tisdag 18 juli 2017

En helg av smärtor...

Och än är det inte över. Nu, sedan i söndags kväll, är det vänster knä som bråkar med mig. Hade en dålig natt i natt, med smärtor som höll mig vaken under ett par timmar.

Knän. Man klarar sig inte utan dem. Men ibland är de skitjobbiga.



söndag 16 juli 2017

Meredith Duran – A Lady's Code of Misconduct




Kategori: Historisk romance
Titel: A Lady's Code of Misconduct
Ingår i: Rules for the Reckless serien, 5:e boken
Författare: Meredith Duran,
amerikansk
romanceförfattare

Klass: Engelsk romance
Språk: Engelska 
Utgivningsår: 2017
Epok: Viktoriansk, (1860-tal)


Meredith Duran är en förhållandevis ny bekantskap för mig, hitintills har jag bara läst en bok av henne och att det råkar vara två år sedan beror inte på att jag inte gillade eller uppskattade den boken utan på att min bokbudget de senaste åren varit strikt begränsad.

Meredith Duran är en amerikansk romanceförfattare och de böcker jag läst av henne utspelar sig under den viktorianska tiden, d v s under Drottning Victorias regeringstid. Eftersom båda böckerna ingår i samma serie kan jag inte säga om allt hon skriver hör hemma i denna epok, hon lär ha skrivit en eller ett par böcker som utspelar sig under tidigare perioder.

Skall jag däremot utgå från dessa båda böcker är hon det slags författare som skriver tätvävd historisk romance med många bottnar och ofta tvära kast och twists i intrigen. När man tror att man klurat ut intrigen får man snabbt lära sig att nejdå, det hade man inte alls.

Detta är Crispin Burkes och Jane Masons historia. Han är en uppåsträvande och skrupulös politiker, hon dottern till idealistisk politiker.



A Lady's Code of Misconduct
(Baksidestext)

A deal with the Devil...
Trapped in the countryside, facing an unwanted marriage and the theft of her fortune, Jane Mason is done behaving nicely. To win her freedom, she’ll strike a deal with the most dangerous man she knows – a rising star of politics, whose dark good looks mask an even darker heart.

...Never goes to plan.
The bitter past has taught Crispin Burke to trust no one. He’ll gladly help a lovely young heiress, provided she pays a price. But when a single mistake shatters his life, it is Jane who holds the key to his salvation. And in a world that no longer makes sense, Crispin slowly realizes that she may be the only thing worth fighting for…




Om handlingen

Crispin Burke är parlamentsledamot, en stigande – men korrupt –stjärna med siktet inställt på att bli premiärminister – och inte beredd att låta någonting stå i hans väg. När hans tidigare närmaste allierade visar sig vara en belastning drar han sig inte för att tvinga en medlem av dennes hushåll att spionera för honom.

Men kanske spelar Crispin denna gång allt för högt. Han blir överfallen och lämnad som död. När han, till allas förvåning, överlever och vaknar upp är fem år av hans liv borta. Han förstår ingenting av hur han blivit den politiker han blivit. Eller varför han inte kan känna igen sin egen hustru – även om han finner henne attraktiv.

Jane Mason är en förmögen arvtagerska som efter sina föräldrars död är fast hos sin farbror och faster, som håller henne isolerad och kuvad. När hon inser att de planerar att tvinga in henne i ett äktenskap med deras bortskämde, odräglige son spelar hon ett desperat spel för sin frihet. Hon, som varit van att bli nonchalerad har å Crispins vägnar de senaste månaderna lyssnat efter ett speciellt namn. När han blir överfallen och alla tror att han skall dö blir hennes situation desperat.

Desperat nog för att hon skall spela högt och farligt med falska vigselbevis och utge sig för att vara den döende Crispins hustru. När hennes make till allas förvåning överlever, blir saker komplicerade. Speciellt som han är övertygad om att de verkligen är man hustru.

Om hon erkänner sin bluff och avslöjar sanningen skulle hon skickas direkt tillbaka till sin farbrors familj. Och hon känner Crispin väl nog för att veta att den dag han återfår minnet kommer hans vedergällning att bli fruktansvärd.

Samtidigt har de konsekvenserna av Crispins politik och tveksamma allianser att kämpa med. Och den affär Crispin rotat allt för djupt i, den finns kvar som ett hot.

Medan Crispin frågar sig hur han blivit den korrumperade och hänsynslöse man han blivit – och vad han kan göra för att gottgöra det – undrar Jane om hon överhuvudtaget känner honom.



Mitt omdöme

Det här är ännu en bok som inte är helt lätt att bedöma eller betygssätta. Jag gillar A Lady's Code of Misconduct över lag. Början är stark. Det är sällan den manlige huvudpersonen i en romance är en sådan ohederlig skitstövel, men Crispin Burke klarar det med glans. Han klarar också övergången från lysande men korrumperad politiker till en man som förlorat minnet av flera år av sitt liv och inte har något grepp om hur han blivit den man han blivit.

Jane är också väl tecknad i sin roll, som desperat men resursfull arvtagerska som inte på villkors vis vill gifta sig med sin odräglige kusin. Hon spelar ett högt och desperat spel med falska vigselbevis och utger sig för att vara den döende Crispins hustru. Det är ett spel som är väsensfrämmande för hennes natur – men som hon till sin förvåning har fallenhet för.

När Crispin till allas förvåning överlever, blir Janes ställning komplicerad. Speciellt som Crispin är övertygad om att de verkligen är man och hustru. Därefter följer en rad politiska förvecklingar, som utvecklar sig närmast lavinartat, medan Crispin med Janes hjälp försöker pussla samman bitarna av sitt liv och förstå dem. Jane oroar sig för att hon för Crispin bakom ljuset, samtidigt som hon oroar sig för vad som kommer att hända den dag han återfår minnet. Samtidigt slits hon mellan minnet av den man han var och den man han är nu – den man hon fruktar och den hon inte vill mista.

