är en av de senare. Den hör hemma i den tredje boken i serien och den utspelar sig mellan det andra paret i den boken. Det är en nyckelscen mellan paret och utspelar sig just när deras relation oväntat, genom såväl yttre som inre omständigheter, blivit komplicerad. Jag har haft den här sekvensen - hela episoden som leder upp till den klar i huvudet i månader (och den är jäkligt bra) men när jag sedan kommit förbi den punkten har jag inte varit säker på hur jag skulle bygga vidare för att de skulle nå det mål jag målat upp för dem.

Den här scenen kom till mig, just innan jag somnade i förrgår kväll och den framträdde så tydlig och detaljerad (och avgörande) att jag höll mig vaken några minuter extra för att memorera den så jag skulle komma ihåg den, med alla dess detaljer och komplicerade vändningar, när jag vaknade?


Tror någon att jag mindes ett smack när jag vaknade?

Nej, då. Inte alls.
Inte. Ett. Jävla. Smack.

Inte på morgonen. Inte på hela förmiddagen.


Det var först vid tolvtiden en kommentar i ett helt annat sammanhang påminde mig om den som den forsade tillbaka in i mitt medvetande, möjligen minus vissa detaljer men annars lika levande och dynamisk som jag mindes den. Eftersom jag inte var hemma vid tillfället och kunde slå mig ned vid datorn och sätta fingrarna mot tangentbordet snurrade den runt i skallen på mig medan jag var och handlade, vilket ledde till att jag kom hem utan de frysta kycklingfiléerna jag åkt för att köpa.

Men när jag kom hem var det första jag gjorde att slå mig ned vid datorn och låta scenen flöda ur mig. Jag var tvungen, den här scenen var så avgörande för deras linje - och därigenom för hela serien - att jag inte kunde riskera att tappa bort den igen. Dessa intrikata vändningar, när två starka och karaktärsfasta människor försöker göra det hedervärda. De starka, tydliga detaljerna. Och dialogen!


Det var en nyckelscen, jag hade helt enkelt inte råd att tappa den igen. Jag var tvungen att skissa ned den, i alla fall allt jag mindes av den, innan jag glömde bort alla vändningar och alla detaljer igen så jag inte om några år sitter och undrar ”Hur tusan tänkte jag här egentligen?”


I det första passet fick jag ur mig drygt fyra arbetssidor. Efter middagen växte det till drygt sju. Jag är fortfarande inte klar med den - och den har givetvis ett hål i mitten, där jag tappat flest detaljer. Och vissa delar av den är ganska skissartade, mest dialogen och just inget interagerande och inte heller någon miljöbeskrivning. Men jag har stommen. Jag har scenens väsen, om inte det låter allt för galet?

Jag kan lösa resten.

Skrivdagbok, 2 november

Efter en period när det just inte hänt så mycket på textfronten - jag hade mest stirrat på en tom skärm under nedre textraden och undrat vad tusan som skulle hända därnäst - har det de senaste dagarna börjat röra på sig så smått. Åh, det har kanske inte blivit så mycket ny text, inte mer än tre sidor - och det mesta av de sidorna flikades in före scenen där det tagit tvärstopp.

Jag ägnade det mesta av den tiden åt att peta i texten, redigera enstaka partier och bygga om vissa stycken mening för mening. Men nu har det lossnat även efter den där förhöjda skrivtröskeln och där har jag fått ihop nästan en sida välbehövlig ny text som tar ut riktningen framåt.

Ursäkta om jag just nu är litet odrägligt belåten med mig själv. Vi får se om det består.

Föråldrade termer romancegenren dras med

Här hemma i Sverige dras romancegenren och kanske även i viss mån dess närmast besläktade genrer med det föga smickrande epitetet tantsnusk - en term som säger mer om den som använder den än om genren som sådan, dess läsare och dess författare.

Och, ja, jag vet att vissa kvinnor valt att kapa det ordet och göra det till sitt. Det är givetvis upp till dem, men det är inte en strategi jag själv skulle välja.


Den engelskspråkiga romancegenren är intimt förknippad med sin egen, nedsättande term. Bodice Rippers. Det är ett arv från 70-talet och den är på sitt sätt lika föråldrad och utdaterad som Tantsnusk, likväl dras genren alltjämt dras med. Och som dess belackare uppenbarligen har svårt att lämna kvar i 1900-talet.


Här nedan kan ni läsa mer om Bodice Rippers, om hur termen uppstod, varför den alltjämt lever kvar och varför den är så populär hos genrens belackare.

Why We Still Call Them Bodice Rippers

Ibland förstår jag inte logiken

Tidigare i dag, medan jag stod på en pendeltågsstation och väntade på tåget, passerade två unga invandrarkvinnor på andra sidan plattformen. Båda hade stora, färgglada hucklen.

Så långt ingenting ovanligt.
Men sedan var det resten.

