onsdag 15 november 2017

Hur väl känner du ditt Regency London?

Gillar du Regency Romance?

Fint, men hur väl känner du ditt regency London?


A Virtual Tour of Regency England: Clubbing in London





Du är din egen scripta

När man skriver finns det en sak man är tvungen att inse, ju förr desto bättre. Och acceptera. Och hålla i minnet.

Man måste alltid - i varje scen man skriver, och rakt igenom texten som helhet - vara sin egen scripta och se till att alla detaljer blir rätt och att allt sker i rätt tågordning.

Ingen annan kommer att göra det åt dig. Du kan inte förlita dig på att en lektör eller förläggare kommer att uppmärksamma alla små skenbart obetydliga detaljer i ett omfångsrikt manus. Och det kommer att bli jäkligt pinsamt om någonting allt för uppenbart slinker genom nålsögat och uppmärksammas av dina förhoppningsvis framtida läsare.


Varför jag skriver det här?

Jag kämpade under gårdagskvällen med att förstå varför en serie korta, integrerade scener i ett kapitel, som jag annars var väldigt nöjd med, ändå kärvade och spjärnade emot. Jag insåg efter flera genomläsningar att det berodde att en person upprepade gånger drog av sig handskarna - utan att däremellan sätta dem på sig igen.

Nu håller jag på och blåmarkerar (blått är den textfärg jag använder för text som måste kontrolleras, konsekvensanalyseras och eventuellt bearbetas/korrigeras) alla ställen där han tar på sig och tar av sig handskarna eller där hans händer är bara. När det är klart kan jag läsa igenom kapitlet med fokus på handsk- och barhäntkonsekvensen och säkerställa den.


Du är din egen scripta.

Du måste kunna lita på att DU gör ett bra jobb.
För det finns ingen som kan göra det bättre än du.




tisdag 14 november 2017

Det pendlas ovan jord

I dag kom pendeltågen upp ur underjorden på grund av tekniska problem med skyddsportarna på de nya stationerna i Stockholms pendelnät och än en gång pendlas det därför ovan jord i Stockholm.

Fast jag kom hem den vanliga vägen, förmodligen med ett av de sista pendeltåg som kunnat passera de nya pendeltågsstationerna innan problemen startade. Vi hade inte hunnit längre än till Farsta Strand när jag fick se en informationstext rulla fram på monitorerna på stationen och när jag läste såg jag att pendeltågen inte trafikerade Stockholm City utan istället körde via Stockholms Centralstation och Karlberg.

Felet skall, enligt en prognos, förhoppningsvis vara åtgärdat till i morgon.

Det återstår dock att se...



Uppdatering, onsdag den 15 november 2017, 06:45

Den som levde, fick se. Nu är problemen vid de nya pendeltågsstationerna enligt uppgift åtgärdat och pendeltågen är tillbaka där de numer skall vara. I underjorden.





lördag 11 november 2017

Romance, bodice-ripper och Playboy?

På bloggen Romance Novels for Feminist kan ni läsa en intressant artikel om omslagen som förmodligen gav upphov till begreppet bodice-ripper om romance. De tipsar också om boken som ligger till grund för artikeln, en bok som verkar väldigt intressant, John Markert's Romance Publishing: The History of an Industry, 1940s to the Present. Den åker givetvis upp på min önskelista på GoodReads.

The origins of the bodice-ripper cover: Playboy Press?





söndag 5 november 2017

NaNoWriMo? Nej, inte för mig.

Nej, jag är inte med. Har aldrig varit det. Tror inte heller att jag kommer att göra det i framtiden. Någonsin.

Jag noll koll på skrivna ord. Eller skrivna tecken. Jag räknar med hur många sidor manuset/kapitlet/texten i fråga har vuxit under en skrivdag, inte med hur många ord. Eller tecken. Några få gånger har jag lyckats få till upp till tio sidor under under en riktigt, riktigt bra skriv dag. När jag hamnat i ett ordentligt skrivflow.

Några enstaka gånger har jag kommit upp i ännu några sidor innan skrivflowet ebbat ut. Men det är sällsynt, extremt sällsynt.

Det är ett ordentligt skrivflow också. Sedan har vi de där andra dagarna. När man är inne och petar och petar i texten men när man vid dagens slut stänger ned datorn får vara tacksam för det där stycket man lyckades skriva. Eller för det där stycket man lyckades skriva om. Eller den där meningen man i alla fall lyckades få till.

Och sedan har vi de där dagarna när jag stirrar på en blank skärm eftersom processen i hjärnan inte är klar än.


Min skrivtakt är helt enkel för ojämn för att funka enligt NaNoWriMo. Det känns som om det skulle vara mer stressande än produktivt. Jag kör vidare enligt tesen DeFåTaTidBaDeBlBraTiSl - Det Får Ta Tid Bara Det Blir Bra Till Slut - istället.







fredag 3 november 2017

Skrivdagbok, 3 november

Gårdagen blev en ganska udda skrivdag. Det blev dryga sju sidor text. Över två tusen ord. Stommen till en fantastisk scen.

Problemet är att den scenen inte hör hemma i det manus jag borde skriva på. Den hör inte heller hemma i något av mina pågående växelbruks skrivprojekt - och jag har lovat mig själv att inte starta flera skrivprojekt, åtminstone inte innan mitt huvudskrivprojekt (det numera ökända Mastodontmanuset) har landat.

Att jag den här gången valde att åsidosätta det löftet beror på att mitt huvudskrivprojekt (Mastodontmanuset) utgör vad som skall bli den första boken i en serie, en historisk romantisk släktkrönika. Det är många olika trådar och intriger involverade varav vissa lös upp i en bok medan andra löper genom hela serien. Så är det andra som, till följd av hur vissa av dessa trådar slutar flyter upp till ytan och tar sin egen väg.

Den här scenen är en av de senare. Den hör hemma i den tredje boken i serien och den utspelar sig mellan det andra paret i den boken. Det är en nyckelscen mellan paret och utspelar sig just när deras relation oväntat, genom såväl yttre som inre omständigheter, blivit komplicerad. Jag har haft den här sekvensen - hela episoden som leder upp till den klar i huvudet i månader (och den är jäkligt bra) men när jag sedan kommit förbi den punkten har jag inte varit säker på hur jag skulle bygga vidare för att de skulle nå det mål jag målat upp för dem.

Den här scenen kom till mig, just innan jag somnade i förrgår kväll och den framträdde så tydlig och detaljerad (och avgörande) att jag höll mig vaken några minuter extra för att memorera den så jag skulle komma ihåg den, med alla dess detaljer och komplicerade vändningar, när jag vaknade?


Tror någon att jag mindes ett smack när jag vaknade?

Nej, då. Inte alls.
Inte. Ett. Jävla. Smack.

Inte på morgonen. Inte på hela förmiddagen.