Vid sidan av de politiska förvecklingarna försöker Crispin och Jane reda ut händelserna som ledde fram till överfallet – någonting som tycks vara starkt förknippat med det namn Jane lyssnat efter i sin farbrors hushåll. Genom boken löper också de motsättningar som finns mellan Crispin och hans familj.

Början är stark. Fortsättningen är riktigt, riktigt bra. Men dessvärre upplever jag att berättelsen tappar litet fokus på huvudpersonerna på slutet och istället fokuserar på att sätta upp för nästa bok i serien. Möjligen två böcker. Slutet går dessutom litet för fort för min smak. Det känns som ett par scener som hade behövts på slutet har slopats. Eller litet brådstörtat och skissartat återberättande i andra scener.

Boken är 385 sidor lång och misstanken finns att några scener kanske fick slopas – eller kortfattat skissas upp i återberättande form – för att den skulle landa under 400 sidor. Det något brådstörtade slutet drar tyvärr ned såväl helhetsintrycket som betyget för en annars utmärkt och klart läsvärd bok.



Betyg: 7 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/betyg-7-av-10.html




(som har en annan betygsskala)





A Lady's Code of Misconduct
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Hemligheter små, av Christina Schiller
- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen






fredag 14 juli 2017

Ingen bra dag

Vaknade med fotsmärtor och smärtor i fotled och knä. Samtidigt. Eftersom det innebar att jag fick lägga extra tyngd på käppen hade jag snart nog också ont i axlar och skulderparti. Jag går på värktabletter och gör av förklarliga skäl inte många knop i timmen för närvarande.

Sedan var pendeltåget jag skulle åka med försenat. På grund av den något bisarra anledningen "Personalbrytning".

Jag undrar vad de håller med på på bolaget som kör pendeltågen. Låter inte som en plats där man skulle vilja jobba. Och vad gör facket?

Det inställda pendeltåget ledde till att jag, slut och utsjasad, linkade in på ett seminarium en kvart försenad.
  

Nästa steg mot en riktigt dålig dag var att mitt länge efterlängtade bokpaket med en klassisk Lisa Kleypas från min bokhovleverantör, Bokus, skulle ha anlänt i dag. Och enligt Brings paketservice skulle det ha blivit utdelat/mottaget. Jippieeee... Nej, då.

Det var bara det att var mitt bokpaket än hade blivit utdelat/mottaget, så var det inte i mitt brevinkast.

Efter samtal med Bokus är de nu på spåret för att försöka spåra mitt bokpaket på avvägar. Dessvärre lär jag inte få veta någonting för än tidigast på måndag. Det var den helgläsningen, det.

Som sagt, ingen bra dag.


Och Bring?
Bring back my darlings to me!





torsdag 13 juli 2017

Skriva om större och starkare historier

Jag har just läst en intressant artikel i tidningen Skriva om hur man kan skriva sina historier bättre och starkare genom att arbeta mer med äkthet och trovärdighet. Riktigt bra, faktiskt, med klar och tydlig uppställning av olika problemområden och hur man kan lösa dem så att berättelsen vinner på lösningen.

Här är sju nycklar till att skriva större historier


Artikeln bjöd på ett par aha-upplevelser - mest sådant jag inte riktigt kunnat sätta fingret på - och det är värt att ta sig tid att läsa den.



tisdag 11 juli 2017

Premiärtur, nostalgitripp och god glass

I dag blev det premiärtur för min del på Citybanan. Åkte den i hela dess längd för "min" pendellinje, d v s ända ut till Sundbyberg för att sedan återvända till Stockholm Odenplan med vändande tåg. Mäktig anläggning, och då såg jag bara delar av den stationen.

Från Odenplan gick färden vidare med buss till Karlberg och Stockholms Glasshus - jag var ju givetvis tvungen att se hur smidigt det skulle att ta sig dit nu när Karlberg upphört som pendeltågsstation. Och det funkade över förväntan. Det enda problemet var varifrån bussen skulle gå (jag hittade rätt busshållplats vid tredje försöket).


Men åter till Karlberg. Jag firade premiärturen med en lyxig trekulors glassbägare och slog mig ned vid uteserveringen. Det rådde en märklig stämning av overklighet i kvarteren, det hade blivit så - tyst. Så stilla.


Som genom ett trollslag hade ett trafiknav - låt vara ett mindre trafiknav - med myllrande, kryllande strömmar av människor och bussar och trafik omvandlats till några sömniga kvarter som är en smula "off" folkvimlet och allfarvägarnas larm och sorl.

Kanske är det bara jag som är nostalgisk, men -
Platsen kändes plötsligt litet öde.

Det kommer förmodligen att gå över. Att så småningom kännas lugnt och rofyllt och avkopplande. Men det kommer förmodligen att krävas en tid av anpassning och omställning innan dess när man i så många år varit van vid liv och rörelse och larm och trafikbrus.

Jag kommer att återvända. Inte bara för glassens skull. Inte bara för traditionernas. Det kommer att bli intressant att se hur kvarteren kring Karlberg nu kommer att utveckla sig. 


Vid återkomsten till Stockholm Odenplan påpekade jag för SLs stationsvärdar att en tavla vid utgången som visade busslägena och vilka bussar som gick varifrån var det enda jag saknade vid vår fina, nya station. Det skulle underlätta för vilsna resenärer och göra det smidigt att utveckla de nya resemönster Citybanan medför. Och kräver.


Ja, det var litet om min dag.
Premiärtur. Nostalgitripp. Och riktigt god glass.




söndag 9 juli 2017

Ja, så vidare märkvärdig var den inte

Så här, den dag när den största spårrelaterade infrastruktursatsningen i Stockholms historia sedan man knöt samman tunnelbanenätet rakt genom Stockholms stadskärna, är det faktiskt inte dagens invigning eller Citybanan som helhet som jag refererar till.