Den ena hade kort jacka och väldigt tighta jeans, den andra en jacka som slutade strax nedanför rumpan och därunder åtsittande leggings och i stort sett varenda kurva de hade visades upp till allmänt beskådande.


Ibland, måste jag erkänna, förstår jag helt enkelt inte logiken.

Finns det överhuvudtaget någon?

Ännu en novell upplagd

I går lade jag upp ännu en av mina gamla noveller bland mina egna texter på hemsidans skrivarsida.

Den här gången är det frågan om en litet längre novell, som kanske drar en aning åt det existentiella hållet.
 

Om staden och gravarna
En stillsam berättelse om en kvinna på väg att besöka sina föräldrars gravar när hennes cirklar rubbas av en nyasfalterad väg. Skriven vid mitten av 00-talet, den tid då handlingen också utspelar sig, och det är nog något man bör ha i minne när man läser referenserna till Årstabron. På den tiden fanns bara den gamla, ännu ej renoverade bron. Och, ja, det var just så som det beskrivs i novellen!

Nyfikna på Lovereads utgivning?

Är ni lika nyfikna som jag på vad Lovereads, Bokförlaget Forums nystartade romanceimprint, planerar inför 2018?

Nu kan få en föraning om vad vårsäsongen kommer att föra med sig.

Lovereads vårsäsong


Visst ser det spännande ut?

Dräller omkring med ett leende

Det har inte blivit just någonting skrivet i eftermiddag och kväll. Tidigare i eftermiddags gick jag på en prova-på miniansiktsbehnadling när Moonsun Organics hade demo i Life-butiken i PUBs gamla Bohagshus (huset på andra sidan Drottninggatan från PUB-huset). Ljuvligt. Ljuvligt. Ljuvligt.

Efter det har jag mest drällt omkring med ett leende utan att riktigt lyckas förmå mig till att ta tag i någonting,  inte ens skrivandet. Är så där ljuvligt välbefinnandetrött också, just nu längtar jag bara efter att sova.


Vardagslyx. Bästa sorten.
Och bäst av allt - det var gratis!

Skrivdagbok, 25 oktober

Jag har skrivit en del om skrivande de senaste veckorna, i olika inlägg, men det är ett tag sedan det skrevs någonting under den här specifika skrivdagboksrubriken. Något renodlat sådant, under den rubriken, har jag faktiskt inte skrivit sedan början av oktober. Sedan skrev jag ett inlägg i mitten av oktober som taggats som Skrivdagbok även om det fick rubriken Helgens skrivande (eftersom det litet löst hängde ihop med ett inlägg om helgens läsande).

Det har varit litet avigt med skrivandet i oktober. Gått litet upp och ned med energin, med produktiviteten, med skrivglädjen. Trots det har det hänt en hel del.

Ett av problemen, det jag refererade till i ovan nämnda Helgens skrivande, var att jag i den nya inledning till texten som jag för närvarande skriver hade tappat min kvinnliga huvudperson ur fokus. Det är någonting som jag arbetat med under de senaste veckorna. Det har inte varit helt enkelt, hon befinner sig inte på samma geografiska plats som övriga personer och är inte medveten om vad som sker där hemma.

Lösningen blev att ge henne en egen, annorlunda tråd som håller henne aktiv tills hon skall in i handlingen. Den får inte inkräkta på huvudhandlingen. Den får inte överskugga huvudhandlingen. Och den får definitivt inte, under några som helst omständigheter, kännas som om jag bara håller henne sysselsatt för att hon skall vara synlig för läsarna.

Jag tror jag fått till rätt sorts twist nu, genom att närmast använda tråden som en stubintråd. Det hon går igenom nu kommer, tillsammans med händelserna ombord på skeppet under hemresan, att få henne att formligen explodera när hon blir serverad sanningen om vad som hänt där hemma. Jag tror att det kan bli suveränt, förutsatt att jag kan bygga upp det så som jag hoppas.


Helgen ägnades åt struktur och dokumentation. Kapitelstruktur. Dokumentation över vad som hänt med respektive kapitel. De här elementen fanns redan, men i befintligt skick fungerade de inte optimalt. Så värst mycket skrivet blev det kanske inte i helgen men jag är nöjd ändå, jag har nu ett format som känns stabilt och genomtänkt och kommer att fungera utmärkt att jobba vidare med.

Det skrivande som ändå blev av under helgen rörde mest klarhet, tydlighet och scenerna ur min kvinnliga huvudpersons perspektiv.


Så värst mycket mer skrivande har det kanske inte blivit sedan helgen heller. Sex nya sidor i första kapitlet. Men vilka sidor det är!

Jag har fått in tre korta scener ur min kvinnliga huvudpersons perspektiv, inflätade i den ursprungliga handlingen åt vilken den ger ett slags relief. Eller resonansbotten. För var ny scen med henne jag får in känns det som om berättelsen växer och blir starkare.