Det var först vid tolvtiden en kommentar i ett helt annat sammanhang påminde mig om den som den forsade tillbaka in i mitt medvetande, möjligen minus vissa detaljer men annars lika levande och dynamisk som jag mindes den. Eftersom jag inte var hemma vid tillfället och kunde slå mig ned vid datorn och sätta fingrarna mot tangentbordet snurrade den runt i skallen på mig medan jag var och handlade, vilket ledde till att jag kom hem utan de frysta kycklingfiléerna jag åkt för att köpa.

Men när jag kom hem var det första jag gjorde att slå mig ned vid datorn och låta scenen flöda ur mig. Jag var tvungen, den här scenen var så avgörande för deras linje - och därigenom för hela serien - att jag inte kunde riskera att tappa bort den igen. Dessa intrikata vändningar, när två starka och karaktärsfasta människor försöker göra det hedervärda. De starka, tydliga detaljerna. Och dialogen!


Det var en nyckelscen, jag hade helt enkelt inte råd att tappa den igen. Jag var tvungen att skissa ned den, i alla fall allt jag mindes av den, innan jag glömde bort alla vändningar och alla detaljer igen så jag inte om några år sitter och undrar ”Hur tusan tänkte jag här egentligen?”


I det första passet fick jag ur mig drygt fyra arbetssidor. Efter middagen växte det till drygt sju. Jag är fortfarande inte klar med den - och den har givetvis ett hål i mitten, där jag tappat flest detaljer. Och vissa delar av den är ganska skissartade, mest dialogen och just inget interagerande och inte heller någon miljöbeskrivning. Men jag har stommen. Jag har scenens väsen, om inte det låter allt för galet?

Jag kan lösa resten.





torsdag 2 november 2017

Skrivdagbok, 2 november

Efter en period när det just inte hänt så mycket på textfronten - jag hade mest stirrat på en tom skärm under nedre textraden och undrat vad tusan som skulle hända därnäst - har det de senaste dagarna börjat röra på sig så smått. Åh, det har kanske inte blivit så mycket ny text, inte mer än tre sidor - och det mesta av de sidorna flikades in före scenen där det tagit tvärstopp.

Jag ägnade det mesta av den tiden åt att peta i texten, redigera enstaka partier och bygga om vissa stycken mening för mening. Men nu har det lossnat även efter den där förhöjda skrivtröskeln och där har jag fått ihop nästan en sida välbehövlig ny text som tar ut riktningen framåt.

Ursäkta om jag just nu är litet odrägligt belåten med mig själv. Vi får se om det består.




onsdag 1 november 2017

Föråldrade termer romancegenren dras med

Här hemma i Sverige dras romancegenren och kanske även i viss mån dess närmast besläktade genrer med det föga smickrande epitetet tantsnusk - en term som säger mer om den som använder den än om genren som sådan, dess läsare och dess författare.

Och, ja, jag vet att vissa kvinnor valt att kapa det ordet och göra det till sitt. Det är givetvis upp till dem, men det är inte en strategi jag själv skulle välja.


Den engelskspråkiga romancegenren är intimt förknippad med sin egen, nedsättande term. Bodice Rippers. Det är ett arv från 70-talet och den är på sitt sätt lika föråldrad och utdaterad som Tantsnusk, likväl dras genren alltjämt dras med. Och som dess belackare uppenbarligen har svårt att lämna kvar i 1900-talet.


Här nedan kan ni läsa mer om Bodice Rippers, om hur termen uppstod, varför den alltjämt lever kvar och varför den är så populär hos genrens belackare.

Why We Still Call Them Bodice Rippers





Ibland förstår jag inte logiken

Tidigare i dag, medan jag stod på en pendeltågsstation och väntade på tåget, passerade två unga invandrarkvinnor på andra sidan plattformen. Båda hade stora, färgglada hucklen.

Så långt ingenting ovanligt.
Men sedan var det resten.

Den ena hade kort jacka och väldigt tighta jeans, den andra en jacka som slutade strax nedanför rumpan och därunder åtsittande leggings och i stort sett varenda kurva de hade visades upp till allmänt beskådande.


Ibland, måste jag erkänna, förstår jag helt enkelt inte logiken.

Finns det överhuvudtaget någon?




söndag 29 oktober 2017

Ännu en novell upplagd

I går lade jag upp ännu en av mina gamla noveller bland mina egna texter på hemsidans skrivarsida.

Den här gången är det frågan om en litet längre novell, som kanske drar en aning åt det existentiella hållet.
 

Om staden och gravarna
En stillsam berättelse om en kvinna på väg att besöka sina föräldrars gravar när hennes cirklar rubbas av en nyasfalterad väg. Skriven vid mitten av 00-talet, den tid då handlingen också utspelar sig, och det är nog något man bör ha i minne när man läser referenserna till Årstabron. På den tiden fanns bara den gamla, ännu ej renoverade bron. Och, ja, det var just så som det beskrivs i novellen!





lördag 28 oktober 2017

Nyfikna på Lovereads utgivning?

Är ni lika nyfikna som jag på vad Lovereads, Bokförlaget Forums nystartade romanceimprint, planerar inför 2018?

Nu kan få en föraning om vad vårsäsongen kommer att föra med sig.

Lovereads vårsäsong


Visst ser det spännande ut?




torsdag 26 oktober 2017

Dräller omkring med ett leende

Det har inte blivit just någonting skrivet i eftermiddag och kväll. Tidigare i eftermiddags gick jag på en prova-på miniansiktsbehnadling när Moonsun Organics hade demo i Life-butiken i PUBs gamla Bohagshus (huset på andra sidan Drottninggatan från PUB-huset). Ljuvligt. Ljuvligt. Ljuvligt.

Efter det har jag mest drällt omkring med ett leende utan att riktigt lyckas förmå mig till att ta tag i någonting,  inte ens skrivandet. Är så där ljuvligt välbefinnandetrött också, just nu längtar jag bara efter att sova.


Vardagslyx. Bästa sorten.
Och bäst av allt - det var gratis!




onsdag 25 oktober 2017

Skrivdagbok, 25 oktober

Jag har skrivit en del om skrivande de senaste veckorna, i olika inlägg, men det är ett tag sedan det skrevs någonting under den här specifika skrivdagboksrubriken. Något renodlat sådant, under den rubriken, har jag faktiskt inte skrivit sedan början av oktober. Sedan skrev jag ett inlägg i mitten av oktober som taggats som Skrivdagbok även om det fick rubriken Helgens skrivande (eftersom det litet löst hängde ihop med ett inlägg om helgens läsande).

Det har varit litet avigt med skrivandet i oktober. Gått litet upp och ned med energin, med produktiviteten, med skrivglädjen. Trots det har det hänt en hel del.