Jag refererar till en byggnad som för länge sedan försvunnit, ur såväl stadsbilden som folkminnet, fast alla vi som åkt pendeltåg och bytt färdmedel på Centralen och alla vi som någon gång anlänt till Stockholm med fjärrtåg påmints om dess existens varje gång vi passerade Centralens stora vänthall. Den är en tillbyggnad - det här är inte första gången man gör stora förändringar vid och kring Stockholms Central.

Den första stora förändringen i Stockholms järnvägsnät var faktiskt Stockholms Central självt och dess bangård och perronger. De fanns inte från början, när utbyggnaden av Sveriges järnvägsnät nådde Stockholm från såväl norr som söder. Då fanns det Södra Station på Södermalm för södergående tåg och och Norra Station vid Norra Bantorget för norrgående tåg (båda uppförda på 1860-talet).

Däremellan låg hela Stockholms stadskärna, Mälarens vatten och Söders höjder. Ingendera var på den tiden hinder lätta att forcera. Men forceras skulle de, man ville nämligen redan på den tiden binda samman järnvägslinjerna genom Stockholm.

Resultatet kom att gå till historien som sammanbindningsbanan, ett namn som för oss förlorat sin betydelse i historiens dunkel men som för den tidens stockholmare måste ha varit en lika stor omställning som Citybanan är för oss. Eller Tunnelbana genom stan, på sin tid.


Sammanbindningsbanan stod klar 1871. Vid Vasagatan uppförde man en pampig och storslagen Centralstation som skulle befästa Stockholms ställning så som varandes en europeisk huvudstad som nu var vederbörligen inkopplad på järnvägsnätet.


Så här såg Stockholms Centralstation ut runt 1890
 
Den del av Stockholms Central som vetter mot Vasagatan är den samma i dag, även om den genomgått en rad ombyggnationer genom sin nästan 150-åriga historia.

Och på baksidan av denna pampiga stationsbyggnad, över delar av spårområdet, byggde man en banhall.

Visserligen kunde jag, när jag först stötte på uppgiften, läsa på Wikipedia att banhallen var en anspråkslös byggnad. Men när man (jag) hör ordet banhall tänker man (nåja, jag, då!) på de pampiga banhallarna över vissa kontinentala centralstationer. Så jag är rädd att fantasin möjligen skenade iväg med mig.

Ja, fantasin. För ända sedan jag för några år sedan snavade över den här uppgiften har jag till min frustration inte kunnat finna några bilder på denna banhall. Men i går lyckades jag äntligen, efter mycket letande och googlande finna några få bilder på denna uppenbart fotoskygga byggnad.  


Och jag kan förstå varför den inte är så väl dokumenterad för sorgligt nog hade Wikipedia fullkomligt rätt. Banhallen vid Stockholms Centralstation förebär inga som helst likheter med de mer praktfullt utformade banhallar man kan se i andra städer som har sina banhallar i behåll.


Banhallen utmärkte sig just inte för några större skönhetsvärden


Tyvärr påminner den mest om en stor, mörk och dragig lada. Utan gavlar. Så jag sörjer inte direkt över att banhallen, när Stockholms Centralstation en bit in på tjugotalet blivit sorgligt underdimensionerad i förhållande till antalet ankommande och avgående tåg och antalet passagerare som dagligen passerade genom den, revs för att ge plats åt dagens stora och luftiga vänthall med sitt tunnvälvda tak. Och jag får väl erkänna att jag, från det att jag först läste om den banhall som existerade vid den tid när de flesta av mina berättelser utspelar sig tills det att jag i går såg bildbevisen, föreställt mig att den skulle ha vissa likheter med den ljusa och luftiga byggnad som efterträdde den. Så mäktig, är nämligen fantasins kraft.

Men lägg till ett tidstypiskt tåg, med ånglok och rökmoln, på väg ut från banhallen - och min fantasi spinner loss på alla cylindrar!


Ångtåg lämnar Stockholms Centralstation, kring sekelskiftet


Ångtåg lämnar Stockholm, början av 1920-talet. Banhallen i bakgrunden.


Jag gör research och ni får en ofrivillig historielektion om infrastrukturprojekt i en svunnen tid den dag vår tids största infrastrukturprojekt invigs här i Stockholm. Historiens vingslag - och något av en nostalgitripp. Hoppas jag inte tråkat ut er.

Nu vet jag hur banhallen såg ut - något av en besvikelse, faktiskt. Jag hade föreställt mig någonting i stil med Centralens stora vänthall fast med spår istället för marmorgolv. Men nu vet jag vad jag har att arbeta med. Loken har ångan uppe, fantasin spinner loss, äventyret - och berättelsen - kan ta sin början.




onsdag 5 juli 2017

Christina Schiller – Hemligheter små


Kategori: Contemporary romance
Titel: Hemligheter små
Ingår i: Forsberga-serien, 1:a boken
Författare: Christina Schiller,
Sven
sk romanceförfattare

Klass: Svensk romance
Språk: Svenska 
Utgivningsår: 2017
Epok: Nutid


Christina Schiller debuterade i våras med en nyskriven svensk romance. Hemligheter små, den första delen i hennes Forsberga-serie, är utgiven av HarperCollins Nordic Förlag. Hemligheter små är en varm och vemodig – och stundtals smärtsam – berättelse om förluster och förlåtelse och kampen för att gå vidare. Och, givetvis, om förälskelse.

Christina Schiller är en av årets debuterande författare som under 2017 bloggar på Debutantbloggen. Även om hon idag är bosatt i Västergötland är Christina värmländska och det är någonting man kan märka i hennes bok som har en genuin känsla av småstad, sommar och natur.

Hemligheter små, den inledande delen i Forsberga-serien, är Alexandra och Daniels historia – och här blommar verkligen kärleken.