I skrivande stund känner jag mig riktigt, riktigt nöjd med dessa scener, de tillför någonting som saknats och skapar dynamik. Hur det kommer att kännas när jag fått sova på saken, det återstår att se. Men jag tror att det här kan bli bra.

Intressant artikel - Romance and reality

Jag hittade en intressant artikel om romance och reality i Jane Austens värld.

Romance and reality in Jane Austen’s world
.

Skrivande - om att inte ge upp

Jag vet inte om jag berättat - och om jag gjort det, så är det förmodligen några år sedan - att jag från slutet av 90-talet till omkring 2012 skrev på flera olika fantasyprojekt. Det var när jag 2012 slutligen accepterade att jag faktiskt gjorde mer av världsbygge än egentligt skrivande.

Och då hade jag ändå massvis med text. Jag hade arbetat med något av ett mastodontprojekt den gången också och hade kanske fyra- till femtusen sidor skrivna. Problemet var att de sidorna inte hängde samman. Och att de existerade i olika versioner av sig själva.

Det var mer världsbygge över lag än skrivande och slutänden blev det ingenting av det.

Men jag ångrar ingenting av de där årens skrivande. I dag ser jag dem som mina lärospår, projekten jag vässade tänder och klor på - samtidigt som jag hade väldigt, väldigt roligt.

Man kan, om man så vill, välja att se det som om jag gav upp. Jag har dock valt att se det som att jag, vid en tidpunkt när det kändes som om jag inte kunde komma längre där och då, öppnade en dörr och vågade pröva en annan genre för att se vad jag kunde åstadkomma.

Det var där och då jag växlade över till "någonting romantiskt".

Om genren inte funkar, trots flera års försök, testa att byta genre.

Japp. Någonting romantiskt. Jag vet nämligen inte om jag kan kalla det romance, även om jag siktade på att skriva det, jag har nämligen en känsla av att jag nog bryter mot varenda regel som finns inom genren. Ah, det blir ett slags lyckligt slut. Om än kanske ett lyckligt slut på vägen mot ett ännu lyckligare slut, om det låter begripligt?

Men jag har en speciell styrka med mig från fantasytiden, någonting som utvecklades genom åren och som visat vara förbaskat svår att skaka av sig. Jag är bra på att hantera många olika berättarperspektiv. Många olika berättarröster. På att ge de olika personerna olika perspektiv på händelseförlopp och olika pusselbitar med information som, i sin tur, ger läsaren ett vidare perspektiv på situationen än huvudpersonerna själva har.

Jag skriver, tror jag, som om det gällde att väva jacquard eller damast. Eller gobeläng. Komplicerat. Krävande. Med precision och distinkt, disciplinerad detaljrikedom som framträder i relief. Och jag är, om jag får säga det själv, en förbaskat bra väverska.


Det innebär dock att jag bryter mot vissa grundregler för romance. Kanske så många att det jag inte skriver kan klassas som som romance. Men det är en styrka jag allt mer inser att jag vare sig vill eller kan ge upp. Och när slutresultatet, åtminstone bitvis, blir så bra som det ändå blir känns det som om jag gör klokast i att följa texten åt det håll den drar.

Om formulan inte funkar, trots flera års försök, spräng formulan.

Så det är fullt möjligt att det projekt jag huvudsakligen skriver på just nu är mer av romantisk, historisk släktkrönika än renrasig romance. Det går inte att tvinga texten i en riktning, inte när den drar åt ett annat håll och bara blir starkare och bättre när man följer den åt det håll den vill.

Men det handlar inte alltid om att att byta genre eller spränga etablerade formler. Eller acceptera att det man skrivit på i flera år, kanske lagt ned sin själ och sitt hjärteblod i, inte håller den minimistandard man själv satt upp för sitt skrivande. Ibland, handlar det helt enkelt om att hålla ut.

Att vägra ge upp.

Att hålla fast vid att den här texten, den är så viktig - om så kanske bara för mig - att den förtjänar en andra och en tredje och en fjärde chans. Också när man är så led på den att man färdig att spy på den.

Också när den drar iväg åt ett helt annat håll än man själv tänkt och vägrar rätta in sig i flodfåran igen hur man än försöker styra den tillbaka dit.

Också när den mest av allt ser ut som en tågurspårning. I en tunnel. En lång tunnel. Under ett berg. I otillgänglig terräng. Och det väller ut het, svart rök ur båda tunnelmynningarna och sikten är lika med noll och försöken att bärga tåget och reparera spåren och öppna banan för trafik igen - också förefaller vara lika med noll.


Det är då det gäller att hålla ut.
Att bita sig kvar. Att ge den förbaskade texten den där tionde chansen.

För till syvende och sist är det det seriöst skrivande handlar om. Att inte ge upp.