Ett av problemen, det jag refererade till i ovan nämnda Helgens skrivande, var att jag i den nya inledning till texten som jag för närvarande skriver hade tappat min kvinnliga huvudperson ur fokus. Det är någonting som jag arbetat med under de senaste veckorna. Det har inte varit helt enkelt, hon befinner sig inte på samma geografiska plats som övriga personer och är inte medveten om vad som sker där hemma.

Lösningen blev att ge henne en egen, annorlunda tråd som håller henne aktiv tills hon skall in i handlingen. Den får inte inkräkta på huvudhandlingen. Den får inte överskugga huvudhandlingen. Och den får definitivt inte, under några som helst omständigheter, kännas som om jag bara håller henne sysselsatt för att hon skall vara synlig för läsarna.

Jag tror jag fått till rätt sorts twist nu, genom att närmast använda tråden som en stubintråd. Det hon går igenom nu kommer, tillsammans med händelserna ombord på skeppet under hemresan, att få henne att formligen explodera när hon blir serverad sanningen om vad som hänt där hemma. Jag tror att det kan bli suveränt, förutsatt att jag kan bygga upp det så som jag hoppas.


Helgen ägnades åt struktur och dokumentation. Kapitelstruktur. Dokumentation över vad som hänt med respektive kapitel. De här elementen fanns redan, men i befintligt skick fungerade de inte optimalt. Så värst mycket skrivet blev det kanske inte i helgen men jag är nöjd ändå, jag har nu ett format som känns stabilt och genomtänkt och kommer att fungera utmärkt att jobba vidare med.

Det skrivande som ändå blev av under helgen rörde mest klarhet, tydlighet och scenerna ur min kvinnliga huvudpersons perspektiv.


Så värst mycket mer skrivande har det kanske inte blivit sedan helgen heller. Sex nya sidor i första kapitlet. Men vilka sidor det är!

Jag har fått in tre korta scener ur min kvinnliga huvudpersons perspektiv, inflätade i den ursprungliga handlingen åt vilken den ger ett slags relief. Eller resonansbotten. För var ny scen med henne jag får in känns det som om berättelsen växer och blir starkare.

I skrivande stund känner jag mig riktigt, riktigt nöjd med dessa scener, de tillför någonting som saknats och skapar dynamik. Hur det kommer att kännas när jag fått sova på saken, det återstår att se. Men jag tror att det här kan bli bra.





söndag 22 oktober 2017

Skrivande - om att inte ge upp

Jag vet inte om jag berättat - och om jag gjort det, så är det förmodligen några år sedan - att jag från slutet av 90-talet till omkring 2012 skrev på flera olika fantasyprojekt. Det var när jag 2012 slutligen accepterade att jag faktiskt gjorde mer av världsbygge än egentligt skrivande.

Och då hade jag ändå massvis med text. Jag hade arbetat med något av ett mastodontprojekt den gången också och hade kanske fyra- till femtusen sidor skrivna. Problemet var att de sidorna inte hängde samman. Och att de existerade i olika versioner av sig själva.

Det var mer världsbygge över lag än skrivande och slutänden blev det ingenting av det.

Men jag ångrar ingenting av de där årens skrivande. I dag ser jag dem som mina lärospår, projekten jag vässade tänder och klor på - samtidigt som jag hade väldigt, väldigt roligt.

Man kan, om man så vill, välja att se det som om jag gav upp. Jag har dock valt att se det som att jag, vid en tidpunkt när det kändes som om jag inte kunde komma längre där och då, öppnade en dörr och vågade pröva en annan genre för att se vad jag kunde åstadkomma.

Det var där och då jag växlade över till "någonting romantiskt".

Om genren inte funkar, trots flera års försök, testa att byta genre.



Japp. Någonting romantiskt. Jag vet nämligen inte om jag kan kalla det romance, även om jag siktade på att skriva det, jag har nämligen en känsla av att jag nog bryter mot varenda regel som finns inom genren. Ah, det blir ett slags lyckligt slut. Om än kanske ett lyckligt slut på vägen mot ett ännu lyckligare slut, om det låter begripligt?

Men jag har en speciell styrka med mig från fantasytiden, någonting som utvecklades genom åren och som visat vara förbaskat svår att skaka av sig. Jag är bra på att hantera många olika berättarperspektiv. Många olika berättarröster. På att ge de olika personerna olika perspektiv på händelseförlopp och olika pusselbitar med information som, i sin tur, ger läsaren ett vidare perspektiv på situationen än huvudpersonerna själva har.

Jag skriver, tror jag, som om det gällde att väva jacquard eller damast. Eller gobeläng. Komplicerat. Krävande. Med precision och distinkt, disciplinerad detaljrikedom som framträder i relief. Och jag är, om jag får säga det själv, en förbaskat bra väverska.


Det innebär dock att jag bryter mot vissa grundregler för romance. Kanske så många att det jag inte skriver kan klassas som som romance. Men det är en styrka jag allt mer inser att jag vare sig vill eller kan ge upp. Och när slutresultatet, åtminstone bitvis, blir så bra som det ändå blir känns det som om jag gör klokast i att följa texten åt det håll den drar.

Om formulan inte funkar, trots flera års försök, spräng formulan.



Så det är fullt möjligt att det projekt jag huvudsakligen skriver på just nu är mer av romantisk, historisk släktkrönika än renrasig romance. Det går inte att tvinga texten i en riktning, inte när den drar åt ett annat håll och bara blir starkare och bättre när man följer den åt det håll den vill.

Men det handlar inte alltid om att att byta genre eller spränga etablerade formler. Eller acceptera att det man skrivit på i flera år, kanske lagt ned sin själ och sitt hjärteblod i, inte håller den minimistandard man själv satt upp för sitt skrivande. Ibland, handlar det helt enkelt om att hålla ut.

Att vägra ge upp.

Att hålla fast vid att den här texten, den är så viktig - om så kanske bara för mig - att den förtjänar en andra och en tredje och en fjärde chans. Också när man är så led på den att man färdig att spy på den.

Också när den drar iväg åt ett helt annat håll än man själv tänkt och vägrar rätta in sig i flodfåran igen hur man än försöker styra den tillbaka dit.

Också när den mest av allt ser ut som en tågurspårning. I en tunnel. En lång tunnel. Under ett berg. I otillgänglig terräng. Och det väller ut het, svart rök ur båda tunnelmynningarna och sikten är lika med noll och försöken att bärga tåget och reparera spåren och öppna banan för trafik igen - också förefaller vara lika med noll.


Det är då det gäller att hålla ut.
Att bita sig kvar. Att ge den förbaskade texten den där tionde chansen.

För till syvende och sist är det det seriöst skrivande handlar om. Att inte ge upp.




lördag 21 oktober 2017

Bokaktuella Simona Ahrnstedt

Akademibokhandeln har gjort en intervju med Simona Ahrnstedt. En riktigt fin och läsvärd intervju där såväl författare som romancegenren behandlas med den respekt de förtjänar - och det är ju alltid roligt att läsa. Länkar här nedan.