Hemligheter små
(Baksidestext)

Tiden har stått stilla i den värmländska småstaden Forsberga. Men för Alexandra är ingenting sig likt.

För tio år sedan lämnade Alexandra sin hemstad. När hennes mamma blir sjuk tvingas hon återvända – till barndomsvännen Daniel, till blomsteraffären hon älskade men också till de smärtsamma minnen hon flytt från.

Mötet med det förflutna rör upp starka känslor och dessutom visar det sig svårare att bevara gamla hemligheter än hon trott…




Om handlingen

Det kommer inte att bli lätt att försöka sammanfatta handlingen utan att spoila någonting men här är det.

Alexandra är fotograf och har tillbringat många år i Göteborg. Det är först när hennes mamma blir sjuk som hon återvänder till Forsberga, den lilla värmlandsstaden där hon växte upp. Hon återvänder motvilligt, hennes sista tid i Forsberga var fylld av omskakande händelser och smärtsamma förluster – och de minnena har följt henne genom åren.

Men hon återvänder också med en känsla av att det kanske är dags att möta det förflutna, hur smärtsamt och krävande det än kommer att bli.

Tyvärr dröjer det inte länge innan förföljelserna startar på nytt.


Under tiden har Alexandras oskiljaktiga barndomsvän, Daniel Bergnér, blivit kvar i Forsberga och tagit över familjeföretaget – en handelsträdgård som han fått att blomstra. Daniels relation till sina föräldrar är ansträngd eftersom han känner att han och hans lillasyster ständigt har fått stå tillbaka för deras sorg över den äldre brodern, Adam, som dog i en bilolycka.

Relationen mellan Alexandra och familjen Bergnér är också milt sagt ansträngd. Daniels föräldrar, Sofia och Axel, håller henne ansvarig för deras äldste sons död. Och Sofia var en gång i världen förälskad i Alexandras pappa.

Relationen mellan Alexandra och Daniel är komplicerad redan från början. Inte blir det mindre komplicerat av attraktionen som flammar upp dem emellan. Eller att Alexandra bär på smärtsamma hemligheter, hemligheter hon ännu inte är beredd att tala om – och som Daniel inte lyckas låta bli att peta på.

Vad som komplicerar saken ytterligare är att Alexandra rycker in för sin mamma i hennes blomsteraffär, vilket ofrånkomligt drar in henne och Daniel i ett ännu närmare samarbete. Blomsteraffären var hennes barndoms trygga mittpunkt, men inte ens där får Alexandra vara ifred för förföljelserna.

In i turerna mellan Alexandra och Daniel dras också deras gemensamma barndomsvänner – Kim och Patrik, blivande föräldrar – som med osviklig lojalitet måste försöka väga två sidor mot varandra.



Mitt omdöme

Christina Schiller lägger en ny och kompetent röst till den våg av småstadsromance som nu växer fram vid sidan av den mer Stockholmscentrerade som initialt dominerande svensk contemporary romance. Hemligheter små en varm, vemodig och hoppfylld berättelse om förluster och förlåtelse och kampen för att orka gå vidare. Om en förälskelse som flammar upp vid ett återseende mellan två skolkamrater som en gång i tiden var oskiljaktiga.

Hemligheter små är överlag en välskriven bok. Christina Schiller får fram såväl värmen, osäkerheten och tvekan mellan Alexandra och Daniel som attraktionen och förälskelsen. Språket har överlag en elegans och smidighet och Alexandra och Daniel känns som väl utvecklade personer som är såväl sårade som sårbara. Lika väl utmejslade är det stödjande paret, Kim och Patrik, som har sina egna problem att brottas med.

Boken bjuder stundtals på smärtsam läsning. Förlusterna som drabbat personerna är svåra, motsättningarna mellan familjerna går på djupet – och det är en schism som sträcker sig över flera generationer.

Samtidigt är det en bok där kärleken blomstrar. I mer än en bemärkelse. För blommorna står i centrum, såväl för Alexandra och hennes mor som för Daniel och hans familj.


Men även om Hemligheter små är en riktig läckerbit för romanceälskare så har den dock vissa flaws. På sina håll känns det, oftast utan att jag kan sätta fingret på det, som om vissa pusselbitar saknas. Som om berättelsen tappar kontakten med sin botten. Som om Christina har allt klart för sig i huvudet men glömt att få med dem i boken. Eller tvingats stryka detaljer – för mestadels rör det sig om just detaljer – för att texten skulle rymmas i bokens format.

För att ta ett par konkreta exempel så känns Mauds bakgrund, boken igenom, bortsett från detta med blommorna ganska diffus. Det känns som om jag både hade velat och behövt veta mer om henne och hennes liv i Forsberga för att få mer djup och skärpa när det gäller konflikten. Och jag hade gärna velat ha uppgörelsen mellan Alexandra och Sofia som en scen i boken och inte bara få den nämnd i förbigående.

De flesta saknade pusselbitar kan dock, i alla fall delvis, förklaras med att Hemligheter små är den inledande delen i en serie och att luckorna förhoppningsvis efterhand kommer att fyllas i de kommande böckerna.

Sedan finns det också litet för många ställen där det känns som om Christina inte riktigt vågat lita på dialogen utan förstärkt den (sade recensenten frustrerat). Det är kanske bara jag som är petig – och enstaka förstärkningar hade jag blundat för. Men de är litet väl många för min smak och tyvärr känns det som om språket här snubblar, som på osynliga trösklar, och mister något av den elegans och följsamhet som annars präglar boken.


Men det är också mina enda invändningar. Det här är en lysande debut av Christina Schiller och på det stora hela är Hemligheter små ett klart läsvärt tillskott till den nya vågen av svensk romance. Stråk av värme, humor, vemod och sorg tvinnas samman till en gripande berättelse där två starka men sårbara personer söker sig fram till varandra – kan det bli bättre?