Författare i fokus

Resten av intervjun, om ni har problem att finna den, finner ni om ni klickar på bilden i vinjetten på första sidan. Eller här.





fredag 20 oktober 2017

Jodå, jag också - #MeToo

Tidigt åttiotal. Mitt i julruschen, i värsta rusningstid.
Överfyllda tunnelbanevagnar.
Trängsel.

Trängseltafsare på tunnelbanan.


Jag såg inte varifrån handen kom, vi stod för tätt packade. Men in under min öppna kappa försvann den och klafsade och krälade över mitt bröst.

Huvudmisstänkt var - och förblir - en gubbe med vattniga ögon i närheten. Han glodde på mig med de där vattniga ögonen och såg mer än lovligt belåten ut.


Den gången frös jag. Jag hade aldrig varit med om någonting liknande, jag var rent pinsamt blyg och höll mig helst tyst i folksamlingar. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad jag skulle säga. Vad jag skulle göra.

Sträckan Hötorget T-Centralen (en station med Stockholms tunnelbana) hade aldrig känts så ändlöst lång. Så småningom försvann den där vidriga handen utom synhåll när den migrerade nedåt och började gnida, rakt igenom en kraftig yllekjol, som om det gällde att på kortast möjliga tid göra upp eld.

Gubb-jävla-pervo.


Nej, det enda som tog eld var mitt humör - som gränsade till spontan självantändning. Men tyvärr inte nog för att övervinna blygseln och skammen och paniken. Slutligen - efter en halv, förbannad evighet nådde vi T-Centralen. Halvkvävd av raseri och äckel lyckades jag tränga mig av tunnelbanan.



I dag hade jag kört tumnageln så djupt in i insidan av hans handled jag bara kunnat. Vridit till eller karvat in den riktigt, riktigt ordentligt. Allt för att få bort det där äckligt belåtna och självnöjda uttrycket som tycktes säga "du vet att du inte vågar säga något, vad jag än gör". 

Alltså - fan ta dig, gubbslem.


Och, ja, i dag skulle jag ha skrikit:

"Se upp! Vi har en trängseltafsare ibland oss!" 


Tror jag.
Hoppas jag.



Ibland, finner man orden - eller rösten - för sent.


Men även om tillfället är längesedan förlorat för min del, är det ett bra ord. En bra fras. Ett utmärkt varningsrop. Jag delar det här delvis i förhoppningen att någon lägger ordet på minnet så hon har åtminstone ett ord att använda när hon behöver det.

När en trängseltafsare tror sig kunna härja ostört och riskfritt i trängseln.




torsdag 19 oktober 2017

För recensenter som måste recensera romance

Här är en artikel recensenter som inser att de måste recensera romance - och inte har en chans att undkomma ödet - verkligen borde läsa. Innan de ger sig ut på svag is över djupa, kalla, strömmande vatten.

Eller gör bort sig fullständigt.

A How-to Guide for Reviewing Romance for the Inexperienced (and Indifferent) Critic





Romancenytt!

Att Simona Ahrnstedts sjunde bok kom ut i går kan väl ingen svensk romanceälskare ha missat? Det svenska romanceundret lever och har hälsan. I högsta grad.

Jag firade det i går morse med en rad tweets på Romanceportalens twitterkonto tills jag nästan måste ha dominerat det internationella romanceflödet på #Romance med svenska tweets om ny svensk romance under någon timme eller så.


Sedan skulle jag ha skrivit och lagt upp det här inlägget också, men på något sätt räckte inte dygnets timmar till. Så här är det, om än ett dygn sent.



Ny, svensk romance ute nu!


 Grattis till Simona Ahrnstedt 
- och till hela den svenska romance communityn, 
som ser fram mot att få sätta tänderna i den här boken!







tisdag 17 oktober 2017

En märkligt grå morgon

Södertörn, söder om Stockholm.

Hela morgonen har ett tjockt, grått molntäcke legat över trakten. Som ett extra täcke som bara inbjuder till att rulla över på sida, dra det över huvudet och somna om. Det blåser inte så mycket längre, det regnar inte heller. Tror jag, det smattrar åtminstone inte på fönsterblecken som det gjorde medan det var mörkt. Det känns ganska råfuktigt.

Någon sällsynt gång ser det som om molntäcket är på väg att spricka upp. Några minuter senare drar ett askgrått moln in och det känns som som om det är natt igen.

Just nu är det mörkare än det någon gång varit sedan det först ljusnade. Askgrått. Allt kompaktare. Höstfärgerna är nästan på väg att tona bort igen.





måndag 16 oktober 2017

Helgens skrivande

Det blev inte bara läsande i helgen, det blev en hel del skrivande också. Jag har en tid oroat mig för att jag tappat Jennie, min kvinnliga huvudperson, ur sikte. Hon ägde prologen, den var helt berättad ur hennes perspektiv, men sedan dess har hon utöver några referenser till henne varit osynlig eftersom hon varken är  involverad i handlingen i den nya början jag skriver just nu eller ens fysiskt närvarande.

Eftersom jag saknade henne och hennes perspektiv hade jag fällt in en scen med henne men när jag i slutet av förra veckan läste igenom hela den nya början fick jag dock en chock. Trots den nya scenen kändes det som om det var Carl Johans och Evas historia snarare än Carl Johans och Jennies.

Och, OK, det finns en historia mellan Carl Johan och Eva - en ungdomsförälskelse. Men den är avslutad sedan länge, Eva är lycklig - hon är gift (mycket lyckligt) och blivande mor - och det här är inte ett slags andra chans historia. Nope. Det enda som kanske spökar litet där är väl att själva avslutet på deras historia blev tämligen stormigt och lämnat en del sårade känslor och taggar i tassarna på såväl Carl Johan som Eva (och i förlängningen också hennes make). De behöver allesammans ett slags bokslut.


Men Jennie, min kvinnliga huvudperson, hade försvunnit från radarn. Ända till en scenen jag lagt till i åttonde kapitlet, framför allt eftersom jag saknade hennes röst och hennes perspektiv så mycket. Och jag var faktiskt rätt nöjd med den scenen. Den hade en härlig, rolig ton. En ganska häftig tvist. Men genomläsningen visade att den dessvärre inte var på långa vägar nog för att fylla det tomrum som uppstått.

Så jag har ägnat helgen åt att bryta upp delar av den scenen till kortare scener, som jag kunnat portionera ut där de tidsmässigt passat in i tidigare kapitel, och skriva om den större scenen. Eventuellt måste jag lägga till ytterligare en eller ett par scener ur Jennies perspektiv, jag måste läsa igenom det igen först och känna efter, men nu vet jag i alla fall vad jag har för trådar att spinna på.


Så det har varit en fullspäckad skrivhelg också.


Jag tror att jag brutit mot i stort sett varenda regel för vad som gör romance till romance så här långt. Åh, den har för all del på sitt speciella sätt en form av lyckligt slut. Åtminstone ett etappslut. Men ändå.

Text tycks, förefaller det ibland, ha sin egen vilja och det är nog bara att acceptera att det här förmodligen kommer att bli mer av en romantisk släktkrönika än renrasig romance. Men när texten så tydligt och så starkt visar vartåt den vill, och resultatet blir så starkt som det ändå blir, tror jag inte det vore någon särdeles bra idé att försöka tvinga den åt ett håll den uppenbarligen inte vill flyta naturligt.





Helgens läsning

Det har varit en ganska blåsig oktoberhelg med varierande väder och tvära kast mellan solglimtar och spöregn över min del av Södertörn. Med andra ord en perfekt läshelg som bjuder in till att tända ljus och krypa upp i favoritfåtöljen med en bok.

Den här helgen blev det fråga om två böcker som lästes parallellt. Den ena var en nysvensk romance - Simona Ahrnstedts nya, maffiga romance. Det var ren glädje- och njutningsläsning och jag har ett par kapitel kvar att njuta av senare i dag.



Den andra boken var research för mitt eget skrivande. Inte för mitt nuvarande huvudskrivprojekt, utan för en romantisk historia jag skissat på. En historia som tar sitt avstamp under stadsbranden i Sundsvall 1888 - där stora delar av huvudpersonernas liv läggs, i likhet med Sundsvall, i ruiner och båda tvingas bygga upp en helt ny tillvaro - även om det mesta av handlingen utspelar sig några år senare.


Intressant och gripande läsning, även om den kanske inte riktigt gav mig alla de detaljer jag hade behövt för mitt kommande skrivprojekt. Men jag vet hur som helst betydligt mer än tidigare.


Detta var min läshelg. Så, hur såg er läshelg ut?




fredag 13 oktober 2017

Som jag längtat!

Har just kommit hem från en kylslagen promenad till centrum - och där kan man snacka om att det så här års bara är någorlunda varmt när solen skiner - med ett vadderat paket från Bonniers under armen.

Innehållet var den här efterlängtade godbiten.

Perfekt höstläsning.


Efter middagen skall här bli läsa av!






Frustrationen...

...när man inser att boken man just börjat läsa inte är listad på GoodReads så man kan pricka av den. Nåja, det blir till att läsa så som jag gjort i alla år jag läste innan jag upptäckte GoodReads för ett par år sedan.

Riktigt bra bok, så här långt. Köpte den under bokrean i våras, som research för ett skrivprojekt jag nosar litet på när mitt huvudprojekt vilar. Sundsvallsbranden utlöser en rad händelser som resulterar i historien i fråga.

Mycket intressant att flera städer och orter brann denna torra, stormiga sommardag. Jag kände till Umeå och Lilla Edet, men fler orter eldhärjades också denna dag.




tisdag 10 oktober 2017

Åsa Hellberg – Sonjas andra chans



Kategori: Romantisk Feelgood
Titel: Sonjas andra chans
Ingår i: Sonja-serien, 3:e boken
Författare: Åsa Hellberg,
svensk feelgood
författare

Klass: Svensk Feelgood
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2017
Epok: Nutid


Åsa Hellberg är en av Sveriges ledande feelgoodförfattare. Hon skriver varm, fartfylld romantisk feelgood med tonvikt på livet kring femtio. Sonjas andra chans är hennes sjunde bok. Och den tredje delen i serien om Sonja och hennes väninnor – Rebecka, Maggan och Susanne – vars liv vänds upp och ned efter Sonjas bortgång.

Åsa Hellberg böcker är inte bara populära här i Sverige, de har även översatts till flera språk. Hon debuterade med en självbiografisk bok, Casanovas kvinna, men slog igenom för den breda massan med två böcker om miljardärskan Sonja, som efter sin död förändrar livet för sina vänner – Sonjas sista vilja och Sonjas hemlighet.

Hitintills har hundratusentals läsare läst och älskat Sonja-böckerna och med detta senaste tillskott till serien lär det nog bli flera.



Sonjas andra chans

Sonja och hennes bästa väninnor är tillbaka!

Miljardärskan Sonjas testamente förändrade livet för hennes närmaste väninnor. Nu är Rebecka, Maggan och Susanne – och Sonja – äntligen tillbaka i en fristående roman full av värme och livsglädje.

Sju år efter Sonjas död – och arvet som bland annat gav hennes bästa vänner ett hotell i London, ett fantastiskt hus på Mallorca och en restaurang i Paris – tampas Sonjas vänner med livet. Alla tre behöver en förändring, och de vet att det är dags att uppfylla Sonjas sista önskan: att sprida hennes aska runtom i världen. Under resans gång, i brev efter brev från Sonja, målas hennes hemliga och passionerade kärlekshistoria upp och berör dem djupt.

Samtidigt sker saker på vännernas hemmaplan som ingen av dem räknat med, och plötsligt är deras vänskap det enda bergfasta och bestående. Allt eftersom resan tar dem ut i världen tvingas Rebecka, Maggan och Susanne ta livsavgörande beslut. Och varken slukhål i Norge, katastrofer på Haiti eller spontandans i Madrid kan stoppa dem från att ge Sonja – och sig själva – en andra chans.

Sonjas andra chans är en härlig roman om kvinnlig vänskap och kärlek efter femtio. Om det självklara i att luta sig mot sina vänner, både i glädje och i sorg, och om att våga förändra sitt liv.



Om handlingen

Sju år efter Sonjas död har hennes väninnor – Maggan, Rebecka och Susanne – fortfarande inte kommit iväg för att sprida hennes aska på olika platser som under åren betytt mycket för henne. Men nu har Maggan och Susanne bestämt sig, det är dags. De reser till Mallorca och får den motvilliga Rebecka med sig på en luxuös men, kommer det att visa sig, mer strapatsrik odyssé än de väntat sig kring stora delar av världen. Den första etappen visar sig gå till Australien.

De som läst Sonjas sista vilja och Sonjas hemlighet vet redan att Sonja hade många hemligheter och på många sätt levde sitt liv med vattentäta skott. Under resans gång uppdagas att hon dolde ännu fler hemligheter. Hemligheter, som på mer än ett sätt skakar om väninnorna och får dem att på nytt omvärdera sina liv. I fokus står berättelsen om Sonjas livs stora kärlek, en historia som bit för bit målas upp under resans gång.


Jag tror inte jag kan säga mer än så om handlingen utan att riskera att spoila någonting för er som ännu inte läst boken.



Mitt omdöme

Sonjas andra chans är, liksom övriga böcker jag läst av Åsa Hellberg, en bok genomsyrad av livsglädje. En bok man blir glad av, även om man nog fäller en tår här och var. Här blandas en stor portion värme och humor – ibland litet galen humor, som tangerar det lätt absurda – med stråk av vemod och sorg och svåra livsval när Åsa Hellberg tar såväl sina huvudpersoner som sina läsare på en känslomässig berg- och dalbana.