Om ni gillar svensk romance får ni för allt i världen inte missa Hemligheter små!

Och Christina Schiller, är definitivt en ny röst att räkna med inom svensk romance.



Betyg: 8 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/blog-page_29.html




(som har en annan betygsskala)





Fotnot:
Jag mottog boken som gåva. Det har inte påverkat denna recension på något sätt.








Hemligheter små
finns att köpa hos bl a
Adlibris och Bokus








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Someone to Hold, av Mary Balogh
- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen





söndag 2 juli 2017

Invigning av Citybanan

Söndagen den 9:e juli invigs Citybanan med festligheter på de nya stationerna Stockholm City och Stockholm Odenplan.

Jag är inte säker på om själva invigningsceremonin är öppen för allmänheten men under eftermiddagen är stationerna i alla fall öppna för allmänheten och det kommer också att gå en smygpremiärtur mellan de båda stationerna.


Om några av er är intresserade av att se det största infrastrukturprojektet - och den största samhällsomvandlingen - sedan man drog tunnelbanan tvärs genom stadskärnan på femtiotalet innan alla andra kan åka den nya sträckan måndagen den 10:e juli.




7000 tecken senare...

...inser jag en smula uppgivet att jag gjort det igen. Blivit uppspelt inför tanken på en ny novelltävling med romance-tema. Trott att den här gången var det väl ändå själva tusan om jag inte skulle klara det!

Och skakat av mig mina dyrköpta erfarenheter när det kommer till noveller. Noveller är helt enkelt inte mitt format. Punkt.

Jag är mer tegelstensformat skribent. Där får jag utrymme att bre ut mig språkmässigt. Att twista twisterna ett varv till och förtäta intrigen. Att låta en underintrig lynga iväg genom undervegetationen tills den, när man minst anar det, poppa upp längre fram och kasta huvudintrigen ur kurs.


Noveller...

ÄR INTE MITT FORMAT!!!


Men lär jag mig det?

Uhu. Näpp!

Ni som har hängt med länge nog här på bloggen minns nog debaclet med förra sommarens novelltävling (Hemmets Veckotidning, 12.000 tecken). Som slutade med att novellen, typ - exploderade. När jag vips satt med 13.000 tecken utan att huvudpersonerna ens hade träffats (de fanns ombord på samma skepp, och de rörde sig båda två på skeppsdäcket, men de hade ännu inte sprungit på varandra) eftersom bakgrundshistorien exploderade.

Så där satt jag, med grunden till ännu ett romanprojekt istället.

Om ni vill läsa mer om den resan kan ni göra det här:



Den här gången var det Järfälla Tidning som utlyst en romancenovelltävling. Max 4000 tecken, inklusive blankslag. Glad i hågen började jag knåpa på en idé som hade vissa möjligheter. 

Ett dygn - och 7000 (!!!) tecken senare (exklusive blankslag) och det utgör ändå bara början av texten - inser jag att loppet är definitivt, oåterkalleligen kört. Jag sitter här med vad som utgör kanske den första fjärdedelen av en novell. En novell som torde landa någonstans runt 25.000 - 35.000 tecken om den överhuvudtaget skulle kunna fungera som en läsbar novell.

Ännu ett novelltävlingsmässigt magplask för mitt vidkommande. Att jag aldrig kan lära mig att noveller, åtminstone inte så här korta noveller, inte är mitt format.

Jag är ordrik. Jag är detaljerad och mångordig. Jag är yvig. Jag är oförmögen att skriva korta saker. Åtminstone att skriva korta saker och få dem bra.

Inse det, Elisabet.
Inse - och acceptera.


Kan vi nu lova oss själva att vi inte kommer att göra om den här galenskapen?

Tja. Det kan vi.
Kanske.

Till dess någon annan utlyser en romancenovelltävling.

Och jag får för mig att jag kan.
Att det kommer att gå den här gången.
Att det här är gången när jag kommer att lyckas.


Nåja, det blev åtminstone inte upptakten till ännu ett romanprojekt den här gången och man får väl vara tacksam för det lilla.


Lärdomar att dra:
  • Noveller är inte mitt format
  • Noveller är inte min styrka
  • Håll dig till dina styrkor
  • Gör mesta möjliga av ditt bästa format
  • Författarmässiga magplask svider mer i själen än i magskinnet
  • Elisabet SKALL hålla sig borta från novelltävlingar


Två av mina fullbordade noveller, Isjungfrun och November (båda i intervallet 15.000 - 30.000 tecken), finns att läsa här på hemsidan. De är kanske inte över sig bra, men de representerar mina hitintills bästa försök att skriva noveller. Och de kan kanske förklara varför jag inte är något vidare på det. Och, likaledes, varför korta noveller inte är mitt format.



lördag 1 juli 2017

Romancenytt!

Hallå Romancesverige - har ni sett det här?

Novelltävling!!!

Järfälla tidning har utlyst en novelltävling.

Temat skall vara romance, det skall sluta lyckligt och novellen skall vara max 4000 tecken. Och den skall var inne senast 14 augusti.

Vinnande bidraget publiceras i tidningen och i juryn sitter ingen annan än Simona Ahrnstedt!

Mer kan ni läsa i länken här ovan.


Så, mina romanceskrivande vänner!

Om ni är sugna på att skriva en romancenovell så fram med anteckningsböckerna, vässa pennorna och starta datorerna. Öppna dammluckorna på vid gavel och kasta er rakt ut i strömvirvlarna.

Och lycka till!