Sonja-böckerna har en särskild sorts magi. Man öppnar boken, kliver in – och struntar fullständigt om den värld som författaren med glada, sprakande färger och ett och annat mört stråk målar upp är trovärdig eller inte. Man följer med på färden – och vilken färd det är! – och skrattar och njuter och låter sig roas.

Det finns för min del bara en liten detalj som skaver, en kort passage alldeles på slutet – i epilogen, faktiskt. Jag kan inte berätta vad det är, inte utan att spoila någonting – och det är egentligen ingenting mer än en kort återblick – men där föll jag ur magin.

Jag kunde bara önska att Åsa uteslutit den lilla passagen, eller skrivit den annorlunda, för den kortslöt den här speciella magin för min del – och den kostade också sånär boken ett hjärta i betyget. Men även om den här detaljen kanske rimmar illa för min del, är den helt i karaktär med vad personen i fråga (den envisa Maggan, som ibland har väldigt bestämda åsikter) skulle kunna ta sig för. Så betyget kvarstår.

Och, som vanligt när det gäller Åsa Hellbergs böcker, bubblar berättarglädjen över och hoppar ut från sidorna. Och berättarglädje är en konst – en konst som långt ifrån alla författare behärskar. Att skriva lätt och rappt och underhållande och sprida glädje i en tid så turbulent som vår, som behöver det så väl, är inte enkelt. Men det är en konst Åsa Hellbergs behärskar till fullo. Det här, är svensk feelgood när den är som bäst.

Och att fyra kvinnor på femtio plus står i centrum?
Bonus. Jättebonus. Go, Åsa!
Du skriver för oss.



Betyg: 9 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/blog-page_29.html




(som har en annan betygsskala)





Fotnot:
Jag fick den här boken som gåva inför releasen. Det har inte påverkat denna recension/rekommendation på något sätt. Jag är numera inbiten Sonja-fan och föll huvudstupa.





Sonjas andra chans
finns att köpa hos bl a
Adlibris och Bokus








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Will’s True Wish, av Grace Burrowes
- A Night to Surrender, av Tessa Dare
- Hemma där hjärtat väntar, av Sofia Ymén
- Duke of Pleasure, av Elizabeth Hoyt
- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen




lördag 7 oktober 2017

Relationen litteraturkritiker kontra romance


Det är inte bara svenska litteraturkritiker som har litet svårt med romance. Och var vänliga att notera att litet i sammanhanget är en underdrift. Mer än en gång har kräsmagade litteraturkritiker som varit tvungna att recensera romance tyvärr låtit som: "Neeej! Inte mera romance! Måste jag verkligen?"

Och ibland, när man läser eller ser resultatet av deras ansträngningar så undrar man faktiskt. Har de gjort sina recensioner så pinsamt taffliga avsiktligt, så att de säger mer om hur oinsatt inom genren kritikern i fråga är, för att någonsin slippa befatta sig med genren igen?

Ibland, undrar man.

Jag minns ett inslag på Kulturnyheterna för något/några år sedan som var så pinsamt oinsatt och utdaterat att jag fullständigt tappade respekten för programledaren i fråga såväl som för redaktionen som satt samman eländet till oprofessionellt inslag. För det var så pinsamt dåligt att följande funderingen väcktes:

Har inte kritiker någon form av självbevarelsedrift? Om de sänker sig till att bli hur pinsamma som helst bara för att de inte gillar en specifik genre - hur fasen förväntar de sig sedan att någon skall ta dem på allvar igen? Att någon skall respektera deras åsikt? Eller att någon ens skall bry sig om den?


Och som jag skrev ovan, så är detta fenomen långt ifrån begränsat till svenska litteraturkritiker. Nu senast (sent i september) har Robert Gottlieb och New York Times råkat i blåsväder (av det slag meteorologer brukar namnge när de sveper in mot Karibien) på grund av tonen, attityden och bristen på insikt i genren och kunskap om den i hans (Robert Gottliebs) recension av hösten romance.

Det har stormat rejält, kanske framför allt på Twitter, eftersom romanceförfattare och romanceläsare inte varit sena att peka ut recensionens svagheter. Det vill säga hur oinsatt recensenten framstår, även om han tycks se sig själv som seriös, respektlösheten mot genren som sådan och ett allmänt avfärdande av att den skulle ha något att tillföra samt en nedlåtande attityd till kvinnor som läste romance.  

Med andra ord, just inte mycket nytt i den attityden.


Här är två sylvassa reaktioner på den recensionen

Here's How Not to Critique Romance Novels

The New York Times Book Review Looks at Romance



Och, nej, jag har inte läst recensionen i sin helhet. Citaten i artiklarna dämpade all lust att göra det, speciellt som jag befarar att det skulle få magsyran att skena. Det finns länkar till recensionen i fråga i båda artiklarna, om någon är intresserad.



Så. Vad krävs för att relationen mellan litteraturkritikerna skall förbättras?

Under de senaste decennierna har romancegenren vuxit, mognat och nära nog genomgått en evolution där man omvärderat och omprövat varje kliché genren tillskrivits. Och också hånats för att använda. Som om någon litterär genre skulle vara garanterat klichéfri.

Romancegenren har i alla fall skärskådat sina, utvecklat dem, slipat och vässat och polerat dem tills de har ny skärpa och - i många fall - också en ny innebörd.

Men litteraturkritikerna har inte hängt med i svängarna, vilket åtminstone jag anser vore det minsta man kunde begära av en litteraturkritiker, utan stirrar sig fortfarande blinda på förhållanden som rådde för kanske tjugo - eller trettio eller femtio - år sedan.

Det, kallas fördomar. Och sådana kan var lika djupt rotade som ogräs. Och väl så motståndskraftiga. Så inte undra på att litteraturkritiker stundtals upplevs som om de möjligen blivit klumpigt vaggade.



Om romancegenren och litteraturkritikerna skall få en lycklig och livskraftig relation är det nu litteraturkritikernas tur att stiga fram och visa att de är beredda att mogna i samma takt. Fast jag är rädd för att de måste trampa gasen i botten för de har åratal av utveckling, som rent pinsamt uppenbart gått dem spårlöst förbi, att ta igen. De behöver ompröva sina fördomar och faktiskt sätta sig in i den evolution genren genomgått under senare tid och hur det har påverkat den.

Jag ser fram mot att inom en förhoppningsvis snar framtid läsa genuint positiva och konstruktivt kritiska recension av romance av seriösa recensenter. Och då några som faktiskt gjort sig omaket att se igenom och förbi sina egna fördomar och på allvar sätta sig in genren och behandlat boken i fråga med samma respekt hon eller han skulle behandla böcker inom andra genrer eller icke genrelitteratur.

Eller är det att förvänta sig för mycket av litteraturkritiker?




tisdag 3 oktober 2017

Några dagar försenat födelsedagsfirande

I dag tog min fina kompis Kerstin ut mig på en några dagar sen födelsedagslunch på ett café i Farsta Centrum. Härliga samtal, många skratt och suveränt god Caesarsallad. Och en alldeles förödande ljuvlig chokladfondant.

Min födelsedagspresent var inte inslagen men levererades med en stor rosett på handtaget. Och där bölade jag nog nästan en skvätt, för det var någonting jag verkligen behövde. Som jag behövt ända sedan min shoppingvagn behagade spotta av sig ena hjulet tidigare i år eftersom det är svårt att bära mer än en kasse (och möjligen en lätt påse) när man går med käpp. Allt därutöver medför att balansen är hotad.

Den är läckert grafitgrå, har två hjul och jag hoppas att den kommer att bli en trotjänare.


På hemvägen stannade vi till vid kyrkogården så jag fick besöka mina föräldrars grav. Det har varit svårt att ta sig dit de senaste åren p g a fotsmärtor och knäskador. Höstplanteringen med ljung var gjord, det var så fint på kyrkogården. Stämningsfyllt, om än regnigt.

Fast helt smärtfritt gick det inte den här gången heller. När jag klev ur bilen hamnade jag för långt ut på kanten på en grässlänt - vägen är smal och Kerstins bil ganska bred och dörren på passagerarsidan öppnade ut mot slänten. Jag vinglade till, förlorade balansen och höll på att tumla utför slänten. Och även om den inte är så brant, hade resultatet förmodligen blivit att jag landat i dammen nedanför.

Ständigt denna obalans.

Fick dock i sista stund tag i bildörren.


Personligen firade jag min födelsedag den dag det begav sig med att beställa Sofia Fritzsons nya bok, som förhoppningsvis anländer i början av nästa vecka. Så jag har mer firande att se fram emot. Man brukar ju säga att man firade i dagarna tre - men mitt födelsedagsfirande i år drar nog ut på över en vecka. Häpp!


Och tack, fina, fina Kerstin!




måndag 2 oktober 2017

Skrivdagbok, 2 oktober

I går landade åttonde kapitlet på femton sidor, vilket efter litet putsning och slipning under eftermiddagen och kvällen växte till sexton sidor. Vissa scener flöt lika smärtfritt som vatten i en sävlig å, andra fick jag kämpa mera med. Som att fösa vatten uppströms.

Särskilt nöjd är jag nog med Jennie-scenen, även om den var väldigt jobbig att skriva. Det var så många detaljer som kunde bli fel och jag har fått skriva om och bearbeta scenen flera gånger under de senaste dagarna. Men det är så härligt att få in Jennie i handlingen igen, det var inte det samma utan hennes perspektiv!

Nionde kapitlet påbörjades också, även om det ännu inte blivit stort mer än en sida text skriven där.

Och den där känslan när man identifierar ett kapitels optimala brytpunkt?

Den är obetalbar. Vem behöver droger när man kan bli fullständigt riskfritt hög på ord?





söndag 1 oktober 2017

Höstaningar

Inne i oktober. Redan. Vart tog året vägen?

Fast vi har ännu inte fått så mycket höstfärger här på min del av Södertörn. Som min hemort ligger inte långt från där en delen av Södertörn drar iväg ut mot Dalarö och den andra ned mot Nynäshamn har vi mer av ett kustnära klimat än ett inlandsklimat. Jag märker skillnaden bara jag åker två stationer med pendeln till Skogås, som definitivt har mer inlandsliknande klimat och allaredan sprakar med mängder av röda och gula löv.

Här är träden ännu mest gröngula. Men, det är oktober. Hösten är på väg och dag för dag kommer det nya, gula löv i trädkronorna. Nya, gula rankor i björkarnas kronor. Och rodnaden fördjupas i lönnarnas kronor.

Det blir mörkare också. Och ni vet vad det innebär?

Dags att tända ljusen och krypa upp i fåtöljen med en bok!








fredag 29 september 2017

Grace Burrowes – Will’s True Wish



Kategori: Historisk romance
Titel: Will’s True Wish
Ingår i: The True Gentlemen Series, 3:e boken
Författare: Grace Burrowes,
amerikansk
romanceförfattare

Klass: Engelsk romance
Språk: Engelska 
Utgivningsår: 2016
Epok: Regency, (1810-tal)


Grace Burrowes är en New York Times och US Today bästsäljande författare, och dessutom kanske en av de under senare år mest produktiva romanceförfattarna (hon hade över tjugo manus skrivna när hon först blev publicerad). Grace balanserar balsalarnas elegans och den komfortabla livsstilen på de stora lantegendomarna med regencyerans sociala avigsidor och kvinnors utsatta ställning i ett samhälle där lagar och regler gynnar männen. Hennes stil kanske inte faller alla i smaken, men hennes böcker genomsyras av såväl humor och värme som stråk av svärta.

Will’s True Wish är den tredje boken i Grace Burrowes The True Gentlemen Series. En serie som handlar om män som givit upp hoppet om att leva lyckliga i alla sina dagar – och andra liknande sagor – och kvinnorna som får dem att tänka om.

Det här är Susannah Haddonfields och Will Dornings historia. Det är också en historia om hundar.



Will’s True Wish
(Baksidestext)

It's a dog's life...


Will Dorning, as an earl's spare, has accepted the thankless duty of managing his rambunctious younger siblings, though Will's only true companions are the dogs he's treasured since boyhood. When aristocratic London is plagued with a series of dognappings, Will's brothers are convinced that he's the only person who can save the stolen canines from an awful fate.

But the lady's choice...

Shy, bookish Lady Susannah Haddonfield has no patience with loud, smelly beasts of any species, but must appear to like dogs so as not to offend her sister's only marital prospect. Susannah turns to Will, an acquaintance from her most awkward adolescent years, to teach her how to impersonate a dog fancier. Will has long admired Susannah, though he lacks the means to offer for her, and yet as they work together to rescue the purloined pets, it's loyal, dashing Will who steals Susannah's heart.




Om handlingen

Lady Susannah Haddonfield har efter många år återvänt till London, platsen för så många förödmjukelser I hennes ungdom, som sällskap åt sin yngsta syster när denna debuterar I societeten. Hon ser inte fram mot upplevelsen och hon hoppas att hennes syster inte skall möta samma slags bemötande hon själv fick utstå. Att systern, Lady Della, raskt fått en förnäm beundrare är en lättnad för Susannah. Även om hon inte själv kanske inte gillar honom något vidare.

Olyckligtvis har Will Dornings hund Georgette, en tik med en benägenhet att lyfta på bakbenet som en hanhund, i en missnöjesyttring lyft på benet mot sagde beundrare och skvätt ned Susannahs parasoll. En episod som leder till att hon återknyter kontakten med Will Dorning och hans bröder.