Problemet med klimatförnekare

Problemet med klimatförnekare är egentligen inte så mycket att de har fel utan att de är:

  • Extremt resurs- och kapitalstarka
  • Högljudda och påstridiga när det gäller att hävda sin åsikt
  • Så kortsiktigt giriga som situationen tillåter

Och att de:
  • Ifrågasätter, nonchalerar och undergräver tilltron till forskning, kunskap och fakta 
  • Avsiktligt förvränger forskning, kunskap och fakta
  • Förfalskar forskning, kunskap och fakta 
  • Sprider desinformation och skapar förvirring 
  • Offrar ekologin och goda livsvillkor för människor (och djur) till förmån för profiten
  • Utgör icke låsningsfria bromsklossar för seriöst arbete med miljöns-, ekologins- och mänsklighetens framtid


Jag har nog glömt någonting, det har jag säkert. Men det är i alla fall en början till en sammanfattning av problemet med klimatförnekare.

Och, jo, om ni vill veta min personliga åsikt så har de dessutom fel.




torsdag 29 juni 2017

Glassnostalgi i Karlberg

I samband med gårdagens sista sekunden nostalgitripp till Karlberg blev det, eftersom det var jag sista gången jag kunde ta pendeln direkt dit, givetvis också ett besök på Stockholms Glasshus. Det blir litet mer omständligt med alla avstängningar nu och från den 10:e juli får man åka till nya pendeltågsstationen Stockholm Odenplan. Och därifrån ta tunnelbana till S:t Eriksplan.Eller till bussar.

Men det fixar sig nog. Den största omläggningen av spårbunden trafik Stockholm skådat sedan tunnelbanan på femtiotalet drogs tvärs igenom stan skall inte inbilla sig att den kan stå mellan mig och mina sommarglassar!



Sedan satt jag en stund och läste i den lilla parksnutten utan namn med sin fantastiska utsikt över Kungsholmen. Antingen en av Stockholms i särklass minsta parker eller en lokal kvarterstäppa. Oaktat vilket, en alldeles ljuvlig liten plats.

Och en plats som förmodligen kommer att bli betydligt lugnare och mer rofylld när pendeltågsstationen försvinner och de regelbundna folkvandringarna till och från S:t Eriksplan upphör.


Enligt SL ser det ut som om ni som bor norr om stan skall kunna åka till Karlberg med pendeln även denna vecka - kan inte garantera att det verkligen är så, men det såg ut så. Så om ni är sugna på Stockholms godaste glass gäller det att passa på medan det är enkelt att ta sig dit. Passa på att njuta!


För min del blev det en bägare med två generösa kulor glass. Roman Choklad och Salty Caramel. Supergott!


Kan rekommenderas.


Ett varningens ord dock. Salty Caramel är en ganska stark smak med ordentligt genomslag och kan nog inte kombineras med vad som helst. Antingen en ganska neutral smak som låter den dominera. Vaniljglass eller någonting däråt. Eller också en ganska kraftfull smak - men då en smak som harmoniserar med den, som i det här fallet en kraftfull chokladsmak. 



Sista turen till Karlberg?

I går, sedan jag sett på skyltarna på min pendeltågsstation att det skulle bli stora avstängningar i pendeltågstrafiken under de kommande veckorna fram tills Citybanan öppnar för trafik 10 juli, fattade jag ett kvickt beslut att ta pendeln till Karlberg. Eftersom det då förmodligen skulle vara gången jag kunde göra det.

För ni vet väl att Karlbergs station oåterkalleligen försvinner som station i Stockholms pendelnät när Citybanan öppnar?

Litet synd att pendeltågsstationen med Stockholms i särklass vackraste utsikt försvinner, det är det onekligen. Jag har många sommardagar stått och njutit av utsikten över Karlbergsjön, Karlbergs Slott och husen längs Kungsholms Strand. Karlberg är nog en av få stationer i pendelnätet med en viss charm, även om det är en sliten och nedgången charm som helt är beroende av utsikten.









Och av vädret. För jag har också stått där många vinterkvällar, i snålblåst och skoningslöst snöglopp, väntan på ett - givetvis - försenat pendeltåg hem medan tårna långsamt och plågsamt styckefrysts i skorna och fingertopparna domnat bort medan man försökt vända och vrida sig för att inte få fartvinden och snöröken från passerande tåg i ansiktet.

Då har det mesta av charmen varit svår att se. Bortsett från den mest uppenbara - alla upplysta fönster i husen längs Kungsholms Strand och kvarteren närmast där bakom.

Men en sommardag som denna med blå himmel, vita molntussar, strålande solsken och varma vindar? Med solglitter över vattnet och småbåtar guppande i marinorna och det sömniga lugn som stundtals, om så bara för någon minut, hinner infinna sig mellan alla passerande tåg? Då finns det nog ingen station i Stockholms pendelnät som gått upp mot Karlberg.


Ja, jag vet. Utvecklingen går framåt och Stockholm behöver verkligen Citybanan för att utvecklas infrastrukturmässigt. Och Karlberg ingår i den så kallade Getingmidjan, som begränsar antalet tåg som kan passera Stockholms Central.  Sedan kommer också bytet från pendeltåg till tunnelbana kommer att ske så mycket smidigare vid den nya stationen vid Odenplan än det ändlösa traskandet mellan Karlberg och S:t Eriksplans tunnelbanestion man hitintills varit hänvisad till i ur och skur. Men logik hindrar inte att ett visst vemod smög sig in denna avskedstur.

För det blir nämligen nya station Stockholm Odenplan som ersätter Karlberg när Citybanan invigs den 10: juli. Stockholm Odenplan har smidiga förbindelser med tunnelbanans gröna linje vid klassiska Odenplans tunnelbanestation (där det också finns planer på en ny tunnelbanelinje Odenplan - Arenastaden, så där skall man kanske inte räkna med att byggnationen är permanent avslutad även om sådan utbyggnad i så fall ligger åtskilliga år in i framtiden).

Från Stockholm Odenplan fortsätter sedan pendeltågen direkt mot Solna respektive Sundbyberg.


Även dagens pendeltågsplattformar vid Stockholms Central försvinner och ersätts av den nya stationen Stockholms City, som också den får nära förbindelser med T-centralen. Så Stockholm står inför en trafikomläggning av en dignitet som inte skådats sedan tunnelbanan på femtiotalet knöts samman tvärs igenom staden och bildade stommen i dagens tunnelbanenät. 



Ja, sedan var det väl förmodligen också sista gången man såg den magnifika utsikten från infarten på järnvägsbroarna mot Stockholms Central. Med mindre än att man åker fjärrtåg.

Så det här, var på mer än ett sätt en nostalgitripp.




måndag 26 juni 2017

Recensionsskrivning inledd

  Recensionsskrivning pågår! 
Jag har i alla fall börjat, det återstår dock att se om boken behöver ytterligare en genomläsning. Ni vet, man upptäcker nya detaljer varje gång man läser en bok. Trådar i intrigen faller på plats. Förståelsen för karaktärerna fördjupas. Och man ser nyanser man missat tidigare.

Samtidigt vill jag verkligen få det gjort. Den här boken har av olika skäl fått vänta, vilket känns orättvist mot såväl författaren som boken - och mot alla läsare som älskar svensk romance. Och det här är en verklig sommarromance, klart jag vill tipsa om den nu..

Nu har jag i alla fall lagt grunden till de lätta bitarna av recensionen, d v s författar- och bokpresentation och en sammanfattning av handlingen. Får se efter lunch om jag verkligen är så redo som jag tror att jag är att skriva ett omdöme. Och vad jag behöver slipa vidare på. För att inte tala om den kortare GoodReads recensionen - som jag tack och lov slipper översätta den här gången!

För det här är svensk romance!!!

Och avslutningsvis knyta in recensionen i Romanceportalens struktur och korskoppla den tills allt faller på plats som det skall vara - och där det skall vara. Puh! Roligt, men puh.

När det kan vara klart vet jag inte. Och jag lovar ingenting bestämt, men min förhoppning är att om möjligt hinna med ännu en recension innan juni är över. Det är den bästa hålltid jag kan ge, men det kan också hända att detta blir julis första recension.




söndag 25 juni 2017

Tredje kapitlet - en oändlig historia...

Alltså, ni vet, tredje kapitlet - det där kapitlet som i månader hejdat min textmässiga framfart i mitt huvudprojekt?

Det där som fick mig att i månader under vårvintern och våren sitta och stirra på en blank skärm nedanför den sista raden i det sista skrivna stycket utan att ha en aning om hur jag skulle gå vidare eller vad som skulle hända därnäst.

Det är klart.

Kapitlet som sånär knäckte mig, är klart.

Jag påbörjade det den trettionde augusti i fjol. Och idag, för bara några timmar sedan, var det klart.

Jag byggde det, i stort sett ord för ord och mening för mening. Sedan hände ingenting. Och ingenting. Och ingenting.

Sedan kom det en riktigt rejäl ketchupeffekt på runt tio sidor. Efter det blev det tvärnit igen. Men under slutet av förra veckan och under helgen har jag skrivit och stretat och baxat runt texten och monterat om stora delar av andra halvan av det.

Och för ett par timmar sedan avknoppade jag slutligen några nedskissade scener som jag skjutit framför mig, eftersom jag visste att de skulle in där någonstans men inte exakt var, till det fjärde kapitlet. Förhoppningsvis kommer det inte att ta fullt lika lång tid att skriva klart det kapitlet som det här tagit.

Men jag måste säga att jag är jäkligt nöjd med mitt tredje kapitel. Det är så mycket som faller på plats (för mig) och så många frågor som väcks (för mina kommande läsare). Hihi!

Tredje kapitlet gör, nu när det är klart, mycket för att föra berättelsen vidare och vidga perspektiven.

Wohoo!
(för tredje kapitlet)


Wohoo!!!




Mary Balogh – Someone to Hold




Kategori: Historisk romance
Titel: Someone to Love
Ingår i: Westcott serien, 2:a boken
Författare: Mary Balogh,
b
rittisk-/kanadensisk romanceförfattare

Klass: Engelsk romance
Språk: Engelska 
Utgivningsår: 2017
Epok: Regency, (1800-tal, tidigt)


Mary Balogh är en New York Times bästsäljande romanceförfattare som skriver klassisk romance när den är som allra bäst. Hon har en suverän förmåga att fånga och återge regencyns tidsanda och betraktas som en av de mest prominenta efterföljarna till Georgette Heyer.

Mary Balogh skriver rörande, gripande klassisk regency romance och Someone to Hold – den andra boken i hennes nya serie, Westcott-serien – är inget undantag.

Jämfört med Mary Baloghs senaste serier, som har utspelat sig efter napoleonkrigen, tar hon med Westcott-serien, som inleddes med Someone to Love, ett steg tillbaka i tiden. Här är detta krig i full gång.

Detta är berättelsen om den vittförgrenade släkten Westcott, som tvingas möta omvälvande förändringar efter vilken ingenting längre är sig likt. Someone to Hold, den andra boken i serien, är Camille Westcotts och Joel Cunninghams historia.



Someone to Hold
(Baksidestext)

Humphrey Westcott, Earl of Riverdale, has died, leaving behind a fortune and a scandalous secret that will forever alter the lives of everyone in his family—including the daughter no one knew he had…

Anna Snow grew up in an orphanage in Bath, knowing nothing of the family she came from. Now she discovers that the late Earl of Riverdale was her father and that she has inherited his fortune. She is also overjoyed to learn she has siblings. However, they want nothing to do with her or her attempts to share her new wealth. But the new earl’s guardian is interested in Anna…

Avery Archer, Duke of Netherby, keeps others at a distance. Yet something prompts him to aid Anna in her transition from orphan to lady. As London society and Anna’s newfound relatives threaten to overwhelm her, Avery steps in to rescue her and finds himself vulnerable to feelings and desires he has hidden so well for so long.



Om handlingen

Humphrey Westcott, Earl of Riverdale, var inte någon popular man medan han levde och hans död medför en allvarlig chock för hans familj. Det visar sig att han redan var gift när han ingick äktenskap med sin grevinna. Och därmed visar sig den unga kvinna, Anna Snow, som vuxit upp på ett barnhem – och som Humphrey änka trott vara hennes makes oäkting – i själva verket är hans enda legitima barn.

Chocken drabbar hela släkten Westcott. Och vänder upp och ned på deras tillvaro. För ingenting är så som man trott det vara. Och lagen är obönhörlig. Humphrey Westcott ende son, som just efterträtt sin far som Earl of Riverdale, mister sin titel till en avlägsen – men legitim – kusin. Hans systrar, Camille och Abigail, är inte längre förnäma damer utan oäktingar.

När den värsta uppståndelsen lagt sig bor Camille, som dessutom blivit övergiven av sin svekfulle fästman, och Abigail hos sin mormor i Bath, medan deras mor slagit sig ner hos sin bror. Camille är skakad och upprörd över faderns fundamentala svek och eftersom denne är utom räckhåll för hennes vrede kanaliseras den mot den okända halvsyster, Anna Snow, som nu har den ställning hon och hennes syster växte upp med.

Driven av ett behov att förstå börjar Camille undervisa vid det barnhem där hennes halvsyster växte upp och senare också undervisade. Där träffar hon Annas barndomsvän, Joel Cunningham, som växte upp samman med henne på barnhemmet och som nu ger konst- och teckningslektion till eleverna i skolan.

Joel Cunningham, som älskade sin barndomsvän Anna, är kritiskt inställd till vad han ser som Camilles försök att gå i Annas fotspår. Men Camille visar sig i alla fall vara en långt mer kompetent lärare än han befarat och sakta och motvilligt växer en vänskap fram dem emellan.

Joel, som kämpat sig fram till att bli en ansedd porträttmålare i Bath, får i uppdrag att måla porträtt av Camille och Abigail. Camille är måttligt road av förslaget men går med på det för sin mormors skull. För att ge henne tid att vänja sig tanken börjar Joel med porträttet av Abigail.

Camille kämpar med att acceptera att hon inte längre är en förnäm dam – och att Anna, hennes okända halvsyster, istället är det. Hon kämpar också med att passa in på barnhemmet, dit hon efter en tid flyttar, och med att lyckas som lärare.

Under tiden får Joel oväntat nyheter om sin ditintills okända bakgrund. Skakad och upprörd vänder han sig till Camille och de dras allt närmare varandra. Allt drivs till sin spets när hela Camilles släkt, inklusive Anna och hennes nye make, kommer till Bath för att fira hennes farmors födelsedag.



Mitt omdöme

Det känns som om Mary Baloghs nya serie, Westcott-serien, landar i och med denna bok. Här faller alla komplicerade släktrelationer som jag fick kämpa för att hålla reda på äntligen på plats och berättelsen flyter därför ledigare. Kanske hjälper det att större delen av släkten, bortsett från referenser till dem eller omnämnanden, är frånvarande i första delen av boken och sedan introduceras portionsvis.

Istället ligger fokus på Camille och hennes behov av att acceptera det som hänt och utforska och förstå den nya verklighet som väntar henne som hennes fars utomäktenskapliga dotter.

Camille är inte direkt lätt att tycka om som person – hon var rent ut ganska gräslig mot sin halvsyster i den första boken. Men jag tycker att Mary Balogh gör ett utmärkt arbete att här i hennes egen bok rehabilitera henne och hjälpa mig förstå hur hon tänker och reagerar när hon bit för bit försöker återskapa sig själv till ett liv under nya förutsättningar.

Joel Cunningham, som växte upp tillsamman med Anna på barnhemmet, och som efter många kämpiga år blivit en ansedd porträttmålare är en sympatisk person – och ett intressant val för Camille. I sitt gamla liv skulle hon inte ha ägnat en man som honom en blick. Men som de är kollegor i skolan – Joel ger regelbundet konst- och teckningslektion till eleverna i skolan – är de tvungna att arbeta tillsammans i klassrummet och det är intressant att se hur en motsträvig respekt växer fram mellan dem för att sakta också övergå i vänskap. Men några kulturkrockar är givetvis, med tanke på deras bakgrund, oundvikliga.


Someone to Hold känns som en mer sammanhängande bok jämfört med Someone to Love vars strukturella svagheter – så som varandes första bok i serien – jag tog upp i den recensionen. Det har varit uppfriskande att lämna aristokratins salonger och balsalar och uppleva en romance som till stora delar utspelar sig på ett barnhem. Lika intressant har det varit att se hur Mary Balogh, som själv varit lärare, skildrat en nybliven lärarinnas vedermödor under hennes första trevande veckor i yrket under regencyepoken.



Betyg: 8 hjärtan av 10

http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/blog-page_29.html




(som har en annan betygsskala)





Someone to Hold
finns att köpa hos bl a
Adlibris, Bokus och Amazon








http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html


Tidigare romancerecensioner / tips om romantisk läsning:

2017

- Someone to Love, av Mary Balogh
- Seven Minutes in Heaven, av Eloisa James
- Arvtagerskan, av Lina Forss
- The Danger of Desire, av Sabrina Jeffries
- När drömmen slår in, av Sofia Fritzson


2016

- Do You Want to Start a Scandal, av Tessa Dare
- The Study of Seduction, av Sabrina Jeffries
- Duke of Sin, av Elizabeth Hoyt

Här ovan börjar Romanceportalens egen betygsskala gälla. 

Tidigare recenserade böcker är ej betygssatta (och kommer, åtminstone i dagsläget, inte heller att betygssättas retroaktivt).



Om du vill se äldre recensioner, bokpresentationer och boktips finns de under rubriken Romancerecensioner i högerkolumnen. Annars kan du finna dem den här vägen