Will Dorning är yngre bror till en Earl och är i London för att hjälpa sin äldre bror att finna en hustru och för att hålla ett öga på två av sina yngre bröder, som har en sällsynt talang för att råka i trubbel. Will har även bekymmer, han är en ansedd hundtränare och ömmar för hundar och tanken på att någon stjäl hundar för att använda dem vid björnhetsning är smärtsam.

Dessvärre kommer rykten i omlopp kring Lady Dellas börd – till skillnad från sina syskon är hon spädvuxen och mörkhårig – och för Susannah är det som att återuppleva sin egen debut i societeten. I sin desperation ser hon bara en lösning – systerns beundrare, Lord Effington måste förmås att fria till Della innan dennas rykte är förstört.

Vad Susannah inte vet är att Lord Effington har sin egen agenda. Hon är också blind för att Della kanske inte är lika intresserad av den lösningen som hon själv.

Will oroar sig också för Susannah. Och för hennes syster. För långt klarare än den desperata Susannah ser han att Lord Effingtons beteende mot Della varken präglas av respekt eller tillgivenhet – och att han är märkligt frånvarande när Della trakasseras.



Mitt omdöme

Will’s True Wish är på många sätt en varm och charmig bok. Det är lätt att tycka om såväl Will som Susannah. Och Della. Och Wills bröder. Och hundarna!

Jag gillar särskilt Will. Med honom har Grace Burrowes skapat ett fint porträtt av ”the Spare”, den näst äldste brodern i en aristokratisk familj. Jag tycker också om Susannah och sympatiserar med henne. Hon gick igenom en hel del trakasserier i samband med sin debut, något som färgar hennes syn på händelserna kring hennes systers debut – hon har en tendens att faktiskt ta det hårdare än Della.

Men jag kan också bli litet frustrerad på henne. Hennes övertygelse att systerns enda chans till upprättelse vore ett äktenskap med den inte särskilt sympatiske Lord Effington känns litet väl panikslagen. Och att hon håller fast vid den övertygelsen så länge, det skaver faktiskt litet.

Jag har också litet svårt att förstå varför Lord Effington så envetet riktar in sig på Della. Dels borde det inte vara några problem för honom att finna en arvtagerska med sociala ambitioner som skulle blunda för hans spelande. Och dels verkar det mer än lovligt korkat av honom att tro att Dellas bröder inte kommer att bli milt sagt irriterade på honom. Fast det är möjligt att man måste ha läst deras böcker för att förstå det.

På den positiva sidan är attraktionen mellan Will och Susannah, en ömsesidig attraktion som ingen av dem i början är villig att erkänna. Speciellt som de inte kan se en framtid tillsammans då Will saknar ekonomiska resurser att försörja en familj. Med litet hjälp från Wills hundar – eller skall vi kanske kalla det stjälp? – utvecklar den relationen sig dock fint.

Relationen mellan Will och hans yngre bröder är ännu ett guldkorn, som bjuder på många härliga scener. Och hundarna, låt oss inte glömma hundarna med den oförglömliga Georgette i spetsen.

Will’s True Wish är en varm och charmig bok. Men den har sina svagheter och dessvärre kan inte ens alla charmiga hundar motivera ett högre betyg än detta.




Betyg: 7 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/betyg-7-av-10.html




(som har en annan betygsskala)





Will’s True Wish
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- A Night to Surrender, av Tessa Dare
- Hemma där hjärtat väntar, av Sofia Ymén
- Duke of Pleasure, av Elizabeth Hoyt
- A Lady's Code of Misconduct, av Meredith Duran
- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen






måndag 25 september 2017

Skriver på en romancerecension

Jag bör kanske tillägga att det är en recension som jag påbörjade innan jag blev sjuk, en recension av en engelsk historisk romance som jag aldrig orkade skriva färdig och lägga upp, så att det inte blir några missförstånd.

Som jag tappat många formuleringar medan jag varit sjuk - smärta har en tendens att röra till det för hjärnan, som försvarar sig genom att droppa överflödig information som belastar den - har jag bitvis fått börja om med vissa partier av den här recensionen.

Eftersom vi åter tycks vara på banan hoppas jag kunna få upp den här recensionen innan utgången av september. Efter det, hoppas jag kunna ta tag i ytterligare några nya recensioner som ligger i pipeline och väntar på sin tur. Och sidorna för betygsskalan är, som ni kanske redan läst, uppdaterade och redo att sättas i bruk.



söndag 24 september 2017

Borta!

Nu är betygssidorna uppdaterade och lättöverskådligare sedan jag tagit bort den aldrig använda loggan för icke romancerelaterade böcker. Behovet av denna försvann i och med att jag lade till faktarutan i inledningen av varje recension och det blev mer logiskt att lägga till vilken kategori/typ bok tillhörde där.

Och därefter bara låg den här loggan där och plottrade till betygssidorna i onödan.


Borta!!!






torsdag 21 september 2017

Visst finns det svensk paranormal romance!

Det är inte helt enkelt att överblicka den svenska romancemarknade nu när den tar fart på allvar, men vid sidan av contemporary romance och historisk romance finns också ett par författare som skriver paranormal romance.

Den ena är Sara Dalengren med sin serie om Flocken. 



Den andra är Heléne Holmström vars bok, De Själlösa, finns som ljudbok och e-bok på Storytel.



Kanske finns det flera som skriver paranormal romance,
men det vet jag inte i skrivande stund.



Svensk roamce växer så det knakar!
Visst är det härligt?





onsdag 20 september 2017

För första gången på över en vecka

orkar jag koncentrera mig tillräckligt för läsa igen. Det är så jäkla otroligt underbart att det inte är klokt!

För att fira det har jag nu satt tänderna i min fina, nya bok. Än så länge är jag bara ett par kapitel in men den är alldeles ljuvlig.


Vad läser ni i dag?




En sak som kommer att försvinna

Ibland blir det inte som man tänkt sig, även om det verkade logiskt och förnuftigt när det begav sig. Som tur är, är jag inte så stockkonservativ att jag inte kan ändra mig.


När jag utformade betygssystemet för romancerecensionerna delade jag upp böckerna jag avsåg att recensera i kategorierna Romance och Övrigt - vilket kunde vara t ex feelgood, faktaböcker, historiska romaner som inte var direkt romance och dylikt. För den senare kategorin skapade jag också denna speciella logga.




Av olika skäl har det hitintills inte blivit av att recensera någonting annat än romance och i och med att jag nu infört den inledande faktarutan i recensionen har denna uppdelning i olika kategorier kommit att kännas irrelevant eftersom jag helt enkelt kan ange vilket slags bok jag recenserar i faktarutan. Därför kommer jag att skrota den alternativa recensionskategorin och den här loggan kommer inom kort att försvinna från betygssidorna så att dessa blir stilrenare och lättare att överblicka.


Och så var det med